PRS Lupple & Medi

Hon såg på honom och såg bort.
"Jag vet Dorian men jag ville aldrig bli mirakelbarnet som är som en trofe. Jag ville inte bli lämnad." Hon såg på honom.
"Jag ville bara prata och du kommer vara med!2 Hon började få tårar och de rann ner längst hennes kinder.
"Gjorde jag fel?"

Han svalde hårt, skakade på huvudet.
"Jag sitter helst inte med när du träffar ett gammalt ex. Du kan inte begära det av mig." Sa han skarpt, såg att hon grät och han hatade att hon gjorde det.
Men han visste ju att om hon skulle dö precis denna sekunden så skulle han aldrig någonsin sluta leta efter henne.
Han skulle förevigt försöka få tillbaka henne.
"Jag har ingen aning, vad tror du själv?" Sa han och slog upp sovrumsdörren och rörde sig mot den och ut genom den.

"Kalla det inte ex." Hon såg på honom och reste sig.
"Ja jag gjorde fel. Men jag måste ha svar, ingen vill ge mig dem." Hon såg på honom. Torkade bort de gnistrande tårarna och reste sig och vecklade ut vingarna och gick til fönstret och såg på honom.
"Kommer snart."

" En gammal vän, är det bättre?" Morrade han för att sedan skratta lågt.
"Han kommer inte ge dig några. Han kommer vilja att du fortsätter ta kontakt. " Sa han och gick mot trappan.
" Visst visst." Sa han argt för att sedan ta sig ned till köket och ryckte upp kylskåpet för att ta ut blodet.
Någonstans visste han att han agerade lite väl starkt kanske, fast ändå detta var inte okej.
Han kastade in några påsar i mikron och startade den.

Hon hoppade ut genom fönstret och lät vingarna arbeta och hon flög upp och såg huset från ovan och såg sedan ut över deras mark och lade huvudet på sned och skickade en bld till Alli och såg sedan bort.
Skulle hon fatta att hon flög?

Allie som satt och bara njöt i sin sackosäck tog ganska snart upp telefonen när den plingade till och såg meddelandet- bilden.
Hon flög upp och tog sig till Alexander.
"Hon flyger. " Sa hon oroligt och pressade mobilen i sin pappas händer innan hon tog sig ut på gården och stirrade upp mot skyn.
De flesta följde efter ut, förutom Dorian.
Han var inte riktigt på humör just nu för att se hennes flygning.

Hon såg på dem och hon såg sedan bort. Hennes hjärta slog och hon satte händerna mot bröstkorgen, slöt ögoenen och föll. Hon hade tappat medvetandet och henes kropp föl mot marken nedanför

De alla som stod där utanför såg det hela.
"Hon faller. " Skrek Allie förskräckt och Lathan började springa för att kunna ta emot henne där hon föll.
Alexander sprang in för att hämta sin doktorväska och sprang sedan efter Lathan för att kunna ge vård på plats.
Dorian drog ut blodpåsen ur mikron och satte tänderna i den när Armelle kom inspringandes.
"Hon faller. " Sa hon upprört och Dorian stirrade mot henne.
Han var såklart orolig och rädd, otroligt rädd men han kunde inte flyga.
" Ta emot henne då? " Var det enda han lyckades få fram och kände sedan hur något hårt träffade honom rakt i ansiktet.
Hon hade kastat en stor tavla rätt på honom.
Glaset träffades honom och han började blöda.
" Armelle." Morrade han argt, drog ut glaset ur kinden och började sedan springa, följde efter Lathan och Alexander.

Tristan fångade upp henne men ramlade omkull av fallet och höll om henne.
"Willow var dum du var." Han såg på henne och lade henne ner på marken och backade undan nä han hörd Alexaner komma.
"Jag f¨ångade henne."

Dorian såg att hon blev fångad, såg att hon var oskadd. Förutom medvetslös och svalde hårt. Han tog sig smidigt upp i ett träd där han i alla fall kunde se henne.

Alexander klev fram, sjönk ned på knä bredvid henne och kände igenom henne.
"Inget är brutet, hon kommer klara sig. Några skrapsår kanske." Sa han och klappade henne lätt på kinden för att väcka henne.