LärareXelev

Snape såg på henne och sa.
- Men för Merlins skull Poppy, är det inte lugn och ro på sjukhusflygeln?
I så fall borde inte du vara den som orsakar panik och gråt.
Det brukar vara jag som orsakar det.

Han visste inte varför han sa så....men han hade insett att han brydde sig om henne.

Hon släppte genast och miss Garrick lugnade genast ner sig men snyftade fortfarande mot Severus bröst. Hon fnös.

- Då lämnar jag henne med dig då

Snape visste att han antaglingen skulle få sitta här hela natten med Miss Garrik.
Men så fick det bli.
Men han undrade om rektorn på något sätt fått reda på detta.
Han började dock stryka Miss Garric över ryggen och sa.
- Inget händer dig här, du är utom fara.

Hennes andning saktades in och hennes läppar och ansikte började återfå färg. Hennes spända muskler började slappna av i hans grepp

Snape kände hur hon började slappna av och han fortsatte stryka henne lugnande över ryggen.

Hon andades in och ut och somnade långsamt in till en lugn sömn

Snape satt kvar, han vågade inte lämna i fall hon vaknade och fann att han inte var där och fick panik igen.
Så han satt där vaken, men ovandlade tyst stolen till en fotålj så att han kunde sitta skönare.

(Hon sover)

Snape satt i fåtöljen med henne i knäet och tittade sig omkring.
Det var lugn här, det medger han, inga andra elever här som var sjuka

Hon rörde sig lite i sömnen och tryckte sig mer mot den varma källan