När minnena kommer tillbaks

nu kmr äntligen nästa del xD

"Cara?" rösten som ropade in i mörkret var låg, mannen behövde inte vänta på ett svar han visste redan vart hon befann sig.
"Ja" sa en låg röst från det bortre fönstret, precis som mannen misstänkt satt hans fru i fönstret som hon alltid gjort när hon varit nerstämd. Han hade för länge sedan lärt sig att hon sökte tröst i mörkret och hos stjärnorna. Han stod snart vid hennes sida och hon mötte hans blick, men hon sa inget. Han visste att hon var nerstämd över det som stått i tidningen, inte över att de dött han förstod att hon var mer lättad än på många år, de skulle aldrig mer kunna skada henne. Han mindes den dagen för så många år sedan när de mötts i den fallfärdiga parken. Hur de två så fort funnit varandras tröst och hur de tagit sig igenom helvetet tillsammans, hur de dödat hans far den som plågat honom i alla år och nu var äntligen Draco och Astoria döda. Han visste inte vem av dem som var mest lättade, han eller hon? Men i denna stund var deras lycka bortblåst.
"Jag förstår inte Jezebel" sa hon lågt och hon lät sin blick vandra mot stjärnorna.
"Man förstår inte alltid allt" sa han lågt, han visste inte vad han skulle säga för att trösta henne, han visste inte ens om det fanns några ord som kunde trösta henne.
"Vad har jag gjort för fel?" frågade hon sorgset och han satte sig bredvid henne i fönstret och slog armarna runt henne.
"Du har inte gjort något fel. Du har gjort allt du kunnat, men vi båda visste att detta var något som kunde ske. Ingen vet egentligen vad som hände under de åren" sa Jezebel och märkte att hon grät när hennes tårar landade på hans hand. "Gråt inte kära du, gråt inte" sa han och försökte trösta henne, men han misstänkte att det skulle vara omöjligt. Han kände själv sorgen trotts att många ansåg att han inte hade rätt till det.
"Men jag trodde aldrig det skulle gå så här fel, jag trodde inte han var så svårt skadad" sa Cara och Jezebel sa inget. Han visste att vissa skador som orsakades under barndomen inte visade sig fören man blev vuxen, han visste också att det mänskliga psyket var svårare att förstå sig på än man trodde. Människor brukade måla upp en bild av sig själv som man trodde andra ville se.
"Har du pratat med honom?" frågade Jezebel och Cara skakade på huvudet.
"Jag har inte vågat. Jag vet att det är fegt av mig, jag borde göra det men jag vet inte om jag klarar av att höra sanningen. Jag befarar att det är mitt fel, att han skyller det på mig och jag vet inte hur jag kommer hantera det" rösten var knappt hörbar och Jezebel fick anstränga sig för att höra.
"Du gjorde allt du kunde för att få honom tillbaka. Du tog dig igenom ett helvete ingen människa borde överlevt. Tro inte att han skyller det på dig. Och du är inte feg, du är bara oroad över att något skall gå fel. Du vill inte förlora honom igen" sa Jezebel. Han visste hur svårt det var för henne, hur många gånger hade hon inte vaknat upp på natten i panik och rädslan över att han var borta igen. Jezebel kände sorgen över det. Han visste att ingen av deras sår skulle läka helt. Minnena skulle alltid komma tillbaka och när de gjorde det blev de bara värre och värre.
"Jag har redan förlorat honom, jag vet inte vem han är längre. Han har blivit det jag var rädd för. Draco lyckades få fram det värsta i honom. Jag visste att det fanns en liten chans att han skulle bli den han är nu när jag och Draco fick barn. Både jag och han är demoner från helvetet och tillsammans fick vi djävulen. Jag trodde aldrig han skulle bli det monstret han är nu när han föddes men jag hade fel" sa hon lågt. Jezebel visste att det tog emot att kalla sin egen son för monster men trotts att det var en hemsk tanke så visste Jezebel att den var sann. De hade alla försökt få honom att bli något han inte var, försökt få honom att välja rätt väg i livet men de hade misslyckats. Jezebel kunde inte låta bli att tänka att det kanske var hans inverkan i pojkens liv som gjort honom till den han var, men han trodde inte det. Han befarade att pojken redan var skadad när de räddade honom.
"Vad tror du han tänker göra?" frågade Jezebel lågt.
"Jag vet bara vad jag skulle göra och jag kan bara gissa att han tänker göra likadant." sa Cara och Jezebel väntade på att hon skulle fortstätta "Jag tror han ger sig på min far först, och i denna stund kan jag inte klandra honom och jag tänker inte hindra honom. Jag kan inte stoppa min far men han kanske kan." började hon och Jezebel visste vad hon skulle säga sen, men han hindrade inte henne från att säga det "Jag tror att du står på tur efter det och jag är den han sparar till sist" sa hon med en låg röst.
"Det ger oss tid att prata med honom och hindra honom" sa Jezebel uppmuntrande och Cara nickade.
"Ja jag tänker se till att han inte kan skada dig" sa hon bestämt och Jezebel anade oro när hon sa det, inte bara för sättet hon sa det på utan också tomheten hon sa det på.
"Jag ber dig att inte göra det" sa han och höll om henne hårdare. Han skulle inte klara sig utan henne, men allt han kunde göra var att be henne, han hade inte rätten att stoppa henne.
"Jag tänker inte låta dig straffas för något som är mitt fel" sa hon och Jezebel förblev tyst. "Han är min son vilket betyder att det ä min uppgift att skydda dig. Jag tänker se till att Fai kommer efter mig" sa hon bestämt och Jezebel slöt ögonen.
"Jag vet, jag har alltid vetat att den dagen då du lämnar mig skulle komma" sa han sorgset och Cara vände sig om och såg på honom.
"Du har vandrat vid min sida genom helvetet och det älskar jag dig för, det här är mitt sätt att tacka dig. Jag vill inte att du skall behöva uppleva en plågsam död" sa hon och strök honom över kinden. Jezebel nickade långsamt, han visste att hon gjorde det för att hon ansåg att hon gjorde rätt. Men han hade redan bestämt sig för flera år sedan att den dagen hon försvann skulle han inte längre leva.
"Jag kommer vänta på dig" sa Cara tröstande och Jezebel log svagt.
"Du kommer inte behöva vänta länge" svarade han och hon nickade. Han var inte säker på om hon visste vad han menat men de sa inget mer. Hon lutade sig mot honom och han slöt ögonen, de klarade sig inte utan varandra de visste de båda två och att behöva göra det som skulle göras var något ingen av dem önskade skulle behöva ske. Men ingen av dem hade fått bestämma över sina liv och de båda visste att de aldrig skulle få göra det heller, vad de visste var att de hade rätten att bestämma när de skulle dö och den dagen skulle komma snarare än de trott.

Super!

Tack Alex ^^ jag fick äntligen tid att skriva på den

Supereuperazummegabäst!!!!

Tack så mkt Amanda ^^

Jätterbra!

Jättebra!

tack så mkt båda två ♥

Nu är jag jätte nyfiken på vad som skall hända

Kiera jag saknar dig här ♥

och ja du får läsa och se

här är nästa del folk ^^


Scorpius höll tidningen i ett järngrepp. Han tittade på bilden av huset som brann och han försökte förstå vad som hänt? Albus som satt bredvid honom i soffan hade försökt trösta honom något som inte var lätt då han inte visste varför Scorpius var nedstämd. Att hans föräldrar dött det visste alla på skolan och han kunde inte ta ett steg i korridoren utan att människor försökte trösta honom, men han behövde inte tröstas. Han var glad över att Draco var död. Hans far skulle aldrig mer kunna skada honom, Scorpius hade kunnat jubla om det inte var för att det inte passade sig en Malfoy. Han tittade sedan på en bild på Astoria, han mor och han försökte vara sorgsen men han kunde inte, hur han än försökte förmådde han inte. Hon hade aldrig skadat honom men hon hade heller aldrig hjälpt honom när Draco slagit honom. Han såg på huset som brann, det var nog det som smärtade honom mest att hans hus var borta. Han älskade det huset även om det var helvetet på jorden. Tidningen hade skrivit att det inte tordes vara en olyckshändelse, att herr och fru Malfoy varit döda innan huset började brinna. Scorpius undrade om de först hade slagit ihjäl varandra men hans mor hade aldrig vågat det. Kanske var det Voldemort som hade dödat dem, men det verkade inte som det. Nej Scorpius hade en egen teori, mordet på hans föräldrar liknade mordet på Rahl och JJ och trotts att ingen av de fallen hade någon misstänkt officiellt visste Scorpius att det bara kunde vara en person, Fai. Scorpius reste sig upp ur soffan och Albus tittade på honom.
”Vad skall du göra?” frågade han oroligt och Scorpius tittade på sin vän.
”Oroa dig inte Al, jag kommer tillbaka” sa han lugnande och gick upp för trappan som ledde till sovsalarna. Albus trodde antagligen att han gick upp till deras sovsal för att få vara ifred men Scorpius gick mot den ensamma dörren som låg bredvid alla sovsalarna och knackade på. Han var inte säker att Fai var där och om Fai skulle ha besök vore det korkat att storma in. Till hans förvåning öppnades dörren och han såg Fai stå vid fönstret och se ut i sjön. Scorpius klev snabbt in och stängde dörren.
”Jag förväntade mig att du skulle kommit förbi för länge sedan” sa Fai utan att slita blicken från sjöns mörker.
”Du visste att jag skulle söka upp dig?” sa Scorpius med en undrande ton. Han såg sig försiktigt runt i rummet, det var stilrent inrett med mörka möbler och en testeralmatta på golvet. Till hans förvåning hängde de tavlor på honom och hans familj på väggarna.
”Klart jag visste, du är för lik mig för att inte göra det” sa Fai enkelt och Scorpius såg nyfiket på honom där han stod med ryggen mot honom.
”Vi är inte lika” sa Scorpius bestämt och Fai skrattade kallt.
”Vi är mer lika än du tror, inte bara genom utseendet. Jag vet att du som alla andra ser likheterna, jag vet att du som alla andra undrar hur det är möjligt.” började Fai ”Jag vet vad han gjorde mot dig, slagen kunde komma utan att du visste om det. Oftast var dem för att plåga din mor, men efter ett tag slutade hon bry sig och han slog dig bara för att få ut ilskan han kände. All ilska han kände bara för att han inte kunde få henne, min mor” sa Fai och Scorpius hade sakta backat undan från honom. Hur visste Fai allt det här? Det var ingen som visste om det här? Och om Fai visste varför hade han inte sagt till någon som kunde hjälpa honom när han var liten och bad om hjälp. ”Säg mig gillar han fortfarande stryptag? Gillar han att döda dig och sedan återuppliva dig? Eller har han hittat en annan metod?” frågade Fai och Scorpius stod nu med ryggen mot dörren.
”Hur…hur viste du?” stammade han fram och Fai vände sig mot honom och log elakt.
”För att jag brukade vara som du, men jag kunde inte fly eller gömma mig. Jag satt inlåst i ett mörkt rum i två år. Han låste in mig där för att plåga min mor, för att få henne att göra som han ville och för att hon skulle stanna hos honom. Vad som hände med mig brydde han sig inte om. Men jag antar att vara en bra far inte är något som ligger för honom” sa Fai kallt och Scorpius förstod först inte vad han menat. Vadå far?
”Menar du att han är din…far?” sa Scorpius försiktigt som om han inte ville tro det. Självklart hade han sett likheterna och många hade frågat dem men inte hade han trott att de var släkt.
”Biologiskt ja. Men den mannen jag kallar far går under namnet Jezebel” sa Fai och tänkte på mannen som snart skulle dö.
”Men du kom ju undan honom, hur gjorde du?” frågade Scorpius lågt och Fai höjde ett ögonbryn
”Min mor räddade mig. Draco försökte ta sitt liv när han fått reda på att Astoria var gravid med dig. Cara och Lucius fann honom. Cara tog honom till Sankt Mungus där Jezebel räddade honom och fick ur honom vart jag var. Min mor, far och Voldemort hämtade mig ur min bur” sa Fai oberört. Han tänkte på Lucius och Narcissa som nu sedan länge var försvunna. Han misstänkte att någon hade mördat dem. Han sörjde dem inte då han inte känt dem men han visste att hans mor blivit sorgsen då de försvunnit.
”Så var det därför min far alltid blev argare när Caras namn nämndes hemma?” frågade Scorpius och Fai ryckte på axlarna. Han antog det men han fann ingen mening med att svara pojken. ”Så du dödade dem?”
”Ja” sa Fai bara kallt, han tänkte inte ljuga om det. Han hade äntligen dödat två av hans värsta plågoandar och han tänkte ta åt sig äran för det.
”Tack” sa Scorpius som hade börjat se Fai i nytt ljus. Fai hade upplevt smärta, han hade förstått vad han gått igenom och han hade kunnat göra det Scorpius inte klarat nämligen döda hans föräldrar.
”Jag gjorde det inte för dig” sa Fai kallt och såg på Scorpius som gick emot honom. Till Fais förvåning kramade Scorpius honom.
”Det spelar ingen roll, de är ändå döda” sa Scorpius och Fai stod som förstelnad. Han hade inte räknat med att någon skulle tacka honom, särskilt inte Scorpius. Men han kunde inte låta bli att le snabbt, ibland önskade han att han haft någon att dela smärtan med och Scorpius var denna någon som skulle förstå. Hans mor hade Jezebel och hon var inte intresserad av hans smärta, det var en anledning till att de båda måste dö. Fai la en hand på Scorpius axel en kort sekund innan han slutade le.
”Gå nu innan jag dödar dig med” sa Fai kallt och Scorpius såg på honom, Fai såg så där olycklig ut som han kunde göra när smärtan blev för mycket. Men Scorpius vågade inte utmana ödet för mycket. Han kände inte Fai tillräckligt bra och han ville inte dö. Han lämnade snabbt Fais rum och gick mot sin egen sovsal. Det hade inte gått som han planerat eller ens trott, men han hade fått en bror.