Viktigt Bortglömda[SV]

Jag har ett kapitel i datorn som bara behöver rundas av lite mot slutet. Så det dyker nog upp snart ska ni se! Det är ett Ellie kapitel igen och det är ganska depressing. But yes. Ni får det imorgon tror jag. På eftermiddagen, eftersom att jag ska spendera förmiddagen på bibblan.
Jag håller fast vid det jag sa. Den här berättelsen ska bli klar inom den närmaste framtiden.
Anledningen till att jag varit tyst ett tag är att jag planerat så mycket annat. Men jag skriver hela tiden ♥

Kram mina läsare ♥

Åh jaaa vad roligt!

Men du - du behöver inte känna att du måste skriva bara för att du sa att du skulle göra det. Jag vet inte om det är så, men själv kan jag i alla fall tycka att det är lätt att tvinga sig själv lite för mycket ibland. Kram på dig med och lycka till med skrivandet! ♥

Tack ♥ (jag vet inte varför jag tackar, men jag blev glad att du skrev en kommentar.)

Nej, jag vet. Har också en tendens till att få det att bli så. Ett tag där för några månader sen hade jag lite väl många bollar i luften, och då kunde jag känna mig lite pressad med alla ff's att skriva på.
Men nu när jag lagt av med några känns det ganska lugnt. Rent ut sagt bara roligt.

Tack till som fortfarande läser! ♥

EDIT: Behöver en kommentar bara, så kapitlet kan komma ut. Jag ser att du är online Lida. Vill du skriva något så jag kan lägga ut den nya delen?
Eller kan Ugglan Hedwig göra det?

Här kommer det en kommentar!

^Tackar!

Och här kommer det ett kapitel! (Lite halvrättat sådär, men ni får stå ut)

Ellie

Taxichaufförens bakhuvud ser slitet ut. Det där håret är en kal frisyr av bruna och gråa hårstrån som ser ut att kunna lossna vilken sekund som helst.
De intensiva ögonen i backspegeln möter då och då min blick. Jag tittar ut så fort jag inser att det händer. Betraktar tomt de framskridande landskapet där utanför. Det regnar.
Och jag undrar om det går att se hur jag egentligen mår på utsidan. Om det går se in i den neutrala masken jag byggt och förstå att det hänt den här flickan något hemskt. Att hennes pappa ligger på sjukhuset och förlorat minnet tack vare dottern själv.
Kanske tror taxichaufförens ögon att allt är bra med mig. Att jag bara är en tjej som inte gör mycket väsen av sin existens, som Amy inte gör.
När jag tänker på de andra förstår jag mer och mer att det här inte är vad jag vill. Jag vill inte lära mig mer om min kraft. Jag vill inte vara del av en grupp som ska utrota ondska. Jag vill bara få allt att bli normalt igen. Och trots att det är min ”uppgift” kan jag inte förstå hur någon kan kräva det här. För det är mitt liv och mina val. Och det finns ingen som kan tvinga mig till att vara med. Det finns det verkligen inte.
På något sätt skrämmer det mig. Valet. Att det ligger i mina händer. Vara med eller inte vara med i det här.

Taxin parkerar utanför sjukhusets entré med en elegant sväng. Jag sträcker fram pengarna och är redan ute ur bilen när chauffören frågande höjer blicken för att fråga om växeln.
Jag skakar på huvudet och joggar snabbt över asfalten och in. Det är dagar som den här jag kan tacka att jag hållit mina atletiska färdigheter uppe under sommaren.
Inomhus är allting vitt. Det finns rödmålade hissar och lite tafatta växter runt omkring, men i stort är allting sterilt och kliniskt. Och taket sträcker sig högt ovanför huvudet. Vilket ger ett intryck av öppenhet, tros att det är på ett instängt sjukhus jag befinner mig på.
”Hej”, säger jag då jag stannar till framför disken. Mitt hjärta bultar troget på innanför bröstkorgen. Jag kan känna av varenda hjärtslag i halsen.
En nätt kvinna tittar upp från några pappersark. Hon rättar till sina glasögon och ser på mig. ”Är det någon speciell tjänst du söker?”
”Jag vill besöka min pappa.” Jag fattar inte var all kontroll kommer ifrån. Hur kan man vara så lugn och så förkrossad på en och samma gång?
”Vilken avdelning ligger han på, hjärtat?”
Jag hajar till. Den del av mig som fortfarande lever reagerar på att ”hjärtat” är ett utryck jag avskyr när människor använder.
”Jag vet inte”, svarar jag. ”Men namnet är Eric Lee.”
Kvinnan ler oavbruten, och tillslut får jag henne att spilla att pappa ligger en våning upp, andra svängen till höger.
Jag springer uppför trapporna och följer sedan instruktionerna. Korridoren är helt främmande och jag står där i ett ögonblicks förvirring tills…
”El!”
Ingen mindre än min bästa vän Alex reser sig upp från en stol och går fram till mig. Hans ögon är oroliga och hans signum, baskern, sitter tungt över det lockiga håret.
Han kramar om mig, och när omfamningen är över håller han kvar sina händer på mina armar.
”Jag kom så fort jag hörde…” Den vanliga skämtsamma tonen är utbytt mot en allvarlig, muttrande ton. Det skär i mig, för den Alex jag känner kan inte vara allvarlig. Han är killen som imiterar människor och drar skämt så fort han får tillfället. På något sätt får hans förändrade röst mig för första gången att första att det här är verklighet. Att min pappa verkligen ligger i en av salarna och inte kan minnas någonting om vem han är eller vilka han känner.
”Är du okej? Jag hörde att du…” Alex’s röst dör bort. Mina egna tankar dras till hur jag förut bröt samman när de från Ministeriet berättade vad som hänt. Trots att det inträffade samma dag som denna känns det otäckt långt borta. Som i en annan livstid.
Vi tittar tyst på varandra, inte ett ljud kommer över våra läppar. Alex’s ögon är så gnistrande gröna att det nästan gör ont att titta på honom. Det är konstigt, för det är en detalj jag aldrig lagt märke till. Trots att vi spenderat så galet mycket tid tillsammans under våra liv.
I ögonblicket som är kan jag se allt. Fragment av allt vi varit med om. Allt som leder fram till just nu.
Sedan kommer en sjuksköterska fram och bryter magin. Våra blickar söker sig till henne istället.
”Jaså”, säger hon rappt. ”Du har kommit nu. Pojken här hart varit här och väntat i säkert en timme. Ni vet väl om att besökstiderna slutar strax?”
Jag tittar på min bästa vän. Hur kunde han få reda på allt det här så snabbt? Det sticker till i magen när jag tänker på vad jag själv gjorde när jag fick veta. Bröt ihop och rörde mig inte ur soffan på flera timmar… Är jag verkligen så svag?
”Vilket rum är det?” Frågar Alex sköterskan.
”Rum 315, det är bara precis här. Den här dörren här.” Sjuksköterskan ler ett litet leende innan hon traskar iväg med skrivplattan i högsta hugg.
”Har du inte varit därinne ännu?” Undrar jag häpet.
Han skakar på huvudet. ”Nej, självklart inte. Det är ju din pappa det handlar om. Du har rätt till att besöka honom först.”
Jag vet inte vad jag ska svara, så jag sväljer hårt och puttar upp dörren till rum 315 utan att se mig om.

...

Åh, helt underbart!!! ♥

Jag tycker att din beskrivning av taxichauffören är väldigt bra gjord, jag fick en tydlig bild av honom i huvudet medan jag läste. Och hela taxiresan faktiskt, du har lyckats riktigt bra (som alltid)! Och Ellies tankar är väldigt lätta att leva sig in i (eller ja, det är ju tunga tankar som fyller upp hennes medvetande, men jag tror att du förstår hur jag menar) vilket även det är väldigt duktigt av dig. Du får verkligen läsaren att dras in riktigt djupt i berättelsen - och inte en ända gång släpper du det greppet. ♥

Alltså det känns som att vad jag än skriver kommer det låta så grymt idiotiskt jämfört med ditt skrivande! Det är alldeles för bra för att publiceras gratis- Skriver du en bok som publiceras så kommer du bli rik och boken kommer bli kult- förklarad!

Jag älskar hur du kan skriva så levande och det är så lätt och underbart att få följa Ellies inre tankar och allt är så väl beskrivet!
ex. Taxichauffören och Alex.

Det är nästan löjligt hur talang full du är Amanda! glöm aldrig det! :3

Kram! ♥

Åh så fiiint
och agh
och ahhh
uhuuu
blöpp
men awesome ♥33

Vackert! Så fint skrivet!

Så bra skrivet och förklarat, man får verkligen bilder i huvudet.