Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Mona fnyste då hon såg lappen. "Det kommer aldrig gå Niel, du lyssnar inte på mig, bara sårar mig!". Hon suckade igen och lutade huvudet mot bordet.

"Du lyssnar ju inte heller direkt."

"Är det mitt fel nu då?" suckade Mona och snyftade tyst. "Jag vill bara ha med dig hem, så våra liv kan bli som vanligt igen, helst vll jag aldrig se Mona igen". Hon hatade henne.

"Jag har aldrig sagt att det är ditt fel, men du verkar inte fatta hur jag har det!! Du mår dåligt, okej, har du tänkt på hur JAG mår?? Har du någonsin tvingats välja vem du ska vara med trots att du älskar dem båda? Om man inte räknar med Erin förstås, för hon är ju mycket mer älskvärd än jag!!! Eller har jag fel?? Det kommer aldrig bli som vanligt mellan oss igen, förstår du inte det!!"

"Jag räddade våran dotter från att dödas, hur kan du älska den kvinnan som tänkte döda ditt barn?! Och jag valde bara Erin för jag trodde du skulle döda Mona och ta dig tillbaka, jag trodde du bara skulle vara borta max en dag". Mona såg förtvivlad ut igen, men stundtals även rasande. "Och du borde väl inte välja mig om du älskar henne?" snyftade hon osammanhängande. "För du vet vad man säger, älskar du två stycken, ta den andra, för då älskade du inte den första tillräckligt mycket". Hon reste sig från stolen.

"Ja, och det hade jag också gjort. Men det kändes väl ungefär lika mycket som när du såg mig och Mona kyssas! Det spelar ingen roll hur rätt du har, jag blev ledsen och Mona var den enda som tröstade mig. Och varför välja henne när jag älskar dig med? Jag börjar tycka att jag borde lämna er båda och sticka härifrån för JAG ORKAR INTE MER!!"

Mona insåg hon behövde byta taktil ifall hon ville ha honom. Hon fick ett bejande uttryck. "Snälla Niel, förlåt att jag sårade dig, jag älskar dig och vill bara ha det som vanligt".

Niel suckade trött. "Ja, jag förlåter dig och jag älskar dig med men...." började han. "..Nej, det var inget" mumlade han sedan. "Jag...har saker att göra!!" sa han tyst och gick upp på sitt rum. Han tog en väska och började packa den.

Mona såg efter honom. "Nej...stannna" bad hon. Skulle han lämna dem båda nu? Hokunde inte gråta längre.

Niel stannade. Han vände sig om och såg på Mona. Suck. "Jag är här."