D.A:s rollspel

Allt blir svart. Jag hinner tänka en sak, lita ALDRIG på en alf.

Jag stönar svagt. All livslust har runit av mig. Jag behöver inte vara kvar i den har världen. Luna, Miu, Freddy och Rubin har varann. Draco har Joe. Det finns inget kvar för mig har. Bara mörker och smärta.

Jag springer fram mot Draco och lyfter upp honom i mitt knä.
-det måstte ...finnas en förtrollning för ....att få det att gå bort... Tänkar jag högt mellan tårarna. Sedan kommer jag på vad vi lärt oss förra året innan jag kastar förtrollningen.
-vanera sanentur, Vanera sanentur! VANERA SANENTUR!!! Jag börjar med en viskning men slutar med ett skrik.

Plötsligt bländas jag av ljus. En skepnad står framför mig, Eric, fast på något vis mäktigare. Han flinar och ser på mig och säger, det är inte värt att leva, du har chansen att bli av med livets helvetete. Bli en av oss döda när du har chansen. Erics ord fick mig att inse att han hade rätt hur mycket jag än nekade det. Jag tänkte precis svara när jag förstod att det här inte var Eric, men det lät skönt. Det vore kanske bäst så. Jag tänkte svara ja, men vaknade ur min vision. Någon hade skakat liv i mig.

Det började kännas bättre. Inte helt, men lite.
Blodet försvann från mina kläder och det kändes som att alla knivar drogs ut ur min kropp. Men tårarna rann fortfarande ner för kinderna.
Jag kollade in i Joe's ögon.
"T-tack," stammade jag och kände mig helt livlös.

Jag kollade på honom och kände mig lättad, jag log ett ledset leende och svarade,
"Varsågod" tyst för jag kände sig så j*kla trött jag ville igentligen bara sova men jag var tvungen att fortsätta kämp! Jag kunde inte ge upp nu, inte efter allt som hänt!

Jag kände mig så utmattad. Jag ville somna och strunta i vad som hände, oavsett hur själviskt det lät. Men nej, jag satt mig upp och slängde mig runt halsen på Joe.

Jag kramade hårt tillbaks innan jag la mitt huvud på hans axel och sa,
-jag måste nog gå och slåss nu.. Jag har tagit en alldeles för lång paus. Med ett trött skratt.

Jag nickade och kramade honom hårdare. Sen släppte jag.

Skepnaden var omöjlig att se hur jag än försökte.