PRS Lupple & Medi

"Minnas detta liv endast. Vi ville inte göra det jobbigt för henne. Hon kommer inte att minnas oss för det skrämmer henne." Han log och kysste hennes panna.

Willow låg i Dorians famn och gnydde till och öppnade ögonen.
"Svimmade jag ingen?" Hon såg på Dorian och log.
"Tur att jag har dig vid min sida."

Dorian såg på dem, länge och forskande.
Var det en vattentätt minnesborttagning?
Han svalde hårt och mötte hennes blick. Log svagt.
"Mm, du svimmade. " Viskade han och pussade hennes kind och bar in henne till soffan där någon städat undan honungen och blodet.
Han la försiktigt ned henne på soffan.
"Hur mår du?" Frågade han och smekte henne över pannan.

"Jag känner mig lite svag, kanske har feber men jag mår bra." Hon log och såg på honom och såg på de andra.
"Varför ser ni så rädda ut? Jag svimmade bara." Hon såg på Dorian igen.
"Älskling kan vi stanna hemma en stund innan vi åker till Japan?"

"Bäst att du vilar då." Sa han och såg sedan på Alexander med en väldigt menade och befallande blick.
"Vi stannar så länge du vill." Sa han och Alexander steg fram.
"Är det okej om jag tar en blodprov Willow? Bara för att dubbelkolla att du mår bra." Frågade han och drog fram en pall till hennes sida.

"Ja det kanske är bäst. Tristan kan jag få din speciella choklad?" Hon såg bedjande på honom och han skrattade och tog Allie i handen.
"Självklart. Kom Allie du kan hjälpa."
Hon vände sig mot Alexander och nickade.
"Ja självklart ingen fara." Hon log mjukt och såg på Dorian igen.
"Kan vi vara i tältet igen?"

Allie kände hans hand, stirrade mot Willow för att sedan på vägen ut sno med sig hennes telefon som låg på bordet.
" Borde jag radera meddelandena om vingarna, bilderna?" Viskade Allie lågt mot Tristan och visade upp dem hon hade skickat vad gällande hennes vingar.

Alexander log och började plocka fram. "Bra." Sa han och tog sedan ett blodprov försiktigt.
Det läkte inte. Han satte på ett plåster för att sedan göra en snabb analys av blodet på plats- vanligt mänskligt blod.
Inga spår av mirakelbarnet.
Dorian såg på Wiillow och log svagt.
"Inte om du har feber älskling." Sa han.

"Du borde det men om du verkligen vill ha den delen av henne kvar får du gömma dem." Han plockade fram mjölk och e kastrull och började mäta upp mjölken.

Hon såg på honom och såg sedan på blodet och log svagt.
"Känndes inget." Hon tog Dorians hand och kysste honom.
"Älskar du mig?"

Allie nickade sakta och raderade bilderna och meddelandena på Willows telefon.
Stirrade på sin egen telefon och tog några djupa andetag.
"Vi minns eller hur? Vi minns allt?" Viskade hon och såg på honom.

Dorian besvarade kyssen och nickade.
"Mer än du kan ana." Viskade han och kramade om hennes hand.
" Kan du sätta dig upp Willow?" Frågade Alexander och log vänligt.
Lathan stod en bit bort, halvt inne i huset och halv utanför.
Försökte pussla ihop bitarna.

"Vi minns det är Willow som inte minns. Om jag får hoppas minns hon inget från England." Han hälde i en bit kanel, kakao, socker och lite honung. Han hällde upp det och sprutade på grädde och gav henne koppen.
"Här ge henne detta." Han log.

"Jag är så lycklig." Hon satte sig upp och såg på Dorian och såg på honom.
"Dorian kan jag få en kram?"

Allie nickade sakta, bet sig lite i läppen och raderade bilderna och meddelandena från sin egna mobil också.
Hon skulle minnas ändå.
"Vi får hoppas." Viskade hon och tog emot koppen, log svagt och gick in i vardagsrummet. La mobilen diskret på bordet igen och serverade henne sedan koppen.
"Här." Log hon.

Dorian svalde lite, men log mot henne.
"Såklart. " Sa han och la armarna försiktigt om henne och Alexander undersökte hennes rygg, speciellt där vingarna funnits.
Fanns inte ett spår. Han skakade lite på huvudet åt Dorian som blinkade en gång som ett jag förstår.
" Sådär då. Då tror jag allt är färdigundersökt. Om du inte har något mer. " Log Alexander och stängde igen sin väska och kastade sina handskar.