Starka viljor och olika känslor

Jaha. XD Jao, så ska det vara.

Nu fårvi nog sluta spamma ner den här grymma ffen. Jag förklarar härmed den här diskusionen avslutad.

Så.Himla.Bra! Guud, du är verkligen superduktig på att skriva, älskar alla dina ff:s!

Åhhhhhhhhh vad BRAAAAAAA

Känn dig såååå bevakad❤❤❤❤

Såååå bra, längtar tills nästa kapitel kommer

Du är så GRYMT Bra!

Okidoki people, helgen är typ här snart, så så fort jag kommer hem ska jag börja skriva ett nytt, fräscht kapitel! ;D




Kapitel 30
 
 
Remus
 
 
Remus slet med stormhattselixiret, den heta ångan som steg upp i ansiktet på honom fick svetten att rinna. Han sneglade på sina klasskamrater och såg att han var inte den enda som misslyckades. Och om man jämförde med hufflepuffaren Christie Stephenson, såg Remus elixir riktigt proffsig ut.
Men han ville verkligen kunna tillreda brygden, då skulle han kunna brygga den själv utan att någon annan behövde göra den åt honom. Men nej, han skulle tydligen aldrig bemästra den, för det här var den mest invecklade dryck han någonsin sett. Röra runt precis vid den tidpunkten, räkna till tio, lägga i drakfjäll, tre varv motsols, sju varv medurs…
Tankarna snurrade runt i huvudet som en irriterad bisvärm och han började få en lätt huvudvärk.
”Hur går det Måntand?” frågade Sirius och tittade lite bekymrat på honom. ”Du svettas och är likblek.”
Remus gav honom ett litet leende.
”Det är lugnt.” svarade Remus med en extra betoning på det sista ordet. ”Det är lite stressigt bara.”
”Okej...” Sirius såg inte helt övertygad ut.
”Fem minuter kvar, elever!” sade Snigelhorn ut över klassen och hostade ljudligt över all rök i rummet.
Remus tittade bort mot Jude som stod lite längre bort. Blonda hårslingor hade slitit sig från hennes fläta och de ljusa kinderna var ljust röda och pannan var blank av svett. Lupin log mot henne och hon strök blygt undan en hårslinga bakom örat och log försynt tillbaks.
”Okej, tiden är ute.” sade Snigelhorn igen. ”Lägg ifrån er allt ni har i händerna så kommer jag och bedömer dem.”

Remus fick ett A på uppgiften, men Snigelhorn hade sagt att elixiret antagligen inte alls hade hjälpt mot fullmånen, men att han fått till en bra konsistens och färg, därav det godkända betyget.
Remus packade ihop sina saker och såg hur Jude redan var på väg ut genom dörren. Remus räfsade ner allt på en gång i väskan och skyndade ut genom dörren efter Jude.
Han kände Sirius blick i nacken men han brydde sig inte om det.
”Jude.” ropade han och hon vände sig om. Jude log vid åsynen av honom och väntade in honom.
Maggie och Vanessa fortsatte upp för den smala trappan som ledde upp till första våningen.
”Hej.” log hon.
”Hallå.” svarade han och slöt sig bredvid henne och de började gå igen. De gick nära varandra, och ibland så stötte deras armar ihop och en varm ilning for genom Remus.
När de gick uppför trappan gick Jude först och luftdraget efter henne doftade ljuvligt.
”Har du försvar mot svartkonster nu?” frågade hon.
”Ja, då kan vi ju ta följe.” log han.
Hon nickade entusiastiskt och rodnade lite igen.
De fortsatte genom korridorerna under tystnad och kliver in i det bullriga och högljudda klassrummet.
”Ska vi sitta tillsammans?” frågade Remus och log.
”Visst.” log hon tillbaks och slog sig ner vid ett av fönsterborden. Remus slog sig ner bredvid henne.
Professor Grey vände sig mot klassen och ropade ut med sin raspiga röst att klassen skulle lugna sig. Han var en liten, tunnhårig herre men han var en en utmärkt lärare. Han fick alltid i klassen alltid att lyssna på honom, vad han än pratade om.
”Idag ska vi prata om jättar och hur man enklast besegrar dem.” sade han och Remus plockade upp pergament, bläck och fjäderpenna.
”Får jag låna en fjäderpenna?” viskade Jude och hennes varma andedräkt kittlade i hans öra. Remus kände sig för ett ögonblick helt paralyserad, innan han fick tillbaka fattningen och plockade upp en brun fjäderpenna.
”Duger den?” frågade han och mötte hennes grå ögon ovanligt nära hans egna. Han kunde till och med se att de hade en mörkare ram runt den grå irisen och med lite grönskimmer...
”Ja, tack så mycket.” log hon. Jude tvekade ett ögonblick, och sen kysste hon honom snabbt på kinden innan hon rodnandes började skriva av det professor Grey skrev på tavlan. Remus sneglade lite på henne, där hennes profil speglades i det gyllengula ljuset. Han log lite innan han följde hennes exempel.

,Jättebra! Men... Uppfanns inte Stormhattselixiret i början av 90-talet? Elelr är det bara jag som minns fel? För jag hade för mig att Remus sa nåt sånt i trean xD Men kapitlet var asbra! Kan inte fler killar vara som Remus? D:

Jo, jag har också för mig något sådant, men jag tog med det i alla fall ;D Kom inte på någon annan speciellt svår trolldryck

Och tack så mycket förresten! ♥

---

Hej, hej, här glider Majsen in! (?) You can call me Dr M