Denices sjunde år tillsammans med Marodörerna [ SV ]

Jag lägger gjärna upp den

Yes!!
Säg till när den är där, OK?

Kapitel 42

Jag vaknade långsamt och slog upp ögonen.
Jag såg ett träd framför mig och blev vettskrämd, ryggade tillbaka och så... Duns! Jag slog huvudet i trädet jag hade lutat mig mot.
Jag gav ifrån mig ett litet "aj".
Jag tänkte resa mig upp men hindrades av mina stelfrusna ben.
- Aj, sa jag igen.
Jag reste mig långsamt upp. När jag väll var uppe, sträckte jag ordentligt på benen.
Plötsligt hörde jag någon som ropade mitt namn.
Sirius.
Jag började koka av ilska, och ville inte möta honom.
Rösten kom närmare och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag tittade mig omkring och antog att jag kunde gömma mig bakom ett träd. Det var ljust ute nu och min röda klänning skulle synas braom jag inte gömde mig bakom ett stort och tjockt träd. Jag sprang och gömde mig i närheten. Precis då kom Sirius uttrampande ur en buske. Han tittade sig omkring. Jag ville inte titta på honom men det behövde jag eftersom jag behövde veta vart han gick och när kusten var klar. Plötsligt fick han syn på någonting jag inte kunde se. Han spärrade upp ögonen, gick till det med snabba steg och tog upp det. Det var en liten vit axelremsväska. Det var min väska.
Nej, nej, nej, hur kunde jag glömma den?
Sirius tittade på väskan en stund. Det märktes tydligt att han visste vems det var. Han tittade runtom sig, letade i buskar i förhoppning om att hitta mig. Han sprang utom synhåll.

Jag pustade ut. Jag kunde kliva fram. Jag orkade inte tänka på att han troligtvis redan hade visat väskan för allihoppa.
När jag varit bakom trädet hade jag hejdat en häftig impuls att följa efter Sirius bort eftersom han troligtvis visste vägen ut men jag ville inte bli upptäckt.
Men nu behövde jag verkligen ta mig samman och hitta ut härifrån. Även om jag inte ville tillbaka till slottet var det det enda alternativet. Jag ville knappast frysa ihjäl en annan natt. Jag tittade mig omkring och följde dit Sirius både kommit och gått. Men nu då? Det fanns så många träd, buskar och stigar att jag omöjligt kunde se var han gått. Så jag tittade efter fotspår, men med min otur fanns det självklart inga fotspår. Så jag försökte spana och gå där det fanns minst träd. Jag kanske inbillade mig men på vänster sida verkade det finnas lite mindre. Jag började gå.

Det blev en tuff "resa" genom skogen. Jag Slog undan kvistar som stod i vägen fast tyvärr studsade några tillbaka och slog till mig i ansiktet. Jag märkte att jag hade börjat blöda vid kinden och tog ett blad för att dugga bort så mycket blod som möjligt. Tillslut hade det torkat och jag kände på såret. Det var bara ett sträck som gick över kinden, troligtvis efter en kvist.

Jag hade knappt märkt det men på något konstigt vis hade jag plötsligt skogen bakom mig och öppen himmel framför mig. Jag log. Ja! Jag hade hittat ut. Jag tittade en en gång framför mig och såg ett runt litet trähus. Hagrids hus!
Jag sprang dit och knackade på dörren. Ingen öppnade. Jag knackade igen... Inget svar.
Typiskt.
- Denice?
Jag vände mig om. Där stod Hagrid med en stor vattenkanna och lite ogräs i handen.
Jag svarade med en nickning.
Han ställde ner vattenkannan och slängde ogräset på marken.
- Men va gör du här. Hela skolan e juh å letar efter dej.
Han skyndade fram till dörren och öppnade den.
- Stig på, sa han.
Jag skyndade mig in och, jag kunde inte hjälpa det, slog ner mig i en fotölj framför brasan. Som var tänd och varm. Ja, den var faktiskt tänd på dagen.
- jag skulle precis ta å koka lite te. Ska du ha?
- Gärna, svarade jag.
Han gjorde snabbt iordning te och gav mig.
Jag rös, så gott och varmt var det.
---------------------------------------------------------------------

Då var det kapitlet klart
Mer kommer väll sen, antarjag

Jättebra!!

Tack ^^

Superawesome

Oh awesome, har läst igenom hela nu xD.
Rätt kul att jag har skrivit om marodörerna också runt den tiden du började skriva denna c: ...
Fast jag skrev om Jessicka och Sirius xdddd.

Otroligt bra. Skriv mer så jag kan läsa. Älskar att läsa. C:

^
Tack
vad heter din ff?
Älskar nämligen att läsa om marodörerna

Tack Hermia

Bra

Superdupermega bra