Eragon [privat]

Jag ser på hans ansiktsuttryck att han förstår, så jag ler försiktigt. "Jag förstår mig inte på dvärgar"
Jag har bara varit i bergen där dvärgarna bor en gång, med min bästa vän Nâayla. Det var nog tjugo år sedan nu...

"Jag har levt hos dvärgarna nästan halva mitt liv och förstår de ändå inte" skrattar jag.
"Vet han om det?"

Jag tittar ner i marken. "Självklart inte!" säger jag.
Varför skulle han veta det?
"Sildak. Han är min lärare"

"Jag bara frågar. Vad tror du om att sätta oss på våra drakar och fortsätta resan? Om du fortfarande vill sammarbeta med mig vill säga."

Jag suckar irriterat men nickar sedan. "Okej
Men om jag får höra en till sådan kommentar från dig så får du göra det här själv."

"Jag ska hålla tyst." Jag byter till det gamla språket.
"Jag lovar".
Hoppas Shea hjälper mig så jag inte går för långt igen.
"Det har jag ju aldrig försökt göra innan eller hur? Och du skulle aldrig ignorera mina råd"
Jag känner mig ertappad av Sheas sarkastiska kommentar

Jag ler.
"Jaa, om du överhuvudtaget var nära att berätta något... Roligt ordval jag anvönde förresten. Över huvud taget. Om du var var nära att avslöja, skulle du inte ha något huvud kvar."

Jag skrattar.
"Tack."
Jag klättrar upp på Shea igen.

Sayn landar bredvid mig och jag hoppar upp på honom, men har tankarna på annat håll (som man visserligen kan förstå) och halkar ner igen.

"Vart ska du? Jag trodde du hade förlåtit mig?"