De utvalda

"Visst." log Eletha, som liksom Ethan var glad över att för en gångs skull göra något nyttigt och bra och inte bara göra illa folk på ett eller ett annat vis. Att kungen inte uppskattade detta mer? Att kunna hjälpa var bättre än att förstöra och de som Simon borde ha de fina rummen inte som hon och Ethan.

Simon gick efter det. "Jätte snällt att ni hjälpte till...jag tror jag kanske kan komma ner till byn med lite av det här utan att kungen märker något" det sista sa han tyst så ingen vakt skulle höra det.
De kom tillbaka till borggården och slottet och Ethan öppnade dörren för de alla.

"Gör det, de behöver det där med." ler hon mot Simon. Hon var glad för hans skull att folk gillade honom, eller ja de hade säkert gillat henne med om hon fått chansen. Nu var det ju bara att hennes rykte åkte före henne och folk trodde att hon skulle slå ihjäl dem och krossa deras ben.
De gick in och vidare intill en kammare vid köket där Simon förvarade och tillredde alla sina örter och blandningar.

"Lägg de bara på bordet där" bad Simon och Ethan gjorde som han sa. Han borstade bort örterna som fastnat på hans armar.
"Tack" sa Simon igen och han såg ut att verkligen mena det. "Äsch, det var så lite" log Ethan. Han började ta några steg för att gå ut ur köket.

"Lugnt det." log Eletha mot Simon och gick ikapp Ethan då han var på väg därifrån. "Vänta på mig." flinade hon och vinkade adjö åt Simon.
"Undra var min lilla vän försvann?" sa hon sedan och såg sig om efter den gråspräckliga katten.

than stannade och flinade tillbaka på Eletha. "Jag vet inte..." sa han sedan. "Den är nog kvar där ute och väntar på oss..." sa han fundersamt. Han började gå ut då en tanke slog honom. Tänk om någon av kungens hundar fått fatt på katten? Han skyndade på stegen.
Men precis då hörde han ett "Mjaow" och tittade ner. Tryckt mot väggen satt kattungen. Den verkade vara en aning rädd för alla människor som gick förbi. Ethan böjde sig ner och plockade upp den och började kela.

"Där är du ju." sa Eletha ömt och klappade katten i Ethans famn, katten hade nästan porslinsblå ögon och gråspräcklig hy. "Nästan som dig och mig." log hon och såg på Ethan och pekade på hans turkosa öga och hennes silvergråa.

"Ja det har du rätt i, tänkte inte på det förut" skrattade Ethan. Han fortsatte att klappa katten som nöjt hade borrat sig ner i hans famn.
"Undrar hur det kommer sig egentligen att särlingar har olikfärgade ögon...sitter kraften i ögonen?".

"Jag vet inte, men det borde ju gå att läsa om i någon bok. De har säkert provat att peta ut någon särlings ögon för att testa." sa hon fundersamt, "Biblioteket?" frågade hon honom, om de skulle dit.

"Ja det har de säkert.." mumlade Ethan och ryste smått åt tanken. Stackars särlingar...han och andra hade det svårt...De var hatade, och älskade ibland.
"Visst, jag har aldrig varit där" sa han sedan något muntrare. Han hade gått förbi det men aldrig gått in.