PRS Lupple & Medi

"Vi är på väg syster." hon såg upp på dem och tårar rann ner längst hennes kinder.
"Jag är så rädd." Hon kramade sönder burken och blod började rinna fån hennes sår. Det glittrade som hennes tårar och hon såg upp.

Alexander greppade hårt tag om Lathans arm i ren reflex.
Syster? Detta bådade verkligen inte gott.
Han kunde knappt inte ens reagera på hennes blod utan stirrade bara mot Lathan som stirrade mot Alexander.
De verkade nästan tala till varandra genom blickar.
Dorian däremot kände lukten av hennes blod och rörde sig snabbt in till vardagsrummet och knuffade undan Alexander och sjönk ned intill henne.
Han kramade hennes hand och plockade försiktigt ut några skärvor som fastnat.
" De vill hämta hem dig." Viskade Dorian sorgset. Det var det enda möjliga i hans ögon.
Och på nått sätt, hur mycket det än smärtade honom så borde hon kanske åka hem.
Det var ju ändå hennes riktiga hem.

Hon märkte inte av smärtan och såg på Dorian i en dimma och nickade.
"Men jag vill inte. Jag vill vara här. Detta är mitt hem." Hon tog hans hand och smekte den.
"Jag är din blivande fru korkboll."
Hon kunde höra trumpeter och såg upp.
"Är det?"

"Åh älskling. "Viskade han och kysste henne över handen. Inte för hennes blod även om han allt fick några droppar av det, men för att i hopp kunna läka det.
"Jag älskar dig så mycket, glöm aldrig det Willow." Viskade han och hörde sedan trumpeterna.
Änglar, om det var änglar- de hade inte en chans.
Han såg att även Lathan och Alexander kom till den slutsatsen.
Han drog upp Willow i famnen och kysste hennes läppar så otroligt passionerat och kärleksfullt.
"Älskar dig, av hela min själ, kropp och hjärta- snälla minns det.. " Viskade han för att sedan tvinga upp henne på fötterna och tvinga ut henne till gården.
Om de ville ha henne så kunde de garanterat inte gömma henne.

Hon kysste honom passionerat tillbaka och såg skrämd ut.
Två manliga änglar landade och såg på Willow och såg sedan in.
"Lathan och Doria Vinther kliv ut." Den ena hade en mörk röst och den andra närmade sig Willow som skakade av räddsla.
"Rör mig inte." Viskade hon

Dorian stod vid sidan av dörren, i hopp om att inte synas. Lathan satt kvar i soffan och försökte tänka ut någon möjlighet.
Men det fanns ingenting.
När något landade så pressade sig Dorian hårdare bak om väggen som om han kunde gömma sig i väggen.
Hans älskling. Hon måste vara så rädd.
När sedan han och Lathans namn sades så vände han en blick mot Lathan som knappt märkbart skakade på huvudet.
Men så hörde han Willows rädda röst och utan att riktigt tänka så hade han stigit ut och Lahan var då inte kort efter, försökte greppa tag om Dorians arm men Dorian slog armarna om Willow.
"Älskar dig." Viskade han och släppte sedan för att ställa sig lite framför Willow, studerade änglarna. Verkligen studerade dem- så det fanns män också?
" Vad kan jag göra för er?" Frågade Dorian och Lathan bara tittade på dem. För att sedan stiga fram framför Dorian.

"Älskar dig med." Hon såg på honom och ängeln harklade sig.
"Halo har varit förvisat till jorden under så många år. Men så fort hennes vingar skulle komma tillbaka så är hennes tid över. " Han log mjukt.
"Men hennes kärlek till er är något som vi inte kan göra något åt." Han skakade på huvudet och såg på Dorian.
"Om vi gör en deal så måste du hålla den." Han pekade på Willow.
"Vill du stanna här och leva med din familj eller komma hem? Stannar du här kommer du att bli en människa fullt ut. Ingen kommer jaga dig." Han såg sedan på Lahan
"Och hon kommer aldrig att återfödas som ett byte." Han suckade.
"Så systern min vad är din önskan? Vi är inte arga om du väljer Dorian." Han försökte att le men det verkade vara svårt.
Willow svalde och kastade sig sedan i Dorians famn och höll honom hårt.
"Jag älskar denna man, även om han dödade mitt förra jag så älskar jag honom med hela mitt hjärta, själ"

Dorian stirrade på ängeln, lyssnade på varje ord noga.
"Förvisad? Snarare bortglömd." Morrade han lågt.
Kände ett hårt slag på armen, det var Lathan.
Dorian hörde ordet, människa. Det var jättebra att hon skulle bli människa men vad var dealen?
Han kände av närheten av vargarna, häxorna.
Dorian fångade in henne i sin famn och såg på änglarna.
"Vänta älskling." Viskade han och såg på änglarna.
"Vad är dealen? Hon blir människa, får leva ett normalt liv? Göra precis vad hon vill, oavsett vad det är? Utan er inblandning?" Frågade han och såg på dem.
Lathan såg på Dorian för en kort stund för att sedan se på änglarna.
"Vad är era krav?" Frågade Lathan i en kall och bestämd röst och såg på dem.

"Vi hörde det där." han såg på Willow och lade huvudet på sned.
"Våra krav är inte många och jag tror ni kan hålla dem. Göra henne lycklig." De såg på willow och Mannen sjönk ner på knä.
"Kan man få en kram Halo?" Willow såg nervös ut men tog sig ur Dorians famn och lade armarna om ängeln. Han visste att de skulle älska henne. Ett ljus spred sig och när det lade sig låg Willow i mannens famn, utan vingar.
"Hon mår bra. Jag hoppas hon blir lycklig, om hinte hämtar vi henne och då blir det inga nej." De placerade Willow i Dorians famn och snart började de ta sig upp mot himlen.

"Vad kommer hon minnas?" Frågade Dorian och såg på dem, kände att de inte riktigt var pålitliga.
Dorian släppte motvilligt fram henne till änglarna och studerade ljuset.
Såg Willow, som nu låg utan vingar.
Han bet sig hårt i läppen och tog emot henne.
Om de nu så lätt kunde åka mellan himlen och jorden? Varför hade de inte hämtat henne tidigare?
Han hade så många frågor men för stunden kunde han bara fokusera på Willow. Han kysste hennes panna mjukt och gick försiktig in i huset med henne.