(ORP) Hide, run, survive

Ellie:
Ler svagt och river en bit av min kjol och virar det runt huvudet som sakta börjat läka igen. Ryggen får vara så länge.

Olivia:
Jag ler lite mot Marbelle, innan hon dunstar i marken.
Nej...
Jag tar hennes hand, lägger mig bredvid henne, och sluter ögonen. Och där ligger jag, med slutna ögon, och håller personen jag älskar i handen.

( sorry att jag inte svara för min farmor och farfar är här och så )
Miyako:
Jag bestämmer mig.
Jag klättrar ner och går till dem andra.
Olivia , Ellie och Marbel är nedanför stupet.
Jag klättrar ner går fram till Marbel och säger
" Jo jag har tänkt mycket och alla ni passar så bra ihop...
Du,Ellie,Cate & Olivia men jag är mest bara i vägen. Den som ingen gillar den som ingen förstår.
Så ska jag lämna er och gå min väg så ni kan slippa mig?"
Dem där sista orden gör att en ensam tår åker nerför min kind.

Olivia:
"Hannah, ducka!"
Den lilla flicka som en gång var min syster ligger nu på golvet och blöder.
"Hannah... Hannah, nej, nej!", skriker jag och springer fram till medicinskåpet i vårat ruttna hus. Tårarna rinner.
"Ollie... Jag lämnar dig inte...", viskar hon gällt. Bandaget. Jag måste ha bandage.
"Det är någon här inne", säger en röst. Soldater.
"Spring Ollie... Jag lovar, jag lämnar dig inte...", säger min syster högre nu.
"Det är lugnt, jag tar med dig", viskar jag till henne, bär upp henne, och springer till bak dörren. Jag slår upp den, och där står dem. En hel hop av soldater.
"Så här är rebellparets barn?", säger en soldat och flinar, "ensamma utan mamma och pappa?"
Jag möter min systers blick. Hon öppnar sin mun för att säga något när det andra skottet kommer.
"Ollie...", viskar hon, och hennes ögon stirrar tomt in i mina.
"NEJ!", skriker jag, "NEJ!"

(Öhm... Råkade ändra bort, men vi säger att Olivia bär upp Marbelle xD)

Marbelle
Jag stönar till, knappt vid medvetande.
- Olivia, vad GÖR du? Muttrar jag förvirrat.

Olivia:
"Jag vet inte..", muttrar jag tillbaka.
Nästan uppe nu...
"Hur mår du?", frågar jag med sammanbitna tänder, så det låter mer som en väsning.

Marbelle
Jag rynkar pannan, vet inte om jag ska skratta eller gråta åt min stackars veka beskydderska. Nu är vi i alla fall uppe. Jag halvligger på marken, stödjer mig på armbågarna och ser med höjda ögonbryn på Olivia.
- Herregud Olivia, du var inte tvungen...

Olivia:
Ler matt.
"Jag vet...", säger jag, "men jag ville...."
Jag börjar återigen plocka kvistar och småstenar ur såren.

Marbelle
Jag skakar på huvudet åt henne.
- Hur är det med dig?

Olivia:
"Jo, jag har mått bättre", börjar jag, "hur är det själv?"
Jag kan inte sluta tänka på Hannah... Hennes sista ord, hennes sista blick...


(Olivia needs a hug ♥ )