prs yehet & kkaebsong

"Mhm, och var skalbaggarna ett trevligt umgänge?" frågar Fred med roat ansiktsuttryck och höjda ögonbryn. Joshua drar ner Zihao i soffan bredvid sig, och låter Haru lägga sig tvärs över deras ben.
"Julian! Det är du som tjafsar om artighet och skit, ska du inte komma ner och hälsa på din bästa lilla vän?" ropar George som förstrött börjar gnaga på ett äpple medan han börjar gosa med Haru. "Och du Jordan! Om du fuskar på vårt parti schack tänker jag dränka din samling med bilder i toaletten!" dåliga hot.

”Visst, betydligt bättre umgänge än vad du är i alla fall”, knotade Zihao och började tvinna Harus päls mellan tummen och pekfingret. Det var i sådana här stunder som han önskade att han bars kunde återvända till den punkten i livet, minus det faktum stt Joshua inte varit där med honom. Resten hade varit underbart och behagligt, till skillnad från att sitta intryck i ett rum med fästmannens kompisar. De var ju läskiga. Väldigt läskiga faktiskt. Mer än väldigt läskiga..Tjugoåringen ruskade på huvudet och begravde ansiktet i nittonåringens axel med ett stön. Fy fan, usch och fy, blä och urk. Hunden hade det bra han, som slapp prata om ditten och datten. Orättvist.

Fred kan inte undgå att skratta till, nej han kommer helt klart ihåg hur Zihao slagit tillbaka under de tidigare åren.
"Du har rätt, jag är inget bra sällskap." Påpekar Fred och börjar blanda en kortlek när Mrs Weasley kommer fram med mat åt dem.
"Tack så jättemycket Mrs Weasley." Säger Joshua viskande och kramar om hennes hand innan han lämnar en puss på sin fästmans hår. "Ta och ät lite så kanske du får lite mer energi. Tror tvillingarna vill ha lite av en spelkväll." Jo, det brukar de vilja ha. Dumma fuskare.

Efter att ha lipat mot Fred med en grimas skriven över ansiktet, vände Zihao sig mot Joshua igen innan blicken gled ner mot maten. Mums, mat var aldrig fel. Han hade med största sannolikhet kunna smällt i sig en hel måltid även om någon var i full fart med att slita tånaglarna av honom. Det doftade så pass gott att tjugoåringen inte kunde låta bli att sträcka sig efter en bit kycklingpaj. Paj, det var bra grejer det. Åtmsintone när de hade en bra fyllning.
”Spelkväll? Jag kan inte spela någonting..har inte rört en kortlek på typ hundra år”, muttrade Zihao och tog en tugga av pajen. Gott.

Med lysande ögon slänger George ner sig vid en fåtölj, ett finurligt leende över läpparna.
"Då kan vi lära dig, eller så kan du köra med Joshua." Påpekar han och rycker på axlarna. Dock vänder han på huvudet när Julian börjar komma nedgåendes med Jordan dragande efter sig.
"Han somnade.." muttrar Julian och granskar sin bästa vän, för att sedan låta blicken glida till Zihao. Hur länge sedan var det sen de sågs? Joshua ställer sig kvickt upp och kastar sig både över Julian och Jordan samtidigt. Myspys.

Okej, där var den sista droppen fälld för Zihaos, redan bräckliga, psyke. Med ögonen maniskt fösta på Joshua, drog han upp benen mot bröstkorgen och begravde ansiktet i knäna. Julian förde inte med sig några trevliga minnen alls, någonting som inte gjorde det lättare för tjugoåringen att slappna av och försöka göra ett gott intryck. Händerna knöts tills knogarna vitnade och ansiktet bleknade, precis som det gjort när han stött på Ethan den första gången. Varför betedde han sig så dumt? Varför reagerade kroppen på det här ruttna viset - gick in i försvarsläge? Det var så otroligt jävla dumt.

Kanske Joshua inte borde ha slängt sig över sina vänner det första han gör, främst Julian. Visserligen var det snart tre hela år sen det hände, men vännen hade trots allt haft brännande känslor för den nätta pojken, och kysst honom. Kanske det inte är rättvist mot varken Zihao, eller Julian. Blicken glider till Zihao, som nu ser alldeles likblek, och håller sig undan från omvärlden. Precis som när Ethan först steg in i hans åsyn. Typiskt.
"Hur är det med er, allting okej?" frågar Julian som lutar sig bak från sin vän för att se honom i ögonen, dock hinner inte Joshua svara innan Jordan drar honom intill sig.
"Jag hörde att ni två fixat tatueringar, får man se?"

Allting hade plötsligt blivit så väldigt rörigt, inom loppet av några ynka få sekunder. Och det värsta med allt stök var att det naturligtvis hade en dålig inverkan på Zihao, som var i fullgång med att ha en inre monolog om hur man inte får såga dumma saker eller bete sig ohyfsat. För det var just det han hade lust att göra - resa sig upp, säga en rad dumma meningar och därefter gå ut och gräva ner sig under en sten. Joshuas vänner var ju inte ens otrevliga, utan snarare tvärtom. Alla var så förbaskat trevliga, medan tjugoåringen var den raka motsatsen. Som vanligt.
”Jag tänker inte ta av mig tröjan, så glöm det”, muttrade Zihao och fiskade upp Haru i sin famn, borrade ner ansiktet i den fluffiga pälsen. Där skulle han stanna resten av kvällen, begraven i hundens lurv.

Joshua biter sig hårt i läppen, Zihaos beteende ger honom en mängd med ångest och skuldkänslor. Ursäktande ler han mot Jordan och drar ner sin tröja, tillräckligt mycket för att de både ska kunna se nyckelbenet och bröstkorgen. Chockerande ansiktsuttryck stryker sig över vännernas ansikten. Jordan granskar imponerat detaljerna och färgerna, medan Julian har ett alldeles för kluvet ansiktsuttryck. Fred och George däremot, de stirrar häpnadsväckande över tatueringarna.
"Fy fan vad snyggt," gnäller Fred och skakar på huvudet åt de fina färgerna med rynkade ögonbryn. Joshua låter blicken sitta fast på Zihao, innan han återigen ger sina vänner sin uppmärksamhet.
"Han ville inte visa Samuel heller," förklarar han med ett ursäktande leende.
"Vart tatuerade ni er då?" frågar Jordan som viftar bort förklaringen.

Usch, fy och blä. Varför var han alltid tvungen att bete sig så pinsamt och överdrivet? Joshuas vänner hatade honom inte ens längre, åtminstone enligt nittonåringen själv. Men kunde han lita på det? Var det ens det som var problemet eller var det avundsjukan som gjorde Zihao till ett vrak? Att se Julian och fästmannen tillsammans, var det möjligen det som långsamt åt upp tjugoåringen från insidan? Däremot visste han ju att de två vännerna inte hyste sådana känslor för varandra. Rättare sagt, Joshua hyste inte några sådana känslor för Julian. Men Julian då? Tänk om han fortfarande hade känslor för Joshua? Alla frågor som flöt omkring i huvudet på Zihao, fick honom att storkna. Gud, han var så förbaskat fånig hela tiden. Det kanske bara var bättre om han satte sig rakryggat och höll käften resten av kvällen, alldeles urholkad och blek.