Svart EMO

superbra!!!!!!!

DU Är SÅ HIMLA SKIT BRAAAAAAAAA!

det här den bästa ff:n jag nånsin läst.. skriv vidare!!! ;D

TACK ALLIHOP, I LOVE YOU! ♥♥♥ Har haft en SKITdag, lång och tråkig, och jag tror inte ni förstår hur kul det är att läsa era kommentarer efter det ♥


Har jag alla namn nu? (snälla, snälla ni, meddela mig om jag har glömt någon!)

Marsku
Lemon
Ginny Weasley99
1_amanda_1
Sideswipe
GinnyForever
Ugglan Hedwig
Måntass
MissBellatrix
amanda1104


Meddela mig om jag ska lägga till eller ta bort någon!
Och hur i all världen kunde min ff få så många läsare?! O.O
Nu drar jag en slutsats.

Ni är konstiga. XDXDXD


TACK SÅ MYCKET! Sugna på nytt kapitel?

OFC vi är sugna på ett nytt kapitel din ff är så JÄVLA BÄST

Ja... Jag vill ha ett nytt kapitel..

Och det där med konstiga... Jag är en teatermänniska! Inte konstig!

^Konstiga på sättet att ni läser denna ff när Mugglis kryllar av fantastiska berättelser
Ni ska få ett kapitel imorgon, I promise!

Haha, nu ger jag en spoiler XD



Det där får ni ta och fundera lite på tills imorgon Och visst har jag publicerat Kapitel 51? O.O

Ja det har du

Trevlig fredagkväll allesammans! Hoppas ni har haft en bra skoldag, med inte alltför mycket dagdrömmande om helgen! Själv är jag på gott humör, och jag hoppas detta kapitel får er på samma humör! (det är iallafall inte sorgligt...)

Jag kan stolt meddela att Svart EMO är 201 Words-sidor lång! Och jag skriver med bokstavsstorlek 11! Tack för ert stöd, och som jag sagt många gånger innan, utan er skulle jag aldrig kommit så här långt!

Tack också för era fina åsikter om längden på mina kapitel Eftersom ingen hade något emot det så kommer de i fortsättningen vara lika långa som nu. om någon har något emot det, meddela mig!

Ska börja på Kapitel 54, så jag har lite på lager Men ni får nöja er med Kapitel 52 nu, ett ganska långt kapitel!






Kapitel 52


Nicholas

”Men vad fan!” skrek jag högt. De andra killarna i sovsalen stirrade på mig.
Det var tidig morgon, dagen innan juldagen. Jag hade suttit och försökt skriva ett brev till mamma (och det gick inte bra) hela natten. Nu när det var officiellt att jag och Kimberlie skulle gå på balen, behövde jag en klädnad. Att skriva ett brev till sin mamma och be om en klädnad till en bal är svårare än det låter.
Efter att ha skrynklat ihop mitt femtioelfte papper gav jag nästan upp. Jag hade en sur smak i munnen. Det var omöjligt att köpa en klädnad själv, eftersom ingen fick vistas utanför slottet längre. Snöstormen utanför var för lätt att tappa bort sig i.
Min blick föll på ett annat brev som låg i papperskorgen. Det var inte mitt, och efter att ha försäkrat mig på att ingen tittade tog jag upp det och läste.
Munnen blev torr. Jag mådde nästan illa.
Meddelandet var skrivet i koder jag var bekant med. Det var samma koder som Dödsätarna skickat sina brev till mig med.
Jag höll i den andra spionens brev.
Jag översatte brevet, och det lät ungefär så här:

”Jag accepterar. Om er första plan inte fungerar ska jag släppa in er.
Skicka instruktioner så fort som möjligt.”

Det var ett kort brev, men innehållet betydde så mycket att jag nästan tappade det. Jag fick känslan av att hålla i ett signerat kontrakt om någons, eller någots, död.
Sedan mötet med Dumbledore så var jag skiträdd för hela Hogwarts skull. Men en liten bit av min hjärna hade envist klamrat sig fast vid att det inte fanns någon andra spion, att om jag inte släppte in Dödsätarna skulle de aldrig komma in och aldrig kunna skada Kimberlie. Det var löjligt, naivt, dumt tänkande, men jag kunde inte hjälpa det.
Nu höll jag i inte bara Kimberlies dödsdom, utan också hela Hogwarts. Och det idiotiska var att jag inte ens visste vem som var den andra spionen.
Eller?
Det låg faktiskt i papperskorgen. Spionen kanske hade ändrat sig, och inte accepterat Dödsätarnas uppdrag.
Jag bestämde mig för att glömma bort allt om spionen och Dödsätarna för tillfället, och lade brevet i fickan på min Hogwartsuniform. Jag hade andra, nästan lika viktiga saker att ta hand om. T.ex. julklappsinköp och julbalsklädnad.
Snabbt gjorde jag en lista över vilka jag skulle köpa julklappar till. Kimberlie, mamma, Dumbledore... Hur jag skulle skaffa julklapparna var en annan fråga. Och vad skulle jag köpa till Dumbledore?
Jag satte huvudet i händerna. Allt var bara så jävligt IRRITERANDE.
”Hey.” sa en röst bakom mig.
Jag vände mig om och fann mig stirra på Keith.
”Vad vill du, Moore?” frågade jag trött.
”Jag...” Han såg lite ängslig ut. Sedan höll hans blick på mitt senaste ihopskrynklade brev till mamma i papperskorgen. Keith tog upp det och ögnade igenom det. Hans ögon lös upp.
”Behöver du en klädnad till julbalen? Jag har två stycken! Mamma skickade två så jag kunde välja själv.” Keith rodnade. ”Du får låna en om du vill?”
Jag var uppriktigt förvånad. Snabbt rätade jag på mig och stirrade på honom med enorma ögon.
”På riktigt? Efter...” Jag tvingade fram orden. ”Efter hur elak jag varit mot dig?”
”Du hade ändå rätt.” sa Keith lite sorgset. ”Jag var dum. Sorry.”
Jag skrattade lite hest, mest för att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag bytte samtalsämne.
”Säkert? Får jag verkligen låna din klädnad?”
Keith nickade glatt. Men sedan såg han allvarlig ut.
”Kan du göra mig en gentjänst?”
Det kändes konstigt att stå och göra byten med sin ex-bästa vän, men jag nickade.
”Visst. Vad är det?”
Keith såg lite orolig ut. Han tittade sig omkring, för att se om någon lyssnade.
”Någon annanstans. Kom!”
Jag följde med honom in i badrummet. Även där viskade han.
”Jo, du... Det är om Vivianne.”
”Vivianne Green? Tjejen som är prefekt?” frågade jag häpet.
”Ja. Öh, vi har varit ihop ett tag nu, och jag vill ge henne den perfekta julklappen. Jag gillar henne verkligen.”
Jag kunde inte undgå att bli förvånad. Jag kunde inte tänka mig Keith med en tjej, men sedan tyckte jag att jag var dum. Keith var inte längre lika mullig, utan ganska reslig. Han såg ganska bra ut. Det fanns säkert tjejer som ville ha honom.
”Vad vill du ha hjälp med då? Jag vet ingenting om Vivianne.”
”Åh, nej, det är inte problemet. Men jag vet inte HUR jag ska kunna få tag på en julklapp. Jag tänkte att...jo...” Keith rodnade igen. ”Du har ju haft extralektioner med många olika lärare. Du känner de bra. Kan du inte typ... fråga om du får gå ut och handla julklappar?”
Det borde ha gjort mig arg. Men jag orkade verkligen inte, och jag tänkte inte börja skrika på Keith igen.
”Jag-” började jag. ”Jag vet inte, Keith. Det är inte som om jag blivit deras favvobarn genom att få de att jobba övertid direkt. Och att gå ut nu när Dödsätarna är ute och så...”
”Behöver inte du handla julklappar själv då?”
Jag ville säga nej, att det var omöjligt att övertyga en lärare, men jag behövde verkligen handla julklappar. Jag öppnade och stängde munnen flera gånger innan jag slutligen svarade.
”Jo...” medgav jag. ”Men det är omöjligt att övertyga någon lärare!”
”Du känner självaste rektorn, Nicholas. Försök, snälla?”
Jag suckade.
”Jag går till Dumbledore vid lunch och försöker fixa det. Så snart jag vet så kontaktar jag dig.”
Med de orden lämnade jag Keith ensam i badrummet.

Precis innan lunch gick jag till Dumbledores kontor. Jag hade tur att han var där.
När jag framfört att jag verkligen behövde julklappshandla och att Keith verkligen behövde det också satt Dumbledore tyst framför mig, men hans ögon sprakade av skratt.
”Och exakt varför, Nicholas, ska just du och Mr Moore få gå ut och julklappshandla när ingen annan får det?” frågade han mig muntert.
Det skulle ha krossat mitt självförtroende, eller kanske gjort mig arg. Men sanningen var att det bara gjorde mig tröttare än jag varit från början. Det var som om all min energi hade runnit ur mig när jag läste spionens brev.
”Snälla professor Dumbledore.” sa jag trött. ”Jag orkar inte argumentera, men snälla du. Jag behöver tacka min mamma på något sätt, hon trodde på mig hela tiden. Jag har inte hunnit brevväxla med henne på jättelänge. Och Kimberlie...” Min röst bröts.
Dumbledore granskade mig med sina röntgande ögon. Till slut suckade han, men det såg ut som om han försökte hålla tillbaka ett leende.
”Nå väl. Jag gör ett undantag för dig och din vän. Trots allt känner jag ju dig, och du skulle aldrig göra något dumt.”
Jag visste inte om det var menat som ett skämt då jag var en av Voldemorts spioner, eller om han menade allvar. Det påminde mig om en sak.
”Här.” sa jag och tog ut det ihopknycklade brevet som den andre spionen skrivit. Och slängt.
Dumbledore rynkade pannan när han läste det. Sedan så lade han det i sin skrivbordslåda och tittade upp på mig med lika gnistrande ögon som för.
När jag vände mig om för att gå, så hejdade Dumbledore mig och sa:
”Kom ihåg att jag älskar sockor.”
Jag vände mig häpet om, och Dumbledore blinkade.
”Bara så du vet.”

Keith sken upp när jag berättade de goda nyheterna för honom vid lunchen. Han ville gå med en gång, men jag sa att Dumbledore säkert skulle kontakta oss när det var dags.
Jag var inte hungrig, så jag gick till sällskapsrummet igen. Så fort jag kom upp så satte jag mig i en fåtölj och somnade.
När jag vaknade stod Keith och ruskade på mig.
”Nicholas! Vakna!” sa han. Jag gnuggade mina ögon och tittade på honom.
”Hur länge har jag sovit?”
Keith hade aldrig varit bra på matte. Det tog en lång stund av granskande av sitt armbandsur innan han äntligen sa:
”Två timmar... typ.”
”Något tecken från Dumbledore?”
Han skakade på huvudet och såg bekymrad ut. Jag litade för mycket på Dumbledore för att bli orolig själv, men försökte lugna ner Keith.
Efter en stund gick han iväg och hängde med Pete och några till. Jag kände mig utvilad nu, så jag bestämde mig för att försöka komma på vad jag skulle köpa till mina vänner. Jag tog fram en bit pergament, en fjäderpenna och blörjade suga på spetsen och tänka.
Till mamma tänkte jag köpa ett förkläde, för hon älskade att laga mat. Dumbledore hade ju själv sagt att han älskade sockor, och även om det lät löjligt, så hade jag inget annat val.
Men hur mycket jag än funderade kunde jag inte komma på något att köpa till Kimberlie. EMO-smink? För tråkigt, och hon hade en massa. Böcker? Hon spenderade redan alldeles för mycket tid att läsa nu för tiden (då hon inte hängde med någon så såg jag henne för det mesta med näsan i en bok). Kläder? No-no-no-no. Jag hade ingen aning om vad för kläder hon gillade, eller vilken storlek hon hade. Häpet insåg jag att jag aldrig sett hennes riktiga stil. Hos Lucy och Primo hade hon allt Lucy ville hon skulle ha på sig; söta klänningar, strumpbyxor osv. På rymmen med Luke hade vi alla haft kamouflagefärgade utekläder. Här på Hogwarts hade alla på sig skoluniformen hela tiden.
Jag började dagdrömma. Vad skulle hon ha på sig på julbalen? Säkert något mörkt. Hon skulle nog vara jättevacker...
Men hon skulle aldrig gilla mig igen.
Jag suckade tungt. Plötsligt hörde jag ett rop.
”Nicholas! Kom!” Keiths röst.
Glad över att slippa mina irriterande tankar, vände jag mig om och såg Keiths röda, upphetsade ansikte.
”Dags att gå! Rektorn väntar utanför!” sa han glatt och nervöst. Jag som umgåtts med Dumbledore så mycket kände honom för väl för att vara nervös, men faktum var att jag var det. Mest för vad jag skulle köpa till Kimberlie.
Snabbt grabbade jag tag i min halsduk och mössa och följde med Keith ut ur sällskapsrummet. Utanför stod Dumbledore med sprakande ögon.
”Hej på er. Är ni redo?”
Keith slätade nervöst på sin mantel. Jag log lite och nickade åt Dumbledore.
”Dåså. Följ med mig.”
Jag trodde att vi skulle använda spöktransferens, men så var inte fallet. Vi började gå mot porten som ledde ut ur slottet.
”Öh, sir?” frågade Keith. ”Varför använder vi inte spöktransferens?”
”Ah, spöktransferens. Tyvärr, vilket jag tror du känner till, är Dödsätarna ute efter att ta över vårt kära Hogwarts. För att kunna transferera sig in och ut ur skolans område måste jag stänga av hela säkerhetssystemet. Dödsätarna skulle inte tveka en sekund med att attackera. Därför ska vi använda mugglartransport, då Nicholas fortfarande är eftertraktad efter sitt lilla äventyr.”
Jag rodnade. Keith såg lite generad ut, som om han skämdes för att ställa en dum fråga. Jag tyckte synd om honom.
”Mugglartransport?” frågade jag Dumbledore. ”Menar du... de där ’bilarna’?”
Dumbledores ögon gnistrade busigt.
”Jag har ordnat lite extra.”
Jag började undra om det varit någon bra idé att fråga Dumbledore om att ta oss och julklappshandla. Samtidigt var jag förvånad över att själva rektorn engagerade sig i något så fjuttigt. Jag hade trott att han skulle låta oss gå med någon annan lärare.
Det var iskallt och kolmörkt ute, men Dumbledore hade en liten eld tänd högst upp på sin trollstav som gav ljus och värme. En gammal blågrön bil stod parkerad på gräsmattan (som nu var en snömatta) utanför Hagrids hus. Han verkade inte vara hemma, för ljusen i huset var släckta.
Dumbledore log glatt mot oss, men i ljuset från elden på hans trollstav såg det groterskt ut.
”Här är vår bil! Kliv in!”
Jag stirrade misstänktsamt på bilen. Om jag kände Dumbledore rätt så skulle den när som helst börja flyga.
Gissa om jag fick en chock när den gjorde det.
”Ah, ja, vår lilla finess.” sa rektorn och klappade förtjust händerna. ”Arthur Weasleys framtida bil!”
Keith höjde på ögonbrynet mot mig, men jag gav honom en varnande blick.
”Eh, professorn?” frågade jag. ”Vad menar du med ’Arthur Weasleys framtida bil'? Vem är det? Och ska vi seriöst åka... öh... flyga i den där?!”
Dumbledore klarblåa ögon skrattade.
”Denna bil kommer Mr Weasley skapa om många år, så vi kan låna den nu. Och ja, vi ska åka i den.”
Jag stirrade misstroget på bilen. Vad hade Dumbledore sagt egentligen? Att han hade lånat en bil en annan man som skulle bygga den i framtiden?
”Hur...?” började jag, men Keith hann före. Hans ögon var stora och nyfikna.
”Kan du resa i tiden?! Wow! Vad använde du för magi? Tidvändare?”
Rektorn såg imponerad ut. Han log och öppnade dörren till bilen. Den svävade ungefär en halv meter över marken.
Keith hoppade glatt in, men jag tvekade lite. Vinden slet i min Hogwartsklädnad, och jag tänkte på hur idiotiskt det hela var. Inte bara att min rektor skulle ta mig för att shoppa till min ex-flickvän i en flygande bil från framtiden, utan allting. Hogwarts, Dödsätarna, julbalen, uppbrytandet mellan mig och Kim...
Dumbledores ögon röntgade mig. Han var tyst.
Sedan hördes Keiths röst innefrån.
”Åh wow! Nicholas, kolla på alla knappar! Vad händer om man try-”
Och efter det fanns det ingen tid för att tänka kvar.

jätte super fantastiskt underbart bra!!!! ;D