Skriva av sig-tråden
Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden
| Användare | Inlägg |
|---|---|
LucyMalfoy 
Elev 
|
Skrivet av Jac: Skrivet av LucyMalfoy :Skrivet av Jac: Skrivet av Elley: Jag har hört talas om att tröst äta, att äta för att man är besviken på sig själv. Men aldrig någonsin om att man straffar sig själv genom träning och att inte äta. Men det är så jag gör, det är så jag håller ihop mitt liv. Jag vet så väl att jag gör fel, leder in mig själv i samma bana som jag har försökt ta mig ur så länge nu. Men sen jag bröt ihop har allt fått bära eller brista, varje dag har jag väntat på att vulkanen ska explodera, innan jag insåg att jag kan ta kontrollen över mig själv igen, men på helt fel sätt. Jag förstår ju hela tiden att jag gör fel, men det är omöjligt för mig att sluta, hur mycket jag än vill. Jag gör också likadant. Jag tränar och äter nästan inget. Fast jag skär mig också så jag måst kämpa jätte mycket för komma ur det och vet inte om jag klarar det själv. Jac vi gör samma sak. Det är hemskt att göra så. Jag vet. Men jag kan inte sluta Jag lever mitt liv 402 meter i taget. 8 apr, 2012 19:33 |
|
Jac
Elev 
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Jac: Skrivet av LucyMalfoy :Skrivet av Jac: Skrivet av Elley: Jag har hört talas om att tröst äta, att äta för att man är besviken på sig själv. Men aldrig någonsin om att man straffar sig själv genom träning och att inte äta. Men det är så jag gör, det är så jag håller ihop mitt liv. Jag vet så väl att jag gör fel, leder in mig själv i samma bana som jag har försökt ta mig ur så länge nu. Men sen jag bröt ihop har allt fått bära eller brista, varje dag har jag väntat på att vulkanen ska explodera, innan jag insåg att jag kan ta kontrollen över mig själv igen, men på helt fel sätt. Jag förstår ju hela tiden att jag gör fel, men det är omöjligt för mig att sluta, hur mycket jag än vill. Jag gör också likadant. Jag tränar och äter nästan inget. Fast jag skär mig också så jag måst kämpa jätte mycket för komma ur det och vet inte om jag klarar det själv. Jac vi gör samma sak. Det är hemskt att göra så. Jag vill hjälpa er allihop! ♥ Ge mig en stor kram! Jag älskar er mugglisar! ♥ På torsdag när jag kommer ska jag krama er alla hela tiden! 
8 apr, 2012 19:35 |
Borttagen
|
Skrivet av Jac: Skrivet av Borttagen: Skrivet av Jac: Skrivet av LucyMalfoy :Skrivet av Jac: Skrivet av Elley: Jag har hört talas om att tröst äta, att äta för att man är besviken på sig själv. Men aldrig någonsin om att man straffar sig själv genom träning och att inte äta. Men det är så jag gör, det är så jag håller ihop mitt liv. Jag vet så väl att jag gör fel, leder in mig själv i samma bana som jag har försökt ta mig ur så länge nu. Men sen jag bröt ihop har allt fått bära eller brista, varje dag har jag väntat på att vulkanen ska explodera, innan jag insåg att jag kan ta kontrollen över mig själv igen, men på helt fel sätt. Jag förstår ju hela tiden att jag gör fel, men det är omöjligt för mig att sluta, hur mycket jag än vill. Jag gör också likadant. Jag tränar och äter nästan inget. Fast jag skär mig också så jag måst kämpa jätte mycket för komma ur det och vet inte om jag klarar det själv. Jac vi gör samma sak. Det är hemskt att göra så. Jag vill hjälpa er allihop! ♥ Ge mig en stor kram! Jag älskar er mugglisar! ♥ På torsdag när jag kommer ska jag krama er alla hela tiden! Jaa! Vi släpper aldrig taget! Aldrig! 8 apr, 2012 19:36 |
|
Jac
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Jac: Skrivet av Borttagen: Skrivet av Jac: Skrivet av LucyMalfoy :Skrivet av Jac: Skrivet av Elley: Jag har hört talas om att tröst äta, att äta för att man är besviken på sig själv. Men aldrig någonsin om att man straffar sig själv genom träning och att inte äta. Men det är så jag gör, det är så jag håller ihop mitt liv. Jag vet så väl att jag gör fel, leder in mig själv i samma bana som jag har försökt ta mig ur så länge nu. Men sen jag bröt ihop har allt fått bära eller brista, varje dag har jag väntat på att vulkanen ska explodera, innan jag insåg att jag kan ta kontrollen över mig själv igen, men på helt fel sätt. Jag förstår ju hela tiden att jag gör fel, men det är omöjligt för mig att sluta, hur mycket jag än vill. Jag gör också likadant. Jag tränar och äter nästan inget. Fast jag skär mig också så jag måst kämpa jätte mycket för komma ur det och vet inte om jag klarar det själv. Jac vi gör samma sak. Det är hemskt att göra så. Jag vill hjälpa er allihop! ♥ Ge mig en stor kram! Jag älskar er mugglisar! ♥ På torsdag när jag kommer ska jag krama er alla hela tiden! Jaa! Vi släpper aldrig taget! Aldrig! Det kommer vi aldrig göra!
8 apr, 2012 19:48 |
|
Incendio
Elev 
|
Jag behöver skriva av mig lite..
Jag vet inte riktigt vad som händer. Har jättemycket ångest efter all mat och godis nu efter påsk. Och idag kunde jag inte motstå det. Kunde inte låta bli att stoppa fingrarna i halsen och sen springa 5km... Det var enda sättet förutom att skära mig jag kunde få bort ångesten på.. Och ja... Jag har inte berättat för någon, förutom er, om vad som hände idag. Jag behövde verkligen få bort ångesten... Min familj vet inte om min relation till mat... Och jag är inte så dum att jag inte fattar att jag har någon ätstörning. Jag vill inte erkänna det för mig själv, men jag har bulimiska problem. Så mycket fattar jag. Och jag fattar att jag borde ta hjälp, men jag vet inte hur man gör det på lämpligt sätt. Jag kanske borde gå till skolkuratorn, men vad säger man då? ''Hej, jag heter Frida. Jag har kräkts upp min mat-ångest i ett halvår. Jag har skurit mig i över ett år. Vill du hjälpa mig?'' Njaaa, tror inte det. Usch, ibland får jag hemska attacker. Jag ligger och gråter och gråter tills jag inte kan gråta mer. Jag gråter över mig själv. Att jag aldrig kommer bli fin, aldrig kommer bli smal och aldrig kommer kunna bli som jag vill vara. Usch, jag gråter nu. Kan inte skriva mer. Det går inte. 8 apr, 2012 23:58 |
|
Jac
Elev
|
Skrivet av Incendio: Jag behöver skriva av mig lite.. Jag vet inte riktigt vad som händer. Har jättemycket ångest efter all mat och godis nu efter påsk. Och idag kunde jag inte motstå det. Kunde inte låta bli att stoppa fingrarna i halsen och sen springa 5km... Det var enda sättet förutom att skära mig jag kunde få bort ångesten på.. Och ja... Jag har inte berättat för någon, förutom er, om vad som hände idag. Jag behövde verkligen få bort ångesten... Min familj vet inte om min relation till mat... Och jag är inte så dum att jag inte fattar att jag har någon ätstörning. Jag vill inte erkänna det för mig själv, men jag har bulimiska problem. Så mycket fattar jag. Och jag fattar att jag borde ta hjälp, men jag vet inte hur man gör det på lämpligt sätt. Jag kanske borde gå till skolkuratorn, men vad säger man då? ''Hej, jag heter Frida. Jag har kräkts upp min mat-ångest i ett halvår. Jag har skurit mig i över ett år. Vill du hjälpa mig?'' Njaaa, tror inte det. Usch, ibland får jag hemska attacker. Jag ligger och gråter och gråter tills jag inte kan gråta mer. Jag gråter över mig själv. Att jag aldrig kommer bli fin, aldrig kommer bli smal och aldrig kommer kunna bli som jag vill vara. Usch, jag gråter nu. Kan inte skriva mer. Det går inte. Jag tycker du ska ta hjälp så fort du kan. Gör inte som jag gör, jag försöker själv men det går inte så bra. Jag kan stötta dig och så. Jag har också jätte mycket ångest men dämpar den med att jag ska åka och bada nån dag den här veckan. Min familj vet om min relation om mat men inte allt, min pappa tror att det hjälper att inte tvinga mig att äta men det gör bara så att jag äter jätte lite när jag är hon honom. Mamma halvt tvingar mig till att äta men om jag är ensam hemma äter jag nästan inget. Jag tycker att vi båda borde söka hjälp men det kommer nog ta ett tag för mig att göra det.
9 apr, 2012 00:11 |
|
Incendio
Elev
|
Skrivet av Jac: Skrivet av Incendio: Jag behöver skriva av mig lite.. Jag vet inte riktigt vad som händer. Har jättemycket ångest efter all mat och godis nu efter påsk. Och idag kunde jag inte motstå det. Kunde inte låta bli att stoppa fingrarna i halsen och sen springa 5km... Det var enda sättet förutom att skära mig jag kunde få bort ångesten på.. Och ja... Jag har inte berättat för någon, förutom er, om vad som hände idag. Jag behövde verkligen få bort ångesten... Min familj vet inte om min relation till mat... Och jag är inte så dum att jag inte fattar att jag har någon ätstörning. Jag vill inte erkänna det för mig själv, men jag har bulimiska problem. Så mycket fattar jag. Och jag fattar att jag borde ta hjälp, men jag vet inte hur man gör det på lämpligt sätt. Jag kanske borde gå till skolkuratorn, men vad säger man då? ''Hej, jag heter Frida. Jag har kräkts upp min mat-ångest i ett halvår. Jag har skurit mig i över ett år. Vill du hjälpa mig?'' Njaaa, tror inte det. Usch, ibland får jag hemska attacker. Jag ligger och gråter och gråter tills jag inte kan gråta mer. Jag gråter över mig själv. Att jag aldrig kommer bli fin, aldrig kommer bli smal och aldrig kommer kunna bli som jag vill vara. Usch, jag gråter nu. Kan inte skriva mer. Det går inte. Jag tycker du ska ta hjälp så fort du kan. Gör inte som jag gör, jag försöker själv men det går inte så bra. Jag kan stötta dig och så. Jag har också jätte mycket ångest men dämpar den med att jag ska åka och bada nån dag den här veckan. Min familj vet om min relation om mat men inte allt, min pappa tror att det hjälper att inte tvinga mig att äta men det gör bara så att jag äter jätte lite när jag är hon honom. Mamma halvt tvingar mig till att äta men om jag är ensam hemma äter jag nästan inget. Jag tycker att vi båda borde söka hjälp men det kommer nog ta ett tag för mig att göra det. I höstas sa jag till mamma och pappa att jag fick ångest av mat, och dom tog det väl inte riktigt på allvar. I perioder har jag svultit mig själv. Och det har väl blivit som en vana. Att någon dag i veckan så tar jag en senare buss hem, går på stan med mina kompisar, säger till mamma och pappa att jag ska äta på stan, säger till kompisarna att jag äter hemma. Mina vänner är inte oroliga, inte ett dugg. I skolan lastar jag på mat, men självklart så äter jag långt ifrån allt. Jag lastar på ganska mycket sallad och äter en del av den. Men jag äter nästan ingen mat. Ibland känner jag bara ''jag ska svälta mig till döds'' men nej. 9 apr, 2012 00:16 |
|
Jac
Elev
|
Skrivet av Incendio: Skrivet av Jac: Skrivet av Incendio: Jag behöver skriva av mig lite.. Jag vet inte riktigt vad som händer. Har jättemycket ångest efter all mat och godis nu efter påsk. Och idag kunde jag inte motstå det. Kunde inte låta bli att stoppa fingrarna i halsen och sen springa 5km... Det var enda sättet förutom att skära mig jag kunde få bort ångesten på.. Och ja... Jag har inte berättat för någon, förutom er, om vad som hände idag. Jag behövde verkligen få bort ångesten... Min familj vet inte om min relation till mat... Och jag är inte så dum att jag inte fattar att jag har någon ätstörning. Jag vill inte erkänna det för mig själv, men jag har bulimiska problem. Så mycket fattar jag. Och jag fattar att jag borde ta hjälp, men jag vet inte hur man gör det på lämpligt sätt. Jag kanske borde gå till skolkuratorn, men vad säger man då? ''Hej, jag heter Frida. Jag har kräkts upp min mat-ångest i ett halvår. Jag har skurit mig i över ett år. Vill du hjälpa mig?'' Njaaa, tror inte det. Usch, ibland får jag hemska attacker. Jag ligger och gråter och gråter tills jag inte kan gråta mer. Jag gråter över mig själv. Att jag aldrig kommer bli fin, aldrig kommer bli smal och aldrig kommer kunna bli som jag vill vara. Usch, jag gråter nu. Kan inte skriva mer. Det går inte. Jag tycker du ska ta hjälp så fort du kan. Gör inte som jag gör, jag försöker själv men det går inte så bra. Jag kan stötta dig och så. Jag har också jätte mycket ångest men dämpar den med att jag ska åka och bada nån dag den här veckan. Min familj vet om min relation om mat men inte allt, min pappa tror att det hjälper att inte tvinga mig att äta men det gör bara så att jag äter jätte lite när jag är hon honom. Mamma halvt tvingar mig till att äta men om jag är ensam hemma äter jag nästan inget. Jag tycker att vi båda borde söka hjälp men det kommer nog ta ett tag för mig att göra det. I höstas sa jag till mamma och pappa att jag fick ångest av mat, och dom tog det väl inte riktigt på allvar. I perioder har jag svultit mig själv. Och det har väl blivit som en vana. Att någon dag i veckan så tar jag en senare buss hem, går på stan med mina kompisar, säger till mamma och pappa att jag ska äta på stan, säger till kompisarna att jag äter hemma. Mina vänner är inte oroliga, inte ett dugg. I skolan lastar jag på mat, men självklart så äter jag långt ifrån allt. Jag lastar på ganska mycket sallad och äter en del av den. Men jag äter nästan ingen mat. Ibland känner jag bara ''jag ska svälta mig till döds'' men nej. Jag kör också att jag säger att jag äter på ett ställe men inte gör det. Mina kompisar är nog ganska oroliga men det beror nog på att jag skär mig också. Jag tar också mycket men äter lite. Iblan svälter jag mig själv men det är på lov och när jag är sjuk.
9 apr, 2012 00:26 |
|
Incendio
Elev
|
Skrivet av Jac: Skrivet av Incendio: Skrivet av Jac: Skrivet av Incendio: Jag behöver skriva av mig lite.. Jag vet inte riktigt vad som händer. Har jättemycket ångest efter all mat och godis nu efter påsk. Och idag kunde jag inte motstå det. Kunde inte låta bli att stoppa fingrarna i halsen och sen springa 5km... Det var enda sättet förutom att skära mig jag kunde få bort ångesten på.. Och ja... Jag har inte berättat för någon, förutom er, om vad som hände idag. Jag behövde verkligen få bort ångesten... Min familj vet inte om min relation till mat... Och jag är inte så dum att jag inte fattar att jag har någon ätstörning. Jag vill inte erkänna det för mig själv, men jag har bulimiska problem. Så mycket fattar jag. Och jag fattar att jag borde ta hjälp, men jag vet inte hur man gör det på lämpligt sätt. Jag kanske borde gå till skolkuratorn, men vad säger man då? ''Hej, jag heter Frida. Jag har kräkts upp min mat-ångest i ett halvår. Jag har skurit mig i över ett år. Vill du hjälpa mig?'' Njaaa, tror inte det. Usch, ibland får jag hemska attacker. Jag ligger och gråter och gråter tills jag inte kan gråta mer. Jag gråter över mig själv. Att jag aldrig kommer bli fin, aldrig kommer bli smal och aldrig kommer kunna bli som jag vill vara. Usch, jag gråter nu. Kan inte skriva mer. Det går inte. Jag tycker du ska ta hjälp så fort du kan. Gör inte som jag gör, jag försöker själv men det går inte så bra. Jag kan stötta dig och så. Jag har också jätte mycket ångest men dämpar den med att jag ska åka och bada nån dag den här veckan. Min familj vet om min relation om mat men inte allt, min pappa tror att det hjälper att inte tvinga mig att äta men det gör bara så att jag äter jätte lite när jag är hon honom. Mamma halvt tvingar mig till att äta men om jag är ensam hemma äter jag nästan inget. Jag tycker att vi båda borde söka hjälp men det kommer nog ta ett tag för mig att göra det. I höstas sa jag till mamma och pappa att jag fick ångest av mat, och dom tog det väl inte riktigt på allvar. I perioder har jag svultit mig själv. Och det har väl blivit som en vana. Att någon dag i veckan så tar jag en senare buss hem, går på stan med mina kompisar, säger till mamma och pappa att jag ska äta på stan, säger till kompisarna att jag äter hemma. Mina vänner är inte oroliga, inte ett dugg. I skolan lastar jag på mat, men självklart så äter jag långt ifrån allt. Jag lastar på ganska mycket sallad och äter en del av den. Men jag äter nästan ingen mat. Ibland känner jag bara ''jag ska svälta mig till döds'' men nej. Jag kör också att jag säger att jag äter på ett ställe men inte gör det. Mina kompisar är nog ganska oroliga men det beror nog på att jag skär mig också. Jag tar också mycket men äter lite. Iblan svälter jag mig själv men det är på lov och när jag är sjuk. Mina närmsta vet om att jag skär mig. Dom är inte oroliga, eller en av dom. Den andra förstår nog inte riktigt. Att skära mig är inte enda sättet att skada mig på. Vet inte om jag sa det, men jag låter bli att äta för att skada mig. Att straffa mig själv då jag ätit mer än jag egentligen vill. 9 apr, 2012 00:28 |
|
Jac
Elev
|
Skrivet av Incendio: Skrivet av Jac: Skrivet av Incendio: Skrivet av Jac: Skrivet av Incendio: Jag behöver skriva av mig lite.. Jag vet inte riktigt vad som händer. Har jättemycket ångest efter all mat och godis nu efter påsk. Och idag kunde jag inte motstå det. Kunde inte låta bli att stoppa fingrarna i halsen och sen springa 5km... Det var enda sättet förutom att skära mig jag kunde få bort ångesten på.. Och ja... Jag har inte berättat för någon, förutom er, om vad som hände idag. Jag behövde verkligen få bort ångesten... Min familj vet inte om min relation till mat... Och jag är inte så dum att jag inte fattar att jag har någon ätstörning. Jag vill inte erkänna det för mig själv, men jag har bulimiska problem. Så mycket fattar jag. Och jag fattar att jag borde ta hjälp, men jag vet inte hur man gör det på lämpligt sätt. Jag kanske borde gå till skolkuratorn, men vad säger man då? ''Hej, jag heter Frida. Jag har kräkts upp min mat-ångest i ett halvår. Jag har skurit mig i över ett år. Vill du hjälpa mig?'' Njaaa, tror inte det. Usch, ibland får jag hemska attacker. Jag ligger och gråter och gråter tills jag inte kan gråta mer. Jag gråter över mig själv. Att jag aldrig kommer bli fin, aldrig kommer bli smal och aldrig kommer kunna bli som jag vill vara. Usch, jag gråter nu. Kan inte skriva mer. Det går inte. Jag tycker du ska ta hjälp så fort du kan. Gör inte som jag gör, jag försöker själv men det går inte så bra. Jag kan stötta dig och så. Jag har också jätte mycket ångest men dämpar den med att jag ska åka och bada nån dag den här veckan. Min familj vet om min relation om mat men inte allt, min pappa tror att det hjälper att inte tvinga mig att äta men det gör bara så att jag äter jätte lite när jag är hon honom. Mamma halvt tvingar mig till att äta men om jag är ensam hemma äter jag nästan inget. Jag tycker att vi båda borde söka hjälp men det kommer nog ta ett tag för mig att göra det. I höstas sa jag till mamma och pappa att jag fick ångest av mat, och dom tog det väl inte riktigt på allvar. I perioder har jag svultit mig själv. Och det har väl blivit som en vana. Att någon dag i veckan så tar jag en senare buss hem, går på stan med mina kompisar, säger till mamma och pappa att jag ska äta på stan, säger till kompisarna att jag äter hemma. Mina vänner är inte oroliga, inte ett dugg. I skolan lastar jag på mat, men självklart så äter jag långt ifrån allt. Jag lastar på ganska mycket sallad och äter en del av den. Men jag äter nästan ingen mat. Ibland känner jag bara ''jag ska svälta mig till döds'' men nej. Jag kör också att jag säger att jag äter på ett ställe men inte gör det. Mina kompisar är nog ganska oroliga men det beror nog på att jag skär mig också. Jag tar också mycket men äter lite. Iblan svälter jag mig själv men det är på lov och när jag är sjuk. Mina närmsta vet om att jag skär mig. Dom är inte oroliga, eller en av dom. Den andra förstår nog inte riktigt. Att skära mig är inte enda sättet att skada mig på. Vet inte om jag sa det, men jag låter bli att äta för att skada mig. Att straffa mig själv då jag ätit mer än jag egentligen vill. Jag äter också dåligt för att skada mig själv. Mina kompisar vet inte riktigt hur allvarligt det är men om de läser här så kanske de förstår.
9 apr, 2012 00:35 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen