Prs med Wolf

Anaid log.
"Bra" så sken hennes ansikte upp, "Bilderna..."
Hon reste snabbt på sig och började leta bland bokryggarna igen. De flesta böcker hade titlar som "Hur man bekämpar ondska" eller "Mörkrets varelser" då avdelningen de hade kommit till handlade om magi, men efter ett par minuters letande fann hon vad hon sökte efter. "Magins undervärk". Boken hade varit bannlyst under en lång period men Anaid visste att sommarslottets bibliotek aldrig hade rensats. Hon plockade ut boken och satte sig hos Rascal igen.
"Här ska du se..." Anaid började snabbt bläddra igenom den tjocka boken. De flesta bilder föreställde mest växter och träd men så kom hon till ett kapitel med titeln "Magiska skapelser". Första sidan innehöll bara text men därefter kom fler bilder. Anaid stannade på en färgsprakande bild föreställande två hamnskiftare i en skog. En i ursprungsform och en i rävform. Bilden var ganska verklighetstrogen, inte ett spår av monstruösa drag som i de andra böckerna.
Anaid log mot Rascal.
"Alla människor är inte vilsna"

Rascal stirrade som förtrollad på bilden av räven och drog försiktigt över dess päls med fingertoppen.
"Den är så vacker", sade han medan ett litet leende spelade på läpparna.
"Människor kan vara sådana skickliga skapare." Han skulle just bläddra vidare när en skugga föll över boken.
"Åh, hamnskiftare!" utbrast Aimil. Hon stod framåtlutad över dem och såg ned på boken. Under armen bar hon flera olika böcker i varierande färg och storlek.
"Jag hoppas att det är okej om jag lånar dessa, innehållet är verkligen fascinerande!" sade hon och log stort.

Anaid log åt Rascals reaktion.
"Tycker du att den här är vacker ska du se tavelkorridoren på fjärde våningen...där finns det många fler målningar av allt möjligt" Anaid reste på sig och nickade åt Aimil, "Helt okej, det är bara roligt att dem kommer till användning igen och Astrid kan säkert lära dig människors skriftspråk,, hon kunde läsa sen hon var tre..."
Anaid såg djupare in i magi avdelningen med en något orolig min.
"Men... från denna och de två nästa hyllorna är det nog bäst om vi alla håller oss borta, böckerna här är oftast...mindre trevliga..."
Anaid drog upp Rascal på fötter.
"Nu tycker jag att vi kollar in ditt rum Aimil och sen kan vi titta på fler målningar"
Hon log och började gå mot utgången från biblioteket.

"Okej", svarade Aimil glatt och skuttade ut ur rummet. Rascal följde efter dem samtidigt som han tänkte på hur olika deras världar var.
"Jag kan lära dig några användbara ord på gaeliska om du vill. Ifall vi stöter på några andra hamnskiftare brukar de vara mindre hotfulla om du talar något som de känner igen", sade han till Anaid.

Anaid log mot Rascal.
"Gärna, men...jag är inge vidare bra på språk så...heheh...förvänta dig inte för mycket..." när de andra inte såg tog hon hans hand igen, "Jag kan lära dig franska om du vill?"

Astrid och Minosa tog med sig Aimil till rummet Anaid pratade om. Det var ett stort gemak men hade inte så mycket möbler. Det fanns en realativt stor himmelssäng, ett sminkbord med spegel och lådutrymmen. Stolen till bordet saknade ryggstöd och var väldigt nött men gick ändå att sitta på. Där fanns en liten garderob och en maläten, dammigsoffa i hörnet av rummet. I rummet fanns endast ett fönster men utsikten var fantastisk.
Astrid log mot Aimil när hon öppnade dörren.
"Vad tycker du?"

Anaid drog med sig Rascal och Norman upp på fjärde våningen. Det var den minsta våningen och rymde bara en korridor och några trappor upp till tornrummen. Men korridoren var fylld utav tavlor av olika slag. För det mesta portrett av någon viktig släkting till Anaid men också målningar föreställande vackra landskap eller djur. Norman strosade runt lite grann i korridoren utan att stanna särskilt länge vid någon speciell tavla, Anaid däremot gick dirket till en väldigt speciell del av korridoren där det bara hängde portrett av hennes familj. Hon stannade vid den största tavlan föreställande henne själv, Norman, Adam, Deborah, Vagn, Jessa och Alaric -hela hennes familj- ett halvår innan kriget bröt ut.

Aimil tog några minuter åt att undersöka och inspektera hennes tillfälliga rum med stor nyfikenhet. Hon hade lagt sitt berg av böcker på sminkbordet som knarrat olycksbådande men hållit. När hon var nöjd sjönk hon ner i sängen med en djup suck.
"Ahh... Så mjuk..."

Rascal stannade vid varje tavla och gav då och då ifrån sig små ljud av förundran. När han nådde Anaid och tavlan hon tittade på tog det ett tag innan han förstod vad den föreställde. Tavlans Anaid var gudomligt vacker, men den kändes inte verklig. Som om någon gjort en onaturlig kopia av henne. Han studerade Jessa och Deborah. De var båda mycket lika Anaid. Alaric såg mjukare ut än hur han sett ut de gånger Rascal sett honom Krig kunde verkligen ta fram det värsta i folk.

Astrid och Minosa log mot varandra när Aimil lade sig på sängen. Minosa gick in i rummet och satte sig försiktigt på stolen vid bordet. Den vinglade oroväckande mycket varje gång hon rörde lite på sig, men det gick att sitta på. Astrid gick fram till fönstret.
"Det drar lite härifrån, vi kanske skulle hitta något att täta det med så att det inte blir så kallt i natt?"

Anaid drog med två fingrar över sitt ansikte på bilden. Trotts att hon var mycket yngre på bilden än i verkligheten var håret precis lika långt då som nu. Fast lockigare. Handen fortsatte ner mot tavlans nedre kant, där hela familjens fulla namn stod. Anaid skrattade lite när hon såg att de inte fått plats alla på samma rad. Konstnären som skrev namnen hade varit tvungen att skriva det på tre raden för att få plats. Men det var inte så konstigt med tanke på att de var sju stycken och de flesta hade fem mellannamn.
"Våra fulla namn står längst ner på tavlan, stackaren som skrev dem var tvungen att använda tre rader för att få plats och man kan knappt se vad det står ändå..." Anaid vände sig mot Rascal, "Varför vill du inte heta Seumas? Eller varför vill du heta Rascal? Båda namnen är väldigt fina"

Aimil sneglade på Astrid med ett höjt ögonbryn.
"Du glömmer att jag är hamnskiftare. Vi brukar klara av kyla", sade hon och fnissade till, något som var mycket oväntat när det kom från Aimil.
"Men ärligt talat, den här bädden är enorm", sade hon och sträckte på sig, men inte ens då täckte hon hela sängen.

Rascal såg på raderna av namn, men som vanligt såg de bara ut som oläsbara krumelurer. Han vred på huvudet vid Anaids fråga och tänkte efter en stund innan han svarade.
"Det är inte så att jag ogillar mitt riktiga namn. Jag och Sham kom på våra namn när vi var yngre, bara som en kul grej. Smeknamn, liksom. Men när kriget började blev Seumas amiralens son och Rascal var bara... Jag." Han ryckte lite på axlarna.
"Någon gång på vägen blev jag två olika personer, men det var bara en jag gillade."

Astrid satte sig i fönstret och tittade lite konstigt på Aimil när hon fnissade.
"Okej..." sedan fick hon en intresserad blick, "Hur ser hamnskiftar sängar ut? Det där är en normalstor människosäng..."
"Öhmmm nej..." Minosa avbröt Astrid, "Det är kanske en normal stor säng för adelsdamer som dig och Anaid, men för vanliga människor är den enorm...lyssna inte på allt dem säger Aimil, dem e rika och bortskämda"
Astrid himlade med ögonen åt Minosa men sade inte emot.

Anaid nickade. Hon förstod precis.
"Mitt riktiga namn, Anaidelle..." Anaid gjorde en äcklad min, "Är precis som Seumas, amiralens son, Hertigens dotter. Det låter för stelt och ugh...näe, det är inte jag...men Anaid låter mera fritt och självständigt, det betyder till och med självständighet"
Anaid lutade sig mot tavlan igen och läste igenom sina fem mellan namn.
"Sen har jag fem hemska mellannamn också men dem används bara vid mera formela tillfällen, alltså typ en gång om året..." Anaid såg tillbaka på Rascal, "Betyder Rascal och Seumas något?"

"Vi sover oftast bara på en fäll ovanpå en matta av granbarr. Som täcke använder vi fler fällar", svarade Aimil och strök med handen över täcket. Det var inte lika mjukt som fällarna i lägret, men det var fluffigt och lent.

Rascal skakade på huvudet.
"Seumas är bara hamnskiftarnas motsvarighet till namnet James." Han kliade sig bakom örat.
"Fast James låter väldigt formellt..." Han sneglade på Norman som var en bit framför dem, men inte verkade lyssna.
"Rascal betyder, um..." Han rodnade lätt.
"Skojare."