In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon log mot honom och skrattade sedan.
"Jo jag vet att du var Alices livvakt." Hon pekade mot sin axel.
"Vet du vad som hände med Alices axel?" Frågade hon tyst.
"Har Ivan berättat det?" Hon såg sedan ner.
"Jag berättar ifall du vill veta. Jag har fått det här konstaterat, att det är så."

Juniv log.
"Jag vet att ni talade med henne igår. Men det jag menar är har ni talat med henne idag?" Han lade huvudet på sned.
"Så vad gör ni på jobben?" Han lade huvudet på sned.
"Jag trodde att erat jobb gick i konkurs. Har ni lyckats hitta nya jobb?"

Rion så osäker ut. Var det ett test? Testade hon honom?
Han lutade sig tillbaka och såg granskande på Halo, som för att läsa av henne. Blicken föll på hennes axel och sedan på henne igen.
Det sårade honom att Halo verkade road över att ha Alices upplevelser. Som om det var en talang eller något sådant. Även om Halo var en del av Alice så var hon inte Alice. Rion kände henne och det kunde ingen ta ifrån honom. Rion hade älskat Alice och det kunde ingen heller ta ifrån honom.
"Jag vet inte vad du försöker göra, Halo. Men gör ett slut på det här. Lek inte med Alice så. Hon förtjänar bättre.", suckade han och vände bort blicken igen. Tydligt färdig med diskussionen.

"Vi har inte talat med henne idag, Juniv. Vi blev ombedda att komma hit. Vi har inte sett henne idag.", svarade Lorraine och började överväga om det hade gjort det rätta valet. Hon gillade inte hur han frågade de. Visst, som han sa, de försedde de med pengar och boende för att klara sig, men sedan..
De var inte skyldiga honom någon förklaring. Det angick honom inte. "Jag måste be dig att tänka om dina frågor, Juniv. Vi gör så gott vi kan för att klara oss. För att leva våra liv. Hur vi lever våra liv ska vi inte behöva förklara för dig och vi ska verkligen inte gå med på att du dömer oss på det här sättet." Lorraine hade knutit sina nävar. Preston märkte det när greppet om hans hand hårdnade. Innan han hann säga något reste sig Lorraine och Preston efter henne.
"Adjö, Juniv. Vill ni något mer så kan ni ringa. Tack för att vi fick stanna här över natten." Hon gick sedan före Preston ut från Junivs rum.

"Hon blev brännmärkt av en man." hon såg på hoom.
"Jag vill att du ska veta det." hon såg bort och reste sig.
"Jag ska försöka att inte dra upp henne igen. Men jag kan inte lova att hennes minnen borrar sig in i mig." Hon reste sig för att lämna rummet.
"Om ni ursäktar."

Han harklade sig och reste sig.
"Du vet att jag är gammal Lorraine, kanske för gammal att folk att förstå." Han såg sedan mot fönstret.
"Det jag menar inte att jag snokar, Jag menar att jag är villig att hjälpa er om så är fallet. Jag frågar om lägenheten fortfarande duger om hyran har stigit." Han vände sig mot henne.
"Lorraine du vet att jag inte vill lägga mig i men jag vill inte sluta som ovänner."

Wilhelm såg mot bilen och log.
"Vill du ha hjälp Leo?" Han lade huvudet på sned.
"Mira har åkt i väg med skåpbilen för att införskaffa mat så"

Lorraine stannade i korridoren. Hon samvetet, eller något hade stoppat hennes steg. Hon höll ju med Juniv- hon ville inte heller skiljas som ovänner. Då kunde hon förstå att han bara frågat, undrat, inte dömt de. Eller snokat. Hon visste inte vad hon skulle känna. Dum? Innan hon beslutat sig svängde hon runt och gick in i rummet igen med osäkra, skamsna steg.
"Javisst, Juniv. Jag vill inte heller att vi ska vara ovänner. Det.." Hon sänkte blicken och skakade på huvudet. "..Det har varit mycket på sista tiden.", erkände hon och suckade för att se upp när hon hörde att även Preston gjort de sällskap. Han sa inget, utan tittade skeptiskt på Juniv.

"Wilhelm! Hej. Jag skulle precis iväg för att.. ja, hämta blommor åt Mira. Häng på." Han log glatt och öppnade bildörren för att kliva in i bilen och starta motorn.

Han log och nickade.
"Det är som sagt att vi vill ta hand om er. Jag vill bara veta hur det är fatt. Lorraine du är en underbar kvinna." Han reste sig.
"Har ni arbeten och har ni ledigt mer? Ifall ni har det så ber jag om en natt till. Ät hos oss och sov en natt till."

Wilhelm log och nickade och satte sig i bilen.
"Du kanske inte minns mig." Han såg på honom.
"Den tiden du såg mi först var jag en människa. Jag fick komma med till italien och såg allt under Alice gjorde så jag valde att skänka mitt liv till rådet." Han log
"Saknar dock att jaga som jag gjorde."

Lorraine pustade ut. Hon såg att Preston inte verkade lika övertalad som sin fru, men innan han hann säga något svarade Lorraine Juniv.
"Det har varit.. intressant, att få kommit hit. Men vi kan omöjligt stanna en natt till. Det är bäst att vi återvänder till vår vardag." Lorraine log igen sådär påklistrat. "Tack för gästvänligheten." Hon nickade och gick därifrån.

"Jag tyckte väl att jag kände igen dig.", erkände Leo då han började köra därifrån. Det skulle ju ta några minuter att köra in till staden eftersom Halos palats låg en bit utanför.
"Ja, du är en av tjänarna? Det var fler vill jag minnas.." Han tvekade. Han var ju inte säker på hans vänners öden.
"Du ska nog se att du hittar ett nytt intresse."

"Och om ni behöver råd så vet ni vart ni kan vända er." Han log och nickade.
"ska ni prata med Halo kanske? Ni lovade ju det trots allt."
Han gav dem ett mjukt leende.

Wilhelm gav ifrån sig ett bullrande skratt.
"Ja vi var några stycken men de flesta tackade nej och är tyvärr döda." Han såg på honom.
"Det var bara Tara och jag som ville ha gåvan och jag ångrar mig inte." Han lutade sig mot ryggstödet.
"Jag älskar att odla i trädgården."

Lorraine stannade upp igen. Men utan att vända sig om svarade hon Juniv. "Juniv.. Du gör det igen. Lita på oss.", sa hon och tog sedan Prestons hand för att leda honom därifrån och leta reda på Halo samtidigt som hon övervägde att inte göra det. Hon var inte säker på att hon ville träffa henne igen sedan deras möte.

"Tråkigt att höra.", sa Leo och svängde in på parkeringen till blombutiken. "Tara är kvar alltså? Jag är rädd att jag inte minns henne faktiskt.", erkände Leo och sneglade på Wilhelm när han stängde av motorn. "Du kanske har någon du vill köpa blommor till?"

Halo satt på sitt kontor med en bunt papper och suckade.
"Jag är så trött Léon. Jag tar en paus!" Hon sträckte på sig och såg sedan sig om.
Hon log mjukt innan hon reste sig för att öppna dörren.

"Det är tråkigt ja. Men vad ska man göra?" Han suckade och ryckte på axlarna.
"Jag har inget att klaga över egentligen." Han såg sedan ppå Leo.
"Nej jag har tyvärr ingen att älska. TGara är inte min typ tyvärr." Han log svagt.
"Hon är så.... Tara."

Lorraine och Preston hade blivit eskorterade till Halos rum och knackade på för att öppna dörren.
När Halo och Léon uppenbarade sig framför de flämtade Lorraine och visste först inte vad hon skulle säga. Var hon skulle starta. Hon hade ingen bra förklaring. Men Preston klev in i rummet. Han verkade inte särskild bekymrad över situationen.
När Lorraine såg honom klev hon också in och gav ifrån sig ett nervöst skratt.
"Halo.. Vi skulle precis ge oss av. Vi.. Vi ville bara säga hejdå till dig först. Se dig. Är det okej? Får vi.. får vi komma in?"