Allmänt rollspel! {HP}

Cassandra log tacksamt mot Anthony och kollade in i hans vackra ögon. "Jag mår bra", ljög hon sedan som svar till Rachel. Hon kände tårarna bränna bakom ögonen och det köndes som att hon skulle falla ihop. Hon lutade sig mot Anthony som stöd och kände hur tårarna forsade ned.

"Mamma?" flämtade Rachel. Innan hon hann säga något mer slöt sig hennes mors armar runt hennes kropp och klämde livet ur henne. Hon urskiljde ord som 'du kunde ha dött' och 'jag älskar dig', medan det enda Rachel kunde säga var 'oouff'. Hennes mamma märkte det och tryckte ifrån Rachel på ett armlängds avstånd och granskade sin dotters ansikte.
"Du kunde ha dött, gumman", snörvlade hennes mamma.

Ethan märkte att Adeleine log över hans axel och han vände sig om för att mötas av Damons ansikte. Han log trött och ryckte till när en kvinna frågade efter Rachel.

Adeleine slöt ögonen igen och drog in Ethans doft. Hon hade kunnat stanna sådär för alltid, och bara känna värmen från hans bröstkorg.

Anthony hukade på sig och lade sin arm över Cassandras axlar. Han drog av sig sin mantel och drog den över hennes överkropp. Hon var iskall. Han märkte att tårar rann ner för hennes kinder, så han torkade långsamt bort dem med hans tumme. "Det är okej", mumlade han.

Cassandra lade armarna om Anthony och drog in hans doft. Hon kände sig genast tryggare i hans famn.
"Nej det är det inte", mumlade hon tyst som svar.

Anthony gungade långsamt fram och tillbaka. "Jag förstår att det tar tid att läka. Jag råkade ut för något liknande när jag var yngre. Min gudfar blev dödad, och han var något av en pappa för mig när mina egna föräldrar hade för mycket att göra. Jag saknar honom fortfarande. Jag har ju min syster, men det är inte riktigt samma sak", menade han dystert.

"Nej jag förstår det. Men han var allt jag hade. Mamma är aldrig hemma och jag har inga syskon, nu är det bara jag kvar", sa hon med sorg i rösten.

Anthony drog en hand genom Cassandras långa, vitblonda hår. Det låg som silke i hans hand, och han slöt ögonen. "Det kommer bli bra, förr eller senare", lovade han.

Rachels mamma log sorgset och vände sig mot Rachels vänner, som utförde en egen konversation.
"Kathleen Davies, förresten", sade hon och log ansträngt. "Gumman, jag måste gå nu." Rachels mor suckade och strök Rachel över ryggen.
"Det gör ont att säga det", viskade hon lågt. "Men Hogwarts är inte längre ett säkert ställe att vistas på. Ta hand om dig, Rach."

Cassandra hade svårt att tro Anthony när han yttrade orden, just nu kändes allt värdelöst men hans ord var på något sätt betryggande. Hon nickade tyst och borrade in huvudet i hans axel.

Adeleine hörde fotsteg som kom allt närmare. Fotsteg som hon kände igen så väl.
"Leine?" utbrast personen och sjönk ner på knä bredvid henne. Han drog en hand genom hennes hår och lutade på hennes huvud för att kunna få en bra syn på hennes ansikte. "Är du okej? Snälla sig att du är okej", bad han.