prs yehet & kkaebsong

Joshua skakar lätt på huvudet åt tjugoåringens ord, dock reser han lite på sig för att sedan dra Zihaos tröja över hans huvud.
"Jag vill definitivt fortfarande åka." Påpekar nittonåringen och sträcker på sina nätta armar innan han ställer sig upp från hammocken. Försiktigt rör han på sin tröja så att den blottar nyckelbenet så att de två syskonen iallafall kan se tatueringen. Fingrarna glider försiktigt över de två skuggorna. "Om ni inte förstår metaforen så är det Zihao, som en lurvboll."

”Det är klart att vi inser att det ska föreställa dig och Zihao”, försäkrade Weimin och betraktade tatueringen med stora ögon. ”Den är faktiskt riktigt, riktigt fin”, konstaterade han sedan och vidrörde sitt eget nyckelben. ”Gjorde det inte ont?” Tjugoåringen himlade lite med ögonen. Så den yngre brodern frågade allt Joshua om tatueringen gjort ont att göra, men han frågade inte sin egen bror. Herregud. Zihao drog lite i sin senapsgula tröja som lagt sig över överkroppen, innan han också reste sig upp. Det var bättre att de kom iväg förr istället för senare, så slapp han oroa sig över transfereringen någon längre period.

Blicken glider upp mot Zihao med ett lätt leende, gjorde det ont?
"Det kan man väl säga, men det gick bättre än vad vi trodde." Påpekar nittonåringen, och petar lite på sin fästman revben. "Men revbenen ska vara det smärtsamaste att tatuera, det är sån tunn hud där."

Med en liten suck, slingrade Zihao armarna omkring nittonåringen och vilade hakan mot det rosa håret.
”Är ganska säker på att din tatuering över nyckelbenet gjorde minst lika ont”, mumlade han och gosade ner ansiktet i den andres nacke.
”Hm, det var ju bra”, sade Weimin och återgick till sin bok, som han lagt ner samtidigt som tjugoåringen klampat ut genom ytterdörren och stört sina bröder.

"Det tror jag faktiskt inte." Påpekar Joshua lätt och nafsar Zihao försiktigt i handen som han slingrar om honom. "Vill du åka nu?" Frågar han med rynkade ögonbryn och bänkar försiktigt sitt bakhuvud mot hans bröstkorg. " Du vill inte stanna lite till med sina bröder?"

”Jag tror faktiskt att jag klarar mig utan dem i tre dagar”, försäkrade Zihao med ett litet skratt och klappade Joshua löst på huvudet.
”Och vi klarar oss defintivt utan dig i tre dagar”, bet Yaosu tillbaka och blängde mot de två turturduvorna. ”Åk, så slipper vi er”, fortsatte han med ett flin och frustade till. Jo, ibland var det skönt när nitton och tjugoåringen åkte bort. Då slapp alla andra deras gulligull fasoner.

Joshua granskar de två syskonen, är de så klängande på varandra? Är de så klängiga så att Zihaos två bröder vill bli av med dem. Nittonåringen vet mycket väl att han inte ska ta åt sig, men det gör han.
"Okej, kom så åker vi..." Påpekar han och börjar dra Zihaos armar, nej han vill inte " Jag vill säga hejdå till Samuel."

Zihao sneglade på Joshua i några sekunder innan han följde efter den yngre. Ibland tog nittonåringen verkligen åt sig av de mest oskyldiga, skämtsamma kommentarerna. Men, men, det var väl helt enkelt så det var.
”Yes, vart håller han ens hus? Har Noah åkt hem än eller följer han vårat exempel och stannar för resten av livet?” Undrade tjugoåringen och fångade upp en av den andres händer.

Med ett svagt leende börjar Joshua att dra med den äldre in till vardagsrummet.
"Tycker du att jag är löjlig som tog åt mig så mycket?" Frågar han, som självklart märkt av Zihaos reaktion. Inne vid vardagsrummet finner han Samuel ligga utspridd i soffan med blicken på teven. "Noah har åkt, dock kanske han tar med sig några fler kompisar när han kommer tillbaka..." Joshua slänger sig därefter över sin storebror och gosar ner sig.
"Herrejösses, kan du inte skrika bomben eller något, du skrämmer livet av mig!"

”Inte löjlig, nej”, mumlade Zihao och lade armarna i kors över bröstet när Joshua kastade sig över Samuel. Orättvist. ”Bomben säger man väl ändå när man hoppar i vattnet? Inte när man hoppar rakt på någon”, påpekade tjugoåringen och betraktade de två syskonen med avundsjuka i blicken. Jadå, han blev definitivt avundsjuk på den jämnårige när han fick uppmärksam het av nittonåringen. Det betydde ju nämligen att Zihao själv inte fick någon uppmärksamhet. Och uppmärksamhet var någonting som den barnsliga, långa rödtotten krävde i princip hela tiden. Dag ut och dag in.