In the dark PRS Vidomina & Medi

Halo log och slog sig ner.
"Oh vad skulle jag bli? Var det läkare jag sa? Men det var något som skulle hjälpa." Hon log svagt.
"Men det gör jag nu som du kanske kommer säga" Ho skrattade mjukt.
"Inget om djur för jag är livrädd för spindlar." Hon såg på honom.
"Jag vet inte varför men spindlar får min kropp att stelna. Jag känner bara död och räddsla." Hon såg sedan ner.

Rion gav ifrån sig ett skratt igen. "Jag har ingen aning.. Det är bara du som kan svara på det.", sa han och lutade sig tillbaka i soffan för att vila ena armen över soffkuddarna.
"Var inte orolig, jag ska inte skrämma dig. Inga spindlar här, vad jag kan se.", sa han med en skämtsam ton och såg sig om, men lät blicken falla på Halo igen sedan.
"Halo.. Jag vill fråga dig en sak, om det är okej vill säga." Rion såg sin chans. Kanske han inte behövde läsa mer ur boken trots allt.
"..Är det sant att du upplever Alices upplevelser? Jag menar.." Han sänkte blicken för ett ögonblick och tvekade innan han såg upp på henne igen. "..Känner du igen mig?"

Hon log svagt över det han sa.
"De är noga med att kolla efter spindlar åt mig. " Hon suckade men såg sedan på honom.
"I perioder så ja. Jag får Alice minnen och ja jag känner igen dig." Hon pekade mot sitt hår.
"Första minnet drog du mi.. Jag enar Alice i håret." Hon såg sedan ner.
"Sen när jag ar prästinna så utsåg jag dig som min personliga vakt." Hon rodnade.
"Men jag blev kidnappad sen, Sen ..." Tårar bröt ut.
"jag vet inte!"

Rion nickade. Han påminde sig om samtalet om Zoltan. Rion hade själv inte träffat mannen i fråga, men visste tillräckligt för att koppla honom med spindlarna.
När Halo sedan erkände att hon kände igen honom drog han häpet efter andan, men bara för ett ögonblick för att sedan dölja det kan verkligen kände. Halo skulle inte få upptäcka att han verkade överraskad av denna nyhet.
I försök att dölja det skrattade han då och drog handen genom det röda håret. "Halo.. jag skulle vilja säga att det är privat. Men.. det gäller visst inte längre. Du är en del av Alice. Jag får väl lära mig att acceptera det.", erkände han och suckade.
Men när blicken vilade på Halo igen försvann hans leende. Han upptäckte att hon grät och såg sig osäkert om efter förstärkning.
"Halo, det var inte meningen att såra dig. Torka tårarna. Ta några djupa andetag. Du är trygg här."

Hon såg på honom och torkade försiktigt bort tårarna och såg på honom.
"Jag bet om ursäkt. Här sitter jag och gråter för inget." Hon såg sedan ner.
"det är så konstigt att veta att vampyrer har levt i min närhet tills bara för en vecka sedan. Att jag var inte Julians riktiga dotter." Hon darrade.
"Drömmarna, goda som onda så tror jag att de var Alices." hon lade handen för hjärtat.
"Jag har läst grunden till mirakelbarnets födelse."

Rion satt tyst och iakttog Halo. "Du behöver inte be om ursäkt. Du rår inte för det.", sa han lugnt.
"Om det känns bättre så kan du leva med vetskapen att du har hjälpt mig. Jag förstår mer. Och tack vare dig.." Han skakade på huvudet med ett leende på läpparna. "..Så fick jag uppleva mer tid med Alice. Hon levde, eller kanske lever, genom dig." Han såg upp på henne igen. "Tack." Rion log och kände saknaden av Alice.
"Har du inga egna drömmar? Drömmar som är.. Halos?"

Hon torkade bort tårarna och gav honom ett mjukt leende.
"Jag har drömmar som Halo. Det är kanske 70 % mina resten är Alices." Hon såg sedan på sina händer.
"Så vad kunde Alice säga om hon var glad? Ledsen, Vad gjorde hon för saker som du älskade?"

"Preston, Lorraine vill ni var så goda och sitta?" Juniv gned sina ögon och såg upp på dem.
"Hur har ni sovit?" Han lade huvudet på sned.

Rion såg mot Halo igen. Han var lättad över att hon faktiskt hade sina egna drömmar. "Vad brukar du drömma om?", frågade han och ignorerade hennes frågor. Hon skulle få svar, men inte ännu bara.
"Jag känner, kände, Alice.", började Rion. "Men nu vill jag lära känna dig. Halo. Om jag ska vara kvar här.. så vill jag veta vem jag tjänar." Ett litet leende syntes på hans läppar.

Lorraine och Preston hade blivit eskorterade till Junivs kontor. "Juniv. Goddag.", sa Lorraine och nickade mot honom innan hon slog sig ner på en av stolarna mitt emot honom med Preston bredvid sig.
"Bra, tack. Det.." Hon såg mot Preston för att se efter ifall han skulle vara lika delaktig i samtalet. "..Det är en fin dag idag, inte sant? Vackert väder." Hon log pressat och hoppades på att Preston skulle säga något, men han han hade återgått till sitt besvärade beteende och mumlade bara något ohörbart till svar.

"Jag brukar drömma om blomsterängar och senaste tiden berg av böcker Hon skrattade.
"Det var stressen från skolan s¨det var en mardröm." Hon log och såg på honom.
"jobba för mig?"

Juniv nickade och såg upp.
"Så hur går joben? Har ni det bra i lägenheten? " Han lade huvudet på sned och nickade.
"Jag hoppas ni inte tar något personligt. Vi kom överens att vi skulle veta vad ni gör. Inte allt men lägenheten tillhör oss så att säga." Juniv höll upp en penna.
"Har ni pratat med Halo?"

Rion såg intresserat på när Halo berättade om hennes drömmar. Men istället för att lyssna funderade han över vad det skulle innebära och se ut att arbeta i palatset. Nära Halo. Det skulle inte vara samma som med Alice. Det var han säker på iallafall. De verkade olika. När han slog ihop det han hade läst i boken och interaktionerna med Halo så hade han ändå en tillräcklig klar bild att Halo ändå verkade vara sin egen person. Trots titeln. Trots Alices upplevelser.
Rion gav ifrån sig ett skratt. Det var en roande tanke- jobba för Halo. "Juniv och de andra vampyrerna verkar vilja att jag stannar här. Jag kan vara bra förstärkning. Jag var Alices livvakt tidigare.", förklarade han och ryckte på axlarna.

"Jobben går bra. Vi..", hon såg på Preston till Juniv igen. "..klarar oss. Vi klagar inte. Vi är så tacksamma att vi fått den hjälp som vi behövt av er." Lorraine sträckte sig efter Prestons hand som vaknade upp ur sina tankar då och nickade utan att veta vad exakt det var han höll med om. "Vi pratade med Halo tidigare på ceremonin."