Divergent

"Jag var så rädd, männen, det kala stålet." kved hon fram, hon erkände det som något nederlag. Hon ville inte ha mer av detta, varför kunde inte alla bara leva i fred som förr? Hon hade hållits utanför alla intriger och nu kom allt som en chock för henne.

Kai vände upp Sols ansikte mot sitt och pressade sina läppar mot hennes i en mjuk kyss. "Ska vi inte ta och glömma det här ett litet tag? Så behöver vi inte alltid vara rädda." sade han tröstande. "Vi kan prata om något annat, vad du vill."

"Jag är inte alltid rädd." sa Sol och slöt lätt ögonen då de kysstes men nickade åt hans ord, det skulle kännas bra och tala om annat.
"Förlåt om jag gick hit, jag ville bara vara ensam ett tag." sa hon slutligen.

Kai nickade kort och log lite. Han drog en tumme över Sols ena arm och suckade. Han blundade och mindes tillbaka medan han talade lågt i Sols öra: "Säg inte förlåt. Jag minns när jag var yngre, räddare och osäkrare. Varenda gång jag mådde dåligt eller någon i min närhet råkat illa ut brukade jag klättra upp på glastaket som breder ut sig högt över matsalen. Jag brukade kura ihop mig mot en betongväg och sitta där helt ensam i timmar, bara stirrandes ut över Chicago. Oh sen, när jag lugnat ner mig lite, då kom jag ner igen, modigar än någon annan i min ålder oh med tillräckligt mycket kraft för att bryta samman hela samhället. En dag, när vi är äldre och vi får vara vart vi vill utan at riskera våra liv, då ska jag ta dig dit, Sol. Vi kan sita där i timmar i var andras armar och prata om allt och ingenting och då kanske möjligen en förlovningsring dyker upp någonstans och sen drar vi härifrån, och allt blir bra..."
Kai suckade tyst när han var klar, väl medveten om att hans önskningar nog inte skulle slå in, främst för att man inte bara kunde "dra härifrån".

Sol lyssnade tyst och ordlöst på hans ord, lutade sig mot hans bröst. Det lät så fint, men det skulle aldrig bli så. Dock kändes det bra att även han hade känt som hon nu, även han hade varit rädd. Även om det var när han varit mindre så var det samma sak, Sol hade aldrig behövt varit rädd. Hon hade enkelt dragit sig undan, medlat för att slippa bråk, så gjorde de fridfulla.
"Har du brutit samhället?" sa hon frågande och log sedan snett.
"Om du ursäktar det kändes bra att höra att även du har varit rädd. Det känns så fel att jag är det, har aldrig känt rädsla." sa hon allt tystare och frånvarande och såg sedan på honom, rakt i ögonen.
"Förlovningsring?" frågade hon andlöst men med ett litet leende.

Kai skrattade lätt mot Sols hals och nacke då han lutat sig lätt mot henne där hon satt i hans knä.
"Alla är rädda ibland, även de vi mest fruktar. Jag är rädd hela tiden, om det gör dig gott att höra. Det är bara det att andra känslor ofta är så starka att de täpper för rädslan."
Kai lät blicken glida upp och möta Sols. Han bet sig lätt i läppen, generad. "Tja, det behöver inte vara med, jag tänkte mig bara det som en saga med lyckligt slut. Det är skönt att drömma sig bort ibland." mumlade han ursäktande.

"Det gör det." skrattar Sol till så det ekar i den öde parken.
"Trodde du inte kunde vara rädd, trodde inte de tappra var rädda." mumlade hon och såg in i hans ögon och hon log mjukt.
"Jag tycker det skulle vara med, jag gillar det slutet." sa hon, kom sakta upp på fötter och drog upp honom med innan hon sakta och mjukt kysste honom på munnen.

Kai fnyse, nästan föraktfullt. Alla trodde att man inte var rädd bara för att man var en tapper, men själva grejen var ju att lära sig att leva med och utnyttja sina rädslor till sin fördel.
"Mm, jag gillar också det slutet!" flinade han oh lät sig dras upp. Han omfamnade Sol och besvarade kyssen.

Sol såg på honom, hade hon sagt något fel? Hon tog dock armarna om honom och kysste honom, hon slöt ögonen, älskade detta. Sedan drog hon sig undan och tog hans hand.
"Vi kanske ska gå?" sa hon mjukt, hon visste at han inte gillade detta stället även om det hjälpt henne.

Kai nickade lättat och drog genast med sig Sol ut ur parken.
"Tack!" pustade han lättat då de var ute. Han började gå mot klädaffären de varit i förut. Tidigare då han letat efter Sol hade han hittat lite skräp han mig kunde betala kläder för.