In the dark PRS Vidomina & Medi

"Man vet inte vad som kan hända Leo. Det är bara en sak ifall att." Han nickade oh log.
"Vilken färg gillar du?" Han lade huvudet på sned.
"hur trivs du egentligen?" Han såg sedan på Wilhelm som gick förbi med en trasa och det långa röda håret i en knut i ryggen.

Leo tvekade vid dörröppningen ännu en gång och vände sig då om igen för att se på Juniv. Färg? Vad pratade han om? Och när han frågade om hans trivsel- var det en inbjudning att öppna upp sig, lära känna Juniv mer? Leo var inte säker på exakt vad Juniv ville, men så artig som han var tog han ett nytt andetag för att svara på hans frågor.
"Färg och färg.. jag klär mig gärna i svart.", sa han, osäker om det var det svaret Juniv sökte.
"Jag är tacksam att ni tagit in mig, Juniv. Utan er.. Utan Mira.. jag vet inte vad jag hade tagit mig till. Mira är min livs kärlek. Jag vet det nu.", sa han då och ett litet leende syntes på hans läppar.
Leo kliade sig osäkert i nacken och såg upp på Juniv. "Varför.. varför vill du veta det här?"

Ett litet leende kröktes i Junivs ena mungipa.
"Svart huh?" Han såg ner på sin ring och såg sedan upp.
"För jag vill veta hur hennes höghets tjänare känner sig. Att de mår bra och trivs med sina arbeten." Juniv gick fram och log mjukt.
"Sen vet jag en hemlighet om Mira." han blinkade med ena ögat.
"Så vill du göra den saken?" Han pekade mot sin dator.
"Vi vampyrer hör väldigt bra så ko tillbaka ska jag visa."

"Varför..", frågade Leo igen, men avbröt sig själv när han insåg att det var förgäves. Juniv hade något i kikaren och Leo skulle inte tvinga honom att erkänna det. Han log då istället.
"Du är vänlig, Juniv. Jag kan försäkra dig om att jag mår fint."
När Juniv sedan antydde något om Mira hade han lyckats fånga Leos uppmärksamhet. Han gick fram till Juniv. "Ja? Vad är det du ska visa?"

Han gick mot datorn och vände skärmen mot honom och började ta fram en sida. En florist.
"Det här är en väldigt bra affär." Han knappade fram lilkor.
"Det här blir ditt uppdrag för idag. Såklart kommer du få låna ringen igen. Men du måste åka ensam om du inte har körkort kan David köra dig." Han tog upp en penna och en lapp och log när han skrev.
"Det är Miras favoritblomma. Gör henne lycklig." stod det och han log mjukt.
"kan du ordna det?" Frågade han och pekade upp.
"Ert rum kanske?"

Leo iakttog hemsidan. När han insåg att han talade om blommor log han stort och skrattade då. Det var en utmärkt present till Mira. Som säkert skulle glädja henne. Något hon skulle uppskatta.
"Det ska nog gå att ordna, Juniv. Tack. Tack för planen och idén." Han nickade och mötte hans blick igen. "Det är bäst att jag gör det nu, medan Mira inte misstänker något. Det vore ju roligt om det blev en överraskning- inte sant?" Han skrattade kort igen och satte ner lappen i byxfickan sin. "Jag åker nu. Tack igen." Han nickade mot Juniv och lämnade rummet för att hämta blommorna de beställt efter.

"Ja det är en bra pressent. Så ta ringen igen." Han räckte över den och log.
"Du ska inte behöva bli till sot för att visa din kärlek." Han log och nickade.
"Hälsa till kvinnan med." Han såg sedan och satte sig igen.
Halo hade kommit tillbaka till biblioteket och stannade upp.
"Rion?" frågade hon och lade huvudet på sned.
"Oj jag menade inte att störa. Jag trodde jag skulle möta mina föräldrar här och..."

Leo nickade och plockade upp ringen från bordet för att trä den över sitt finger innan han lämnade rummet för att hämta blommorna de beställt. "Hon kommer bli så överraskad. Och så glad. Det är jag säker på.", sa han i ett andetag och kände ett rus av glädje skölja över honom. Med ett leende på läpparna lämnade han rummet och försvann iväg för att köra till blombutiken.
Rion hade spenderat sin tid efter mötet att läsa ur boken. Han hade inte rört sig ur soffan, utan sida för sida läst ord för ord, rad för rad. För att förstå. För att veta mer om Halo. Det var blandade känslor han upplevde när han förstod att Halo upplevde en del av Alices minnen. Han visste inte riktigt vad han skulle tro eller förstå. Men intresserat fortsatte han läsningen och förstod mer och mer om Halo. Men i bakhuvudet visste han ändå att han inte skulle förstå helbilden förrän han lärt känna Halo. Hon var ju en del av Alice nu.
"Halo.", sa Rion och såg upp då hon visade sig inne i rummet. "Jag..", började han men avbröt sig själv när han insåg att han inte hade någon vettig förklaring till sin situation. Hur skulle han förklara att han läste om henne- hennes förflutna? Istället log han. "Sätt dig. Du ser vilsen ut. Hur är det fatt?"

Halo bet sig i läppen och kliade sig på halsen.
"Jag känner mig lite yr fortfarande. Men jag mår bra." Hon visade med handen.
"Jag har bara bott här några dagar och detta är mitt hem. Jag är den som äger hela palatset och alla som jobbar här här jobbar för mig." Hon satte handen för ansiktet.
"Jag som hade tänkt bli något helt annat." Ho skakade sedan på huvudet och gick in.
"Får jag sätta mig? Jag behöver vila benen innan jag hittar mina biologiska föräldrar. Julian är säkert i det gamla huset." Hon såg ner.
"Ändå känns det så konstigt att jag blev prästinna."

Rion erkände för sig själv att hon verkade lite förvirrad, men uttryckte det inte. Istället skrattade han åt hennes beteende och nickade åt platsen. "Jag sa just det. Sätt dig. Du ser ut att behöva hämta andan."
Rion iakttog henne och lade ner anteckningsboken om henne bredvid sig. Han hade hunnit läsa mycket och hade bara några sidor kvar. Kanske Halo själv skulle förklara den sista delen? Tanken gjorde honom nyfiken.
"Tänkt bli något annat? Vad menar prästinnan? Vad tänkte du bli?"