5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Åh vad jag älskar dig nu James, tänk att det var du som skulle hitta lösningen ♥ nu kan Ryannah bli reality och James kan playboya med vem han vill ^^ aww James, kmr fortsätta att fangirla över dig for ever 8}
Du skriver SÅÅ bra, älskar det o längtar efter mer 83

Tack James, tack^^
Du är en bra man. Gå nu och hitta någon annan, SLUTA SE PÅ SAVANNAH!

Neeeej det ska vara James & Savannah

Aw James ♥ Ryan är mesig tkr jag...en såndär tråkig hjälte typ som Harry Potter haha x)) MEn SHIPPAR BÅDE RYAN OCH JAMES MED SAVANNAH!
Ryvannes

Ry= RYan
Vann= SaVANNah
Es= JamES.

(

Owned the shit

Men hej, läst igenom allt nu :3

Okej, du skriver awesome. Liksom, författar-nivå. Jag älskar Ryan, men jag måste ändå shippa Savannah med James. Liksom, så fina????? ♥ Dock så förstår jag inte hur James kan bara göra sådär : ((((( ... eller ok kanske, men jag tycker fortfarande att han skulle ha stannat kvar. För jag vet att Savannah älskar James mest. Innerst inne....

Nejmen, jag hoppas att hon älskar James mest ;3 Meeeen, vi får se. Längtar till nästa kapitel ^^

Verkligen amazing!

OMG!!!

Ett kort, ganska intetsägande kapitel, men men. Tack så hemskt mycket för era fina ord, hörni!

---

1 Januari

- Roses perspektiv -

Det var inte många gånger i mitt liv som jag erkänt mig ha haft fel. Å andra sidan var det väldigt sällan som jag faktiskt hade fel, men det hände förstås och det fanns ett par gånger som jag mindes extra väl. Som den gången då jag var elva och jag fått för mig att Teddy var otrogen mot Victoire och nästan fått dem att göra slut genom att intala Victoire detsamma. Det visade sig att han bara planerat en överraskningsfest för henne, inte smugit omkring med någon annan. Fast vad som tog priset var nog när Savannah kommit på mig med Scorpius, görandes precis det som jag trott att Teddy gjort mot Victoire. Hursomhelst så trodde jag aldrig att jag skulle behöva erkänna att jag haft fel om min äldre kusin, James. Hela tiden hade jag trott att hans "känslor" för Savannah bara handlat om att han ville ha något som han inte kunde få, så som det brukade vara med honom, men efter att ha sett vad han gjorde för Savannah, för Ryan... Ingen av oss kunde tro att det just hänt.

Nästan genast efter det att James transfererat sig bort dök Savannahs pappa upp med Evelyn i släptåg. Jag hade aldrig tyckt om Evelyn, dels för att Savannah inte tyckte om henne men också för att det var något off med henne, som om hon såg ner på alla andra hela tiden. Oliver var det dock inget fel på och vi pratade ett tag med honom om vad som hänt. Needless to say så var han inte särskilt glad över att hans sjuttonåriga dotter druckit sig full och klättrat ut på taket på ett trevåningshus, men just då verkade han mest lättad över att hon var oskadd.

Vi satt kvar i väntrummet medan de gick in för att se hur det var med henne; jag med Albus och Antonio på min vänstra sida och Scorpius på min högra. Jag fattade Scorpius hand och han gav den ett lätt tryck. "Tack för att du kom, jag vet hur mycket du sett fram emot att träffa din farmor", sade jag och lutade mitt huvud mot hans axel. Det var inte ofta som han träffade henne längre då hon bodde på ett hem för dementa. Hans farfar hade dessutom dött för länge sedan av cancer så hon var den enda han hade kvar på sin pappas sida.

"Äh, du behövde ju mig och Savannah är min polare med. Jag kan hälsa på farmor en annan dag", sade han så bara jag kunde höra och kysste min hjässa. Jag visste att det inte var riktigt så enkelt eftersom hemmet låg långt bort och dessutom var det inte så att man bara kunde gå in och hälsa på de som bodde där hur som helst, men det betydde mycket att han kommit. Hade han inte varit där hade jag antagligen fortfarande gråtit. Savannah och jag hade haft ett par tuffa månader och det här hade fått mig att inse hur fruktansvärt dumt jag betett mig.

Jag log tillgivet åt Scorpius och kröp upp intill honom på den obekväma plaststolen. Jag kände mig alltid så trygg med honom, så... mig själv. Jag var glad att det slutat så som det gjort, även om vi båda hade gjort misstag som vi skämdes för. Men det hade vi lagt bakom oss nu. "Jag älskar dig, Scorpius Malfoy", viskade jag och kände hur varenda fiber i min kropp höll med om orden. Jag älskade honom verkligen.

Scorpius var tyst ett tag men sedan hörde jag hur han viskade, "Jag älskar dig med, Rose Weasley."

Inte långt senare hade jag somnat mot hans axel, trött från en natt utan sömn, och med ett leende på läpparna.