Army, War and hard friendship. (Rollspel)

Då Kol vaknar upp har han en fruktansvärd huvudvärk, han kallsvettas och så ser han fortfarande dubbelt. Men han levde i alla fall. Långsamt började han dra sig mot utgången eftersom hans fot var helt och hållet omöjlig att använda.

Olivia reser sig inte. Men hon skjuter inte heller.
"Jäklar" viskar Olivia och gömmer sig bakom ett av de mer övervuxna träden.
"Leta reda på den som sköt!" Säger Campbell argt och det hörs genast steg som rör sig mot skogen. Olivia reser sig snabbt och skjuter Campbell i halsen. Campbell dunsar ned i marken och Olivia smyger kvickt tillbaka till Campbells läger.

Kol lyckades komma ut ur sitt fängelse, men därute var han redan tvungen att luta sig mot väggen och stängda ögonen. Febern kokade i honom och det blev inte alls bättre av att han försökte vila. Foten värkte mer än någonsin och han hade för torr strupe för att kunna förmå sig att skrika.

Olivia bromsar in när hon ser Kol hon hade liksom förväntat sig att han redan försvunnit härifrån vid det här laget. Olivia ser nästan genast att han inte mår bra. Eller så är hon kanske bara konstig själv? Olivia kommer försiktigt fram men funderar på att förvandla sig till någon annan... vem som helst. Hon förvandlar sig till officer Kike och går bestämt framåt.
"Hur är det pojk?" Säger Olivia med en perfekt Kike röst.

Kol tittar upp då han vagt hör en röst, men varför är de två?
"Försvinn", mumlar Kol och försöker fäktas med armarna framför sig mot männen som var exakt likadana, hans ögon spelade säkert spratt med honom.
"Lämna mig i fred", sade Kol och försökte ställa sig upp utan resultat.

Olivia suckar med Kikes röst och tar tag i Kol och svingar upp honom på axeln. Turligt nog är Kike otroligt stark och kan bära tyngden. Även om Kol är ganska lätt.

Kol försöker streta emot då mannen tar tag i honom.
"Släpp mig", mumlar han och slår svagt på mannens rygg. Hans händer känns som spagetti, bara att värre. "Släpp mig", upprepar han.

"Nej." Svarar Olivia med Kikes röst. Hon undrar varför hon känner sig så självsäker i den andra kroppen när hon börjar gå tillbaka mot ja... Kols läger kan man ju säga att det är nu. Hon går in på lägret som Kike utan att mötas av konstiga blickar. Otroligt nog.
"Skadad i skogen." muttrar hon åt en läkare och lägger Kol på en av undersökningsborden. Sedan snabbt som attan är hon därifrån och har förvandlat sig till Olivia igen.

Kol känner hur han läggs på ett bord.
"Bort från mig", yrar han och försöker få bort händerna som undersöker honom.
"Du har hög feber", säger en röst som han känner igen, det var läkaren. Då först slappnade Kol av.

[Ja, jag fick tillåtelse av AlexZz att joina. Ni får säga till om det inte är okej, men jag hoppas att ni tycker att det är det... Jag har inte läst igenom alla 48 sidor, men jag har läst lite här och där så säg gärna om jag har missat något ^^
Namn: Zanita Nelly Guistalles
Smeknamn: Zannie
Kön: Oklart, men ser ut som en tjej och ses därför som en sådan. Hon ser även sig själv som en tjej så det borde inte bli något problem bortsett från att hon inte har de kvinnliga organ som behövs för att räknas som kvinna, men då hon inte heller ha de manliga organ som krävs för att vara man så...
Födelsedag: 3 mars
Ålder: 14 1/2
Etnicitet: Bono
Utseende:
Hon bär en kort, svart långärmad tröja med vida ärmar som fladdrar när hon springer. Tröjan är väldigt lös, men de långa mörkblå jeansen sitter väldigt tajt fastän de ser väldigt stora och lösa ut tack vare alla fickor.
Personlighet: Tystlåten och eftertänksam. Har en förmåga att analysera det mesta och är på det sättet en utomordentligt duktig strateg. Duktig på att förutse de andra sidornas drag och oslagbar i schack. Zanita är inte artig, men man kan heller inte kalla henne oartig eftersom hon sällan säger något. Hon kan verka känslolös, men sanningen att säga så döljer hennes tomma ansiktsdrag fler tankar och känslor än man kan föreställa sig.
Zanita gör det som ska göras utan att ifrågasätta. Hon är duktig på att lära och minns allt som hon har sett, hört eller känt även om hon vill glömma det.
Zanita är väldigt blyg även om hon hatar att erkänna det och håller sig helst i skuggorna.
Födelsestad: Bono
Mamma: Har inget som helst minne av sina föräldrar
Pappa: Har inget som helst minne av sina föräldrar
Syskon: Har inget minne av att ha några biologiska syskon
Största rädsla: Har en utpräglad rädsla för vatten eftersom hon inte kan simma.
Dröm: Att bli mänsklig. Hon tror stenhårt på att hon kan ta reda på hemligheten bakom att vara mänsklig och på så sätt även själv bli det.
Ev. Status: Mutant, muterades till robot. Det syns inte och hon både känns och ser ut som en vanlig människa, men då och då kan man höra ett svagt surrande och om man tittar riktigt djupt in i Zanitas ögon kan man se diverse chip och ledningar.
Ev. Kärlek (kan vara en framtida kärlek) : Den som lever får se ^w^
Ev. Djur: Nope, hon är inte så förtjust i djur och djur är inte så förtjusta i henne
Övrigt: Kan få stora knivblad att växa ut från handlederna som därför ser missbildade och förstörda ut tack vare alla stygn( huden rivs sönder varje gång knivbladen fälls ut). Hon har även hon bott på samma barnhem som de andra innan hon var riktigt färdigbyggd och har därför lite svårt att minnas allt från den tiden med alla delar som har bytts ut. Även då höll hon sig i skuggorna och tittade ofta, avundsjukt, på när Olivia och gänget träffades.]