De utvalda

Ethan hade att Eletha var tvungen att kalla honom, sir, herrn. Han hatade när någon gjorde det. "Bra" suckade han och gick mot huset. "Det finns en läkarkunnig kock, han får hjälpa mig". Innan han kom in vände han sig mot henne igen. "Gör vad du vill resten av dagen, jag kommer vila på mitt kontor" mumlade han och gick in och mot köket.

"Tack sir." sa Eletha med en bugning och nickade att hon förstod. Hur skulle hon ta sig till Ethans kontor obemärkt så det inte verkade misstänksamt? En tanke av att Sion den äldre borde vara här for genom huvudet, för hela familjens säkerhet. Hon ser Ethans rygg försvinna och önskade att hon fick komma med.

Ethan kallade på kocken i köket som tvättade hans sår och sydde det lilla han kunde. Tillsist band han ett tygstycke runt ögat.
Ethan tog en skål med små kakor och två koppar med kaffe imnan han gick upp till sitt kontor. Han älskade kakor...De muntrade upp honom.

Då Eletha var resten av dagen klädde hon sig i en löst hängande skjorta och byxor. Svart som allt hon bar nuförtiden, hon bar dolkarna och svärdet. Håret var hårt flätat, det hade det alltid varit då Ethan älskade det utsläppt. Då han lämnat henne ville hon inte ha något som påminde om honom. Nu var det bara en vana som satt i. Sedan knackade hon på dörren till Ethans kontor.

Ethan öppnade snabbt och släppte in henne innan han stängde dörren igrn. "Ta för dig" sa han och nivkade mot kakorna och ena kaffemuggen. Han satte sig och knapprade på en kaka. "Älskar kakor" mumlade han och log svagt.

Eletha satte sig inte försen det var låst och stängt. Hon tog kaffemuggen i händerna som för att värma dem men kakorna lät hon vara. Hon var extremt noga med maten åt absolut inte mer än hon behövde om inte mindre och inget sött, allt för träningen som hon mer eller mindre missbrukade. Hon var tyst och stel som att spärren fortfarande satt i vilket den gjorde.

Ethan sa inget på ett tag utan drack en klunk av kaffet och fingrade på sitt bandage. "Tack för idag...". Utan Eletha hade nog mannen skadat honom mer. "Mannen verkar förvildad, jag får byta ut honom för allas bästa....".

Eletha nickade stumt och höjde blicken från sin kopp och såg in i hans. Orden som förr farit lätt och ledigt stockade sig nu i hennes hals, en orsak till att det var enklare att vara tyst.
"Glad att det inte var så allvarligt." fick hon tillslut ur sig innan hon tog ytterligare en klunk.

"Jag är glad att jag har kvar mitt öga och synen" sa Ethan och suckade. Han hade hoppats att mannen skulle varit bättre, men han var tvungen att byta ut honom nu...Han hatade det, hatade att vara lord, även om det fanns bra saker med det också.
"Så...Eletha...Hur trivs du här då?" undrade han sedan tyst och såg ner på sin kaffekopp.

"Du borde skaffa hit särlingar, de kan sin sak och inte många vill ha dem att jobba här." sa Eletha, som ett förslag och en ansträngning att för Ethans skull vara normal igen, försöka prata.
"Bra." sa hon till hans fråga, det var okej i alla fall, bara jobbigt med Simon och Ethan att åter behöva tänka och känna som hon inte gjort på tolv år. Randa hade älskat henne under den tiden, den tiden då hon lydde order utan att bry sig om sig själv eller andra.