Inez Malfoy är tillbaka! ~2

Tack så jättemycket allihop! och stort tack till dig Matilda Lestrange Blir så glad för din kommentar! hihi ♥

Nu kommer nästa kapitel och sen får vi se hur det går med skrivandet, det kan dröja en vecka eller så... beror på hur "skrivig" jag känner mig hihi





Del 33 Skatter

Det är bara några timmar kvar tills den andra deltävlingen! Hur ska jag kunna hjälpa Harry om han är under vatten?! Ska jag dyka efter?! Nej nej Inez det får du inte, det är fusk! Dumbledore har ju sagt att jag ska hjälpa Harry men jag får inte berätta något för honom, hur ska jag då kunna hjälpa till?! Kan Neville snälla sluta stirra på mig!

Jag satt i biblioteket igen, men den här gången funderade jag på hur jag skulle kunna hjälpa Harry att klara sig igenom den andra deltävlingen. Han skulle kunna vara död om bara något dygn om jag inte gjorde något!
I ena hörnet av biblioteket satt Harry, Ron och Hermione och försökte komma på ett sätt för Harry att andas under vatten, men jag fick inte hjälpa dem. I andra hörnet satt Neville Longbottom, en kille i Harrys klass med stora fötter, enorma öron, kanintänder och stora ögon som stirrade på mig. Och i mitten satt jag med en tjock bok i famnen men tankarna överallt i hela rummet.
Plötsligt började Neville gå emot mig.
”Ehm....hej” sa han nervöst och tittade ner på mig.
Jag tittade irriterat på honom. Jag var inte så sur på Neville, jag var bara sur på allt och alla just då.
”Hej” svarade jag stelt och låtsades läsa den tjocka boken jag höll i.
”Jag... jag kunde inte låta bli att se att du läser en av mina favorit böcker om strypsnareplantan!” sa Neville plötsligt uppspelt och tittade intensivt på boken i min famn.
”Okej....”
”Visste du att det bara finns en sak som kan stoppa en strypsnareplanta, det är väldigt intressant förstår du! Jo för en sådan plantas så kallade skal saknar det skydd som...” började Neville och jag tappade fokus direkt när jag plötsligt såg professor Moody stiga in i biblioteket.
Jag hade aldrig sätt honom där förut. Jag fick en rysning i kroppen, vilken jag fick varje gång jag såg hans snurrande öga. Han började gå mot Harry, Ron och Hermione. Han sa något till dem som jag inte kunde tyda men Hermione verkade lite smått upprörd. Sedan lämnade Ron och Hermione plötsligt rummet. Moody tog en stor klunk ur sin lilla flaska han alltid bar med sig.
”...och då flyger det snaror åt alla håll, det blir som en explosion av pla....” fortsatte Neville när jag plötsligt avbröt hans långa, väldigt ointressanta diskussion.
”Jätte...jätteroligt, Neville! Verkligen! Men du om du vill så kan du få låna den här boken, så” jag gav boken till Neville och började följa efter Ron och Hermione när jag plötsligt fick en idé.
Jag vände mig snabbt om mot Neville igen.
”Jo...du Neville! Du är ju typ en expert på plantor och sånt..” Neville blev generad ”...du vet inte om det finns någon planta eller något som kan, jag vet inte...göra så att man kan hålla andan under vatten?” frågade jag spänt.
”Jaa, det finns ju...” började Neville men jag avbröt direkt eftersom jag inte ville att Ron och Hermione skulle hinna för långt bort.
”Gå dit bort till Harry och berätta lite om den där plantan!” sa jag snabbt och lämnade Neville i biblioteket och började följa efter Ron och Hermione.
”Longbottom, du kan väll hjälpa Potter med böckerna” hörde jag professor Moody säga när jag lämnade rummet.

Det tog ett tag innan jag kom ikapp dem, men tillslut fann jag dem utanför professor Mcgonagalls kontor.
Vad ska dem göra där? tänkte jag och smög efter.
Hermione knackade på dörren som öppnades av professorn själv. Jag hade gömt mig bakom en pelare lite längre bort så jag kunde inte se in i rummet när dörren öppnades men jag kunde höra en massa röster så jag förstod att det var fullt med folk där inne. Ron och Hermione klev in genom dörren som sedan stängdes och låstes.
Jag smög försiktigt fram till dörren och försökte höra vad som pågick, men dörren var ljudisolerad. Jag tog försiktigt fram min trollstav ifrån innerfickan av min jacka och mumlade tyst en formel som gjorde att jag kunde höra genom dörren.
Ljudet var inte så starkt så jag fick försöka hålla andan för att lyckas höra.
”Det kommer inte göra ont, helt ofarligt” det var Madame Pomfreys röst.
”Är detta verkligen lagligt professorn?” frågade Hermione, hon lät nervös och orolig.
”Det är ministeriet själva som varit med och valt ut dessa tävlingar” svarade professor Mcgonagall med tydlig röst.
”Absolut” svarade en röst som jag kände igen som ministern Cornelius Fudge. Han hade varit hemma hos min familj flera gånger och pratat om ministeriet eftersom min pappa jobbade där. Så hans röst kunde jag lätt känna igen.
”Hur länge kommer vi vara... borta?” frågade Ron med en svag darr på rösten.
Borta! Vad menade han med borta?! tänkte jag och fortsatte spänt lyssna.
”Högst ett dygn, ni kommer vakna upp så fort ni kommer till ytan igen” svarade Madame Pomfrey.
Då insåg jag precis, att det var detta Dumbledore hade menat med att ‘skatten deltagarna skulle hämta inte var något, utan någon!‘. Ron, Hermione och antagligen några fler skulle vara skatter! De skulle också vara i vattnet! Jag blev plötsligt ännu mer orolig. Tänk om Harry inte lyckades hitta den han nu skulle hitta. Vad skulle hända då?
Jag lutade örat snabbt mot dörren igen och fortsatte lyssna.
”Om vi inte kommer upp i tid då?” frågade en annan tjejs röst, som jag inte kände igen men jag ville väldigt gärna veta svaret.

”Vad gör du?”
Jag hoppade till och trodde att mitt hjärta bokstavligt talat kom upp till halsen på mig. Jag vände mig om och där stod Riley med sin grön- silvriga halsduk, sitt mörkt bruna hår, gyllene ögon och sitt charmiga leende.
”Riley!” utbrast jag i en viskning. Då såg jag plötsligt hur någon började fiffla med låset till dörren och mitt hjärta flög upp i halsen igen. Jag tog snabbt tag i Rileys arm och drog med honom bakom pelaren som jag gömt mig bakom tidigare. Professor Mcgonagall klev ut och tittade sig omkring för att se om någon var där men vände sedan tillbaka, stängde dörren och låste igen.
”Vad är det du håller på med egentligen?” Riley skrattade till och tittade förvånat på mig.
”Jag försöker hjälpa Harry okej! Vissa här försöker faktiskt följa sina uppdrag från rektorn” sa jag och började försiktigt gå tillbaka mot dörren.
”Det gör jag också! Det är därför jag är här.” svarade Riley och följde efter mig.
”Tyst” sa jag och la örat mot dörren.
”Du Inez...”
”Tyst!” Jag försökte höra vad som hände men kunde inte höra ett ljud. Mcgonagall hade tydligen lagt en Icke-avlyssna-formel.
”Men åh, nu kan jag ju inte höra hur det...”
”Inez, du behöver slappna av, okej! Kom följ med mig och gå ut och gå i den friska luften lite, du behöver det. Jag hjälper dig att ta itu med den där tävlingen sen okej”
Jag tittade på Riley och suckade. Han sträckte fram sin hand och jag tog den. Vi började gå mot den stora porten när Riley plötsligt sa:
”Du är så söt när du alltid försöker hjälpa andra Inez, det är det jag gillar med dig. Du sätter alltid alla andras värde först”
Riley log mot mig med sin glimt i ögat, mitt hjärta smälte och jag kunde inte göra annat än att le tillbaka.

Å jag älskar denna ff så jävla mycket ♥

Ska läsa när jag är hemma från fjällen. Ska absolut kommentera då!

RINEZ OMG VAD SÖTA 8}
Åh du framställde verkligen Neville jättebra, helt klockrent!! Tappade själv helt fokus på vad han sa efter några ord haha xp
Åh Gud vad skönt att Inez sa till Neville och så, hon är väldigt smart för sin ålder! Själv skulle jag (om jag var i Inez ställe) typ springa runt som en galen kyckling heh, iaf springa runt som en galen... Så det är tur att det är Inez och inte jag som du skriver om haha
Åh vet inte mer vad jag ska säga, som vanligt älskar jag allt och så och jag längtar efter mer 83
ily kramis //fredrika

Super bra! !!

Du skriver så grymt vill jag säga igen♥ finner inte ord

(är gamla Matilda Lestrange bevakar helt klart fortfarande) ♥

Sååå bra!!

Riley♥Inez= perfekta!

Jag kommer aldrig sluta bevaka denna fantastiska, otroliga, awesomiga ff!!

Jag skriver det igen;
Riley♥Inez=perfekta♥♥♥♥♥

Tack för allas underbara kommentarer!! ♥ ♥ ♥ Som alltid så älskar jag dem! ♥
Nu har jag skrivit ett nytt och rättså lååååångt kapitel Jag blev så sugen när jag såg era kommentarer!

Jag kan säga att ni som shipar Rinez (Riley och Inez) kommer nog gilla det här kapitlet tror jag ♥ hihihihihi




Del 34 Den andra deltävlingen

”Inez, kommer du?!”
Melanie ropade på mig från porträtthålet till Gryffindors uppehållsrum. Jag satt vid fönstret och såg när folk började gå mot Svartsjön. Jag kunde se två röda huvuden röra sig mot strömmen, det var Fred och George, Rons bröder som försökte få eleverna att slå vad om vem som skulle vinna dagens tävling.
Jag hade inte sovit på hela natten och kunde inte hålla koll på mina tankar. Jag hade suttit vid det där fönstret hela morgonen och tittat bort mot sjön.
”Inez kom igen! Ju förr vi får det gjort desto bättre” sa Lexi tillslut och tog tag i min arm. Hon hade verkligen gått inför tävlingen, men hon hejade så klart på sin lille ”Ceddy-teddy”, som hon kallat Cedric sen han sa hej till henne några dagar tidigare. Hon bar en Ravenclaw tröja och en matchande halsduk där det stod I love Cedric! på, jag började undra vart hon fått de ifrån egentligen.

När vi nästan var framme vid båtarna som skulle ta oss till mitten på sjön där det stod några stora pelaktiga torn, så dök Riley och hans vänner upp. Riley gav mig en överraskningskram bakifrån. Han såg direkt på mitt ansikte hur orolig och nervös jag var, vilket han nog redan visste jag skulle vara, han tog min hand och sa ”Jag finns här, det vet du!”
När jag satte mig jämte Riley i båten så hörde jag plötsligt ett fnissande ljud bakom mig. Jag vände mig om och blev förvånad när jag såg min brors ansikte. Jag hade knappt sätt honom sen julas. Jag kunde inte förstå vad han fnissade åt men han tittade helt klart på mig och på Riley som såg lite nervös ut. Draco stod i en liten klunga med sina dumma vänner. Jag brydde mig inte om dem och försökte istället fokusera på tävlingen.

När vi kom fram till tävlingsplatsen så försökte jag direkt se om jag kunde hitta Harry. Efter ett tag så ropade Dalina att hon hittat honom. Men det var väldigt mycket elever i vägen så jag kunde inte ta mig fram till honom. Då såg jag plötsligt Neville lite längre bort. Jag trängde mig fram till honom.
”Neville...” flåsade jag ”lyckades du möjligtvis hjälpa Harry med tävlingen?”
”Jag.. jag gav honom gälgräs som förhoppningsvis ska kunna hjälpa honom under en timme... tror jag” svarade Neville nervöst.
”Suveränt Neville!” jag sken plötsligt upp.
Ett problem löst, detta kanske kan gå rätt bra ändå, tänkte jag och gick tillbaka till Melanie och de andra.

Plötsligt hördes Dumbledores röst tydligt över hela sjön. Han skulle starta tävlingen. Han började tala om att de tävlande bara fick en timme på sig. De gick fram till kanten redo för att dyka i.
”Go Cedric Diggory!!” skrek Lexi och viftade med sin gula och svarta halsduk.
Plötsligt såg jag hur Harry började hosta! Det såg ut som om han kvävdes.
”Vad är det med honom?” Jag tittade oroligt på Riley och sen tillbaka på Harry.
Plötsligt hördes ljudet av ett kanonskott och Cedric, den där Fleor-tjejen och Krum dök i, men Harry såg ut som om han föll.
Jag hoppade högt för att försöka se vad som hände. Jag höll andan utan att tänka på det. Jag var så nervös så att mitt hjärta hoppade över ett slag.
”Åh nej! Jag dödade Harry Potter!” skrek Neville några meter ifrån mig.
Då plötsligt for någonting som var väldigt likt Harry upp ur vattnet och gjorde en volt. Det ända som var annorlunda med den här Harry var att han hade något som liknade simfötter istället för vanliga fötter, vad jag kunde se.

Harry var okej än så länge, det visste jag. Sen dök han ner igen och ingen såg någonting längre. Varje minut kollade jag nervöst på klockan och sen ner på vattnet. Jag kände mig så meningslös, jag kunde inte göra någonting. Jag visste inte heller vad som hände där nere.
Efter att ungefär tjugo minuter gått så sågs Fleurs huvud vid vattenytan. Dumbledores röst hördes igen, han berättade att Fleur dragit sig ur den här tävlingen. Det gjorde mig bara mer orolig.

Plötsligt kände jag hur en hand tog tag i min axel och drog mig bakåt. Jag tittade upp på ett buttert ansikte med svart hår hängande till axlarna, det var professor Snape.
”Ett ord, tack” sa han sin låga och otrevliga röst.
Riley tog tag i min arm, jag tittade på honom.
”Är du okej?” frågade han och tittade snabbt mot Snape och sen tillbaka på mig.
Jag nickade och följde efter Snape upp till den delen av tornet där lärarna höll till. Jag kunde inte förstå vad Snape ville mig? Och varför skulle han prata med mig just nu!
Plötsligt stannade Snape upp så att jag nästan gick in i honom. Han vände sig om mot mig och tittade ner med sina svarta ögon in i mina starkt blå.
”Saker håller på att förändras, och de förändras snabbt. Snart kan det vara försent därför säger jag detta nu och jag säger det bara en gång, ta mer kontakt med din bror och bli vän med honom.”
Jag stod som ett frågetecken och stirrade på Snape. Jag minns inte om jag stod med munnen öppen eller inte. Jag förstod ingenting av vad Snape precis sagt till mig. Ville han att jag skulle bli vän med Draco? Varför?! Och varför Snape? Varför sa han till mig vad jag skulle göra?
”Förlåt mig professorn men... va?” var det enda jag kunde få fram.
”Gör bara som jag säger. Om det hjälper så är det rektorns order.” Snape vände ryggen till mig, gick mot gruppen av lärare och därmed var vår konversation över.
Varför sa inte Dumbledore det bara till mig direkt? Snape börjar förresten bli lika bra på att tala i gåtor som rektorn själv, tänkte jag och försökte få koll på min hjärna.
Jag började bli trött på att folk sa till mig att ”det kommer bli mörkare”. Vad kunde jag göra åt det ändå. Jag tittade mot tornet jämte och där stod min bror och iakttog mig. Han höjde snabbt på ögonbrynen och jag tittade ner på mina fötter med avsky.

Plötsligt dök Cedrics och den där japanska tjejens huvud upp ovanför ytan och alla började skrika och applådera. Den som skrek högst var så klart Lexi. Jag sprang snabbt ner till Riley och de andra. Jag slängde en snabb blick mot klockan och såg att det var
ungefär åtta minuter kvar tills en timme gått.
”Har Harry synts till?” frågade jag upphetsat och tittade mot vattnet.
Melanie skakade lite oroligt på huvudet. En klump dök plötsligt upp i min mage.
Bara någon minut senare så kom Hermione och Viktor Krum upp. De verkade också vara okej. Nu var det bara Harry och Ron kvar.
Men den som Fleur skulle rädda då?!
Jag kom plötsligt på att Fleur räddade ju aldrig någon!
Tiden började rinna ut!
Plötsligt dök två huvuden till upp, men inget av dem tillhörde Harry. Det var Ron och en liten tjej. Fleur sträckte sig snabbt fram mot kanten för att hjälpa den lilla tjejen upp.
”Var är Harry?!” viskade jag till mig själv och såg att klockan precis slagit hel. Tiden var ute.
Plötsligt flög Harry upp ur vattnet som en stråle. Han landade med ett duns på golvet och sprutade vatten ur munnen. Jag blev så lättad att jag helt tappade kontrollen. Jag bara log, vände mig om och slängde armarna runt Riley och gav honom en....kyss! Först blev han så chockad att han drog undan mig. Sen möttes våra blickar och han la sina händer på mina kinder och kysste mig.
Mitt hjärta fylldes med värme och min mage fylldes med fjärilar. Jag brydde mig inte om alla som var runt omkring mig. Alla var borta. Där fanns bara jag och Riley, tillsammans.
Men någonstans i mitt bakhuvud stod fortfarande en svarthårig kille med runda glasögon och ett blixtformat ärr.

Åh, äntligen Rinez-kyssen!! Love it♥

Åh herre min skapare! Seriöst jag är helt död!
Du dödade mig!
Usch vad bra, jag hatar att du skriver så bra!♥ Det gör din ff bara ännu mer perfekt!♥
Åh, shippar Rinez på himla mycket, fast ändå, Irry....

Kan inte bestämma mig!♥ Så jobbigt!
Åh älskar allt, hur du skriver på ett så fint och utvecklat sätt som ändå inte gör att det blir tråkigt, seriöst, LÄR MIG DET!


Men någonstans i mitt bakhuvud stod fortfarande en svarthårig kille med runda glasögon och ett blixtformat ärr.

^^Shit vad jag älskade slutet! Helt perfekt!♥

Nej men älskade allt! Den här kommentaren blev lite rörig men aja... hoppas du förstår!