prs yehet & kkaebsong

Efter lite dittan och dattan om tatueringarna, kan de återgå till att äta sin middag, plus en hel del snacks som står uppställt på bordet. Jo, Mrs Weasley skämmer alltid bort dem, någonting som hon har gemenskap med Ms Lewis. Nära vänner. Medan de fyra vännerna börjar spela en mängd med spel, som de tävlingsinriktade ungdomar de är, börjar Joshua försiktigt att massera Zihaos rygg.
"Hur går det?" frågar han honom och lutar huvudet mot den andres axel. "Förlåt, jag har bara inte sett Jordan eller Julian på jättelänge." viskar han förklarande och lämnar en puss på en av kinderna.

”Jag tror på riktigt att fin hjärna har smittat av sig”, mumlade Zihao och betraktade Joshua med en blekt leende. ”Och det är väl självklart att du ska umgås med dina vänner. Du har ju trots allt inte sett en del av dem på hur länge som helst. Jag klarar mig, defintivt”, fortsatte han och slingrade armarna omkring nittonåringen med lätt glittrande ögon. ”Kommer de att spela hela kvällen eller? För jag kommer på riktigt att somna om det är fallet.” Tjugoåringen frustade till och ruskade lite på huvudet. Nej, om han satt stilla någon längre tid skulle han defintivt lyckas somna. Och om han nu somnade så betydde det dregel och snarkningar som inte hörde hemma i detta universum. Stackars Joshua som var tvungen att stå ut med det.

"Varför säger du så?" frågar Joshua med ett svagt leende, är det hans avundsjuka del av hjärnan som smittat av sig hos Zihao? Nej, det är inte det minsta positivt alls. Försiktigt lutar han sig mot tjugoåringens bröstkorg och håller ett chips framför hans mun, lite onyttigt kanske får honom på bättre humör? "Skulle inte förvåna mig om de gjorde det, nej. Du kan gå upp och sova om du vill... men du får gärna sova här också om du vill det."

”För att jag är svartsjuk utan att ha någon direkt anledning att vara det”, förklarade Zihao och drog upp benen under sig. ”Har förkylningen blivit bättre eller fryser du fortfarande?” Undrade han därefter och granskade nittonårigen ett slag, innan blicken gled ut över resten av människorna i rummet. Vem hade kunnat tro att de enda han kände sig någorlunda bekväm med var tvillingarna? Tvillingarna som tjugoåringen egentligen störde sig på något enormt. Men när Julian vistades i samma rum, blev de helt plötsligt två små änglar. För Julian störde han sig minsann fortfarande på. Absolut, utan tvekan.

Joshua viftar med chipsen framför Zihaos mun med stränga ögon.
"Jag fryser fortfarande, men det är okej." svarar han lätt och gräver ner sig hos pojkvännen medan han granskar sina vänner, och följer spelet. Visserligen brukar han vara med och spela, men nu kan han inte undgå att tycka lite synd om sin fästman, han behöver lite mer uppmärksamhet. "Vi har ju Haru, och han är alltid så varm." påpekar nittonåringen och drar den lurviga vovven intill sig, vilket leder till sig att han sträcker sig över honom för att kramas, och luta huvudet mot hans ena axel. Gosigt.

Zihaos ögon fäste sig på chipset, gick lätt i kors på varandra, innan han snappade upp chipset mellan tänderna och tuggade i sig det. Gott.
”Jag är betydligt bättre än Haru”, knotade han och knäppte till Joshua i pannan. ”Plus så är jag myclet större och förstår vad du faktiskt vill”, fortsatte han och sköt ut hakan. Jodå, Julian fanns fortfarande kvar och spökade i bakhuvudet på honom. Men det var ingen idé att oroa sig alldeles för mycket, då nittonåringen framför honom uppenbarligen gjorde allting i sin makt för att få sin fästman att må bra. Självfallet uppskattade Zihao det, men han tyckte ändå att Joshua borde ta tillfället i akt och umgås med sina kamrater. ”Borde inte du också vara med och spela?”

Då Zihao verkar uppskatta chipset han fått till sig, drar Joshua till sig en av skålarna med chips och gräver ner sig hos sin fästman. I tystnad slänger han en chipsbit i sin mun, som vattnats av saltet, medan blicken vilar på spelet framför sig.
"Mm, jo, du är bättre än Haru ibland. Men nu är du inte lurvig, och inte lika varm." påpekar nittonåringen och drar en filt över dem, plus den lurviga hunden som somnat tätt intill honom. "Jag kan vara med i nästa omgång."

”Jag kan vara lurvig om du vill det”, påpekade Zihao och plockade upp en näve med chips från skålen, som han tryckte in i munnen. Även om chips inte var lika gott som popcorn, kunde han inte sluta när han väl börjat. Nu skulle det troligen resultera i att han åt upp alla chips i skålen. Kanske till och med alla chips i hela huset, om han nu fick tag på dem. ”Men du borde vara med nu”, envisades tjugoåringen därefter och pillade med den yngres rosa lockar. ”Känner mig bara elak om jag håller dig från att umgås med dem..”

"Nej, du ska inte skifta här Zihao." påpekar Joshua och ruskar på huvudet. Nej, som sagt, han har inte sagt ett endaste dugg till sina vänner om tjugoåringens andra lilla sida. Det är något han behöver sin fästmans godkännande till. "De har redan börjar spela, det går inte direkt att hoppa in på en gång." förklarar nittonåringen och tuggar på en chips, med blicken fäst på Haru, som sussar i hans knä. "Du, vi ska vara med senare, tillsammans. Vill ju vara med dig också, dumbom."

Med putande läppar, lutade Zihao sig tillbaka mot kuddarna och lade armarna i kors över bröstet.
”Du tror alltså att jag är så jävla dum att jag bara skulle ha gjort det här? Så korkad är jag faktiskt inte”, muttrade han och slängde en mörk blick på Joshua. ”Och bara så att du vet är jag värdelös när det kommer till kortspel”, fortsatte han buttert och kliade Haru mellan öronen. Sedan fiskade han upp några chips i sin lediga hans som han snabbt tuggade sönder. Stressätning var hans andra namn. Det gick alltid att äta, varesig man var glad, arg eller ledsen.