prs med ingetledigt

Jag drog med honom in i huset och gick till rummet där hans mamma var.
- Så nu får du berätta, sa jag.

- Öh, hej mamma, det är bara jag och öh, min flickvän, sa jag nervöst.
Mamma spärrade upp ögonen.
- M-Marcus, sa hon stammande

Jag kollar på hans mamma och sen på honom.

Jag slängde en bedjande blick på min mamma och skakad knappt märkbart på huvudet.
- Jag borde ha förstått det, svarade hon tyst och kollade på Becas kind.
Hon såg på mitt bedjande ansikte en gång till och nickade med ett framtvingat leende.

Jag kollade frågande mellan dom.
- Vad håller du hemligt för mig? Frågade jag med kylig ton.

Mamma hade gått ut ur köket och hörde inte frågan.
- Inget, mamma är bara rädd att jag inte ska vara hennes lilla pojke längre, svarade jag och försökte le.

- Du ljuger, sa jag kyligt.
Jag ställde mig med ryggen mot honom.
- Jag tänker inte prata med dig förens du erkänner, sa jag.

- Nej, jag talar sanning. Varför skulle jag ljuga om något sånt? sa jag snabbt.

- Du döljer något mer, sa jag med ryggen mot honom.

- Inte precis det är bara det att hon är rädd, eh, den där Lucas mamma och min är typ vänner så hon vet vad som hände där, sa jag besvärat och tänkte på hur jag precis hade råkat gå förbi huset där någon skrek. Hur jag såg Beca stå över den där kvinnan jag antog var Lucas mamma med kniven. Men hon hade inte hjärta att göra det. Det var den egentliga anledningen till att jag blev kär.