Skriva av sig-tråden

Vi båda ska må bra! Vi båda kommer att må bra!
Bilderna passar in på mig. Jag tror inte det gick snett när du föddes, du går bara igenom en svår tid. Jag tror att du kommer få ett bra jobb en fin pojk/flickvän. Du har lite mer tur än mig, om du kommer in på sjukhuset (om det är det du vill) så kommer du nog bli frisk och om du vill bli frisk. JAg ska inte in på ett sjukhus eller nått sånt. Finns om du vill prata. Jag är också deppig.

Valmo: Man måste ta upp saker som är jobbiga med sina vänner. Det kanske inte förstår att det sårar dig. Du överreagerar inte alls, det är bara så att du blir sårad av det och det är något som de helt enkelt måste acceptera. Om du och din nästa vän börjar glida ifrån varandra, så ska du veta att ni inte är det första, och kommer definitivt inte att bli de sista. Så är det bara, man tröttnar på varandra och behöver ett ombyte. Det gäller att hitta lite nya vänner, söka sin umgänge i nya kretsar. Att skapa sig ett stort socialt nätverk är aldrig fel det.

Våga ta dig modet att prata med den där killen. Kanske känner han detsamma, och då ’r det bara synd att nio håller tyst. Kanske känner han inte samma, och då blir det lite jobbigt. Men bara för ett tag, sedan kommer du över det också.

Minidjuret: Nu är det snart imorgon. Kanske har du haft dåliga erfarenheter, men det betyder inte att detta inte kommer att bli rätt denna gång. Jag håller tummarna för att allt ska gå bra för dig och att du ska få rätt hjälp. Men tänk på att vara tydlig, berätta verkligen som det är, annars blir det svårare för dem att hjälpa dig. Var inte rädd och skygg, var modig. Finn modet inom sig och våga göra någonting åt det. Du kan kanske inte ensam förändra, men du kan hjälpa till.

Ingenting gick snett. Allt gick precis som det skulle när du föddes. Det kanske gick lite fel senare. Men det var inte hos dig felet låg, det är det aldrig. Men nu ska du inte titta tillbaka längre. Glöm alla minnen, begrav dem och täck över dem med jord. Våga gå vidare och var inte rädd. Var modig och våga. Allt kommer bli bra, du måste bara hålla ut lite till.

EmahS: Jag tror att det är en bra ide att prata med en läkare. De är professionella och kan säkert hjälpa till. Det där med maten kan vara en vanesak. Är man van vid att allt är på ett sätt blir kroppen ofta irriterad när den inte får det på det viset som det ska vara. Men det brukar gå över om man bryter vanan. Inte för att det är en dålig vana att äta på regelbundna tider.

Ni behöver inte läsa detta om ni inte vill. Det är bara lite tankar som behövde komma ut. Jag vet inte om det om det kom ut i någon vettig sammanhang eftersom jag inte orkade läsa igenom det. Men läs gärna, och om ni har något hjälpsamt att skriva kan ni gärna svara också. Tack

Jag mår dåligt. Jag gråter på kvällarna och får svårt att sova på grund av det. Jag vet inte varför jag mår dåligt. Men det gör jag. Första steget är att erkänna det, right? Jag vet inte vad jag ska göra. Dock tror jag ett problem är att jag har svårt att prata om det. Jag är rädd för skolsköterskor och kuratorer. Jag vet inte riktigt varför men jag vågar inte prata med dem. Jag litar helt enkelt inte på dem. Men jag måste prata med någon. Fast ingen finns där för mig när jag behöver dem. Alla behöver min hjälp hela tiden. Alla behöver dumpa alla sina sorger och problem över på mig, men ingen vill lyssna när jag mår dåligt. Jag orkar det inte längre. Jag försöker vara en pelare för alla mina vänner. Någon som de alltid kan lita på. En som Aldrig dömer dem för något de har gjort. Alltid försöker se det bästa i dem. Kanske det är det som bryter ner mig. Att jag tar alla andras problem och behandlar dem som mina. Jag har inte tid att hjälpa mig själv, för jag måste hjälpa alla andra. Jag vet inte. Jag vet bara att jag vill må bra igen. Jag vet inte hur jag ska göra så det blir så.

Min NO-lärare gjorde mig gråtfärdig idag.
Jag har varit sjuk i 3 dar. Spytt i en hink, haft en hemsk huvudvärk, kallsvettats och magont. Jag kommer till skolan och efter att ha varit där i en halvtimme kommer min NO-lärare o skäller ut mig! Jag försöker ha ett leende på mina läppar men jag lovade mig själv om någon trycker på fel knappar så skulle jag explodera! Jag var inte på humör och jag hade inte ätit på 3 dagar. Han frågar vart jag var i måndags och jag svara att jag var sjuk och han fortsätter att skälla ut mig och frågar hur jag har tänkt att göra nationella provet. Jag blir känslosam och börjar må dåligt igen. Sen så blir det för mycket för mig och jag rusade därifrån och skrek att han skulle låta mig vara. 2 kompisar till mig pratade med mig om det. Den ena sa att han var för hård och att han hade ingen rätt att behandla mig sådär. Om han verkligen undrade vart jag var så skulle han väl kolla i skolia?? Mina föräldrar skrev till skolan att jag var magsjuk. Den ena kompisen sa att han kanske också hade en jobbig dag? Om han hade det så kan väl han försöka hålla en trevlig ton? Jag mår inte heller bra men fan, jag försöker le och bete mig bra men nehej, skäll ut mig för att jag har spytt i en hink dom senaste dagarna! När jag blir magsjuk blir jag så känslosam så jag gråter mycket och jag vill bara gråta just nu

Ina: Men nu är det så...
lillamymin: Jag ska försöka så gott jag kan, vilket antagligen inte kommer gå så bra...

Du får skicka en uggla om du vill... Fast... Vi brukar skicka ugglor... Så säg bara till om du vill prata om det.

Men bara sluta då. Ja, jag har fattat, ni hatar mig, eller??
Jag såg att min kompis hade glömt sin rubiks kub i matsalen, då tog jag med den upp. Då säger två tjejer att jag stulit den. Tja, tack?? De säger att de ska ringa polisen, kul?? Jag blir så jä*la arg. Sen så var den i papperskorgen, då vägrade ägaren att ta upp den, så då tänkte jag ta upp den åt henne, sen tänkte jag skoja lite med henne senoh skulle låtsas tappa den, sen så råkar jag tappa den på riktigt och den går sönder så att den inte går att laga... Då kommer alla och tjatar om att jag måste köpa en ny. Sen så kommer en av de två taskiga tjejerna och tjatar om at jag tog sönder den och att jag måste köpa en ny åt ägaren, jag börjar bara nästan att gråta. Sen så kommer den andra jobbiga tjejen och bara: erkänn vara det du som tog sönder den flera gånger, jag blir ledsen och så och alla tycker att jag är idiotisk bara för att jag börjar gråta. Förlåt att jag blir utsatt av detta dagligen och inte orkar med allt sådant längre. Jag springer iväg gråtandes, ingen utom en person bryr sig ett jä*la skit. Jag går tillbaka sen och går till mina "vänner" (ok bara en av dem ska vara i paragntes) och en av dem börjar tjata om att jag måste köpa en ny. Men bara låt mig vara någon gång. Och hon har desutom fått mig att gråta flera gånger tidigare. Springer iväg typ 4:de gången gråtandes... Hatar det... Och det är fortfarande bara en person som bryr sig och det är samma person. Sen gick hon typ direkt. Hatar mitt liv. Och har desutom uptäckt att man inte kan andas så bra när man gråter... Ett bra sätt att dö på?? Tyker jag att det verkar som.
Sen på lektionen så ser läraren inget, när hon ser mitt ansikte så tror hon att jag är varm eller påväg att bli sjuk. Hate it hate it hate it... Varför kan jag inte bara vara en vanlig tjej som passar in i mängden?? Varför jag?? Ja jag kan vara överkänslig ibland (med ibland menas ofta) men ändå??

carro78: Det låter som en jobbig dag du har varigt med om. Ibland händer det saker som är jobbiga, och som man önskar bara inte kunde hända. Ibland gör man misstag där konsekvenserna egentligen inte är så stora, men på grund av alla andra omkring en, så känns konsekvenserna större än vad de egentligen är. Jag förstår att du tycker att det är väldigt jobbigt när någonting som egentligen bara var en olycka växer till ett sådant stort problem, och speciellt för dig. Det är hemskt att de andra inte kan trösta dig istället för att trösta dig när du hamnar i en sådan jobbig situation. Jag tycker inte att du ska köpa en ny kub till ägaren än. Du kan väl gå och prata med henne och berätta som det är? Kanske lyssnar och, kanske gör hon inte det. Annars tycker jag att ni ska ta hjälp av en vuxen. detta är inte saker som man ska reda ut själva när man är ung. Att hålla på med skulder och så vidare är ingen bra ide. Om du pratar med din lärare istället för att anta att hon ska hjälpa dig, så kanske det fixar sig. D måste också ta steget, och inte bara väta på att någon annan gör det.


CrimsonFlikkah: Hmm, jag behöver inte säga att jag tycker det är fel av din lärare, för det är fel av din lärare att reagera på det sättet. Han borde inte anklaga dig och skälla ut dig på det där sättet. Förmodligen vill han bara att det ska gå bra för dig, och kanske till och med är lite stressad. Du kanske kan prata med honom om det, och om det känns jobbigt så kan man snacka med en annan lärare. De är deras jobb att lösa saker och ting, inte ditt. Du kan inte hjälpa att du drabbas av en sjukdom. De får faktiskt betalt för att hjälpa till, så nu är det dags att sätta igång. Snällt av dina kompisar att ställa upp för dig tycker jag. Kanske fick de honom på lite andra tankar.


Anna Weasley: Du måste sluta hålla på och hjälpa andra hela tiden. Det är bara att ställa sig upp och säga att du inte orkar just nu, och att det inte har med personen i fråga att göra. Visst kan de känna sig lite sårade, men det går över efter ett tag. Du måste sluta tänka på andra hela tiden och inse ditt eget ego. Det är jättesvårt att bryta en vana, så det kommer ta lite tid. Men det går faktiskt om man kämpar riktigt hårt och är väldigt målmedveten. Man måste lära sig att ge och ta i lika stor mängd. Och vet du varför du hjälper andra? Jo därför att det får sig att må lite bättre själv. M,an blir gladare om man hjälper andra faktiskt.

Du måste bryta rädslan för att prata med folk. Genom att hålla någon inom sig växer det bara sig större och större. Det är kanske jätteläskigt, men när man väl tar mod till sig och går och pratar med någon, är det inte alls så läskigt som man faktiskt tror. Även fast det ibland kan verka helt omöjligt, så kan det faktiskt bli bättre. Även dina kompisar kan du prata med. Men du får vara bestämd och säga som det är och att du inte vill att de ska prata om sig själva utan bara lyssna på dig. Din familj, om du har äldre syskon, kusiner eller föräldrar är något av det allra bästa. De är där för dig och är mycket bra på att lyssna. De välskar dig och vill att du ska ha det så bra som möjligt. De kommer hjälpa dig och ge dig råd. Tänk på att de varigt lika gamla som du en gång i tiden.

lillamymin:
Tack
Jag ska försöka att inte hjälpa andra mer än jag orkar...
Och du har rätt i att jag kan prata med mina kompisar. Fast vi har inte så bra kommunikation i min familj, så jag pratar inte med dem så mycket. Jag har inte ens berättat att jag är ihop med någon. Våran familj funkar inte sådär jättebra tyvärr. Men jag ska försöka bli modigare och prata med någon i alla fall. Tack i alla fall

Kunde inte sova inatt. FML. Har tenta nu på morgonen och nu känns det ännu mer som om jag inte kommer klara den. Tentaångest -.- Min lärare hatar mig och han kommer rätta dem. Han kommer vara den som rättar våra tentor och han är en sådan som letar efter fel. Jag har haft ångest för tentorna hela terminen pga honom. Alltså vilja gråta bara man tänker på det ångest. Om jag klarar båda hans tentor så lovar jag att jag kommer att börja gråta när jag får resultatet...