De utvalda

Ethan nickade saktas. "Lever Simon än? Jag tar gärna hit honom...". Han tog gärna hit särlingar, så det skulle få det bättre, han var en god herre i alla falll...
"Säkert?" frågade han sedan och studerade henne och reste sig upp. "Du ser känslokall ut igen..." mumlade han sorgset. Han hade bara fått svårare att dölja sina känslor. Han gick fram till henne och kysste mjukt hennes panna.

Eletha nickade långsamt, "Jag såg honom för ett halvår sedan...." sa hon men hon trodde att han levde, hon hoppades det.
Han kom fram till henne och kysste hennes panna, "Förlåt." mumlade hon fram, men veknade något som att hans beröring fick henne åter att bli som förr. Hon ställde undan koppen och sträckte sig efter honom. Hon log inte men hennes rörelser var mjukare fast ansiktet var utryckslös, dock hade hennes ögon fått mer liv än förr.

"Jag ska se om jag kan få tag på honom" mumlade Ethan och kramade om henne då hon sträckte sig efter honom. "Säg inte förlåt...". Han höll henne tätt intill sig och borrade in ansiktet mot hennes hår då han kände tårarna komma. Det var orättvist, han kunde bara vara med Eletha i smyg, på hans kontor, annars var han hennes herre.
"Jag hatar mitt liv" mumlade han och det var nästan sant, han älskade dock Eletha, Simon och Hektor.

"Jag kan hjälpa dig" svarar hon och försöker trösta, det ville säga hålla om honom. Hon kände sig ledsen för hans skull. Tänk om bara Vina kunde dö, då var allt Ethans och han kunde få henne. Hon kunde åter bli mor till Simon och även Hektor om han nu ville det och hon kunde hjälpa Ethan i hans arbete.
"Nej då, ditt liv är bra." försökte hon trösta.

"Jag kanske är rik, har mat och hem, men jag är olycklig" mumlade Ethan och suckade djupt. "Det enda som hållit mig från att sluta mitt liv var mina söner...Men snart är de så stora att de flyttar härifrån, och jag kan inte få dig" mumlade han sorgset. Han såg ned på henne och kysste henne mjukt.

"De kommer vara här tills de är minst sjutton om en lämplig brud finns." sa hon tröstande och besvarade kyssen. Henne kunde han inte få men detta var alltid något. Hon mjuknade i hans famn och av hans kyssar och blev mer lik den Eletha han kände.

"Tre år kvar för Simon då...Och han är omtyckt av alla, Hektor också...Det finns säkert många osm vill ha honom" mumlade Ethan dystert. Han kysste henne igen, och igen och igen. Tillslut kysste han lätt hennes hals.

"Fast han är särling?" frågade hon, men att tala med djur var en fin sak. Sen sa hon inte mer honbesvarade kyssarna tills han kom ner mot hennes hals och hela hennes kropp skälvde till, den hade längtat efter honom.
"Ethan" mumlar hon fram och andas tungt vid hans öra och låter händerna fara genom hans hår.

"Ja...." mumlade Ethan. Alla tyckte om Simon...Han var glad för pojken, men de tyckte inte om honom, det trodde han var högfärdig....
Han fortsatte ivrigt kyssa hennes hals och hans andning blev också tyngre. "Kom här" mumlade Ethan och tog henens hand och drog henne mot en annan dörr som fanns i kontoret. Han öppnade den och det fanns en säng där. "Mitt privata rum" mumlade han och gick in och stängde sedan dörren då hon var inne.

Eletha såg på honom och hade något desperat i blicken så de var själva i hans sovrum. Hon drog ner honom på sängen och hennes rörelser blev fulla av begär, hon kunde knappt tänka klart längre.