Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Mona log ondskefullt. "Deal."

Mona suckade ut men var ännu förtvivlad. "Snälla...Ge henne till oss nu...". Hon visste inte om Mona skulle döda henne, men hon skulle få Niel..

Mona kastade Erin i Monas famn. (Hah, förvirrat!!)
"Gå nu eller vill du se Niel dö??" sa hon sedan.

Mona tog emot Erin och tryckte henne mot sig. Hon såg förvirrat upp. "Niel dö? Men...jag trodde du ville ha honom...".

"Ja, men han dör om du inte går. NU!!"

Niel såg förkrossat efter Mona. Han förstod att Erin betydde mycket, men han var ändå förkrossad. Var han inte lika mycket värd? Älskade hon inte honom? Han kunde inte tänka klart. När hon och Erin försvann....Då spårade Niel ut. Han vrålade ut i frustration och förbannade Erin, Mona, allt. Han sjönk ner i gräset ned en snyftning. "Hon lämnade mig!!" mumlade han. Han kände en tröstande hand på hans rygg. "Jag lämnar dig inte, Niel." mumlade andra Mona och höll ut sina armar. Niel kunde inte göra annat än att låta henne krama honom. Han kramade tillbaka hårt.

Mona grät då hon var en bit bort. Hon ville inte förlora Niel, aldrig...Men hon kunde inte få deras dotter dödad, eller Niel om hon stannat kvar. "Jag älskar dig Niel" mumlade hon och sjönk ihop med Erin vid ett träd.

Niel följde med Mona hem. För var dag som gick lärde de känna varandra bättre och Niel började förstå Mona bättre. Det pirrade till och med lite i magen när hon log mot honom. Ändå glömde han aldrig Mona, sin fru.

Mona levde knappt dagarna efter. Hon åt inte, sa inget och bara satt och stirrade framför sig. Hon hade lämnat Erin till Milena så Erin skulle ha någon som tog hand om henne. För Mona klarade inte det nu...
"Niel" snyftade hon tyst. Tillslut kunde hon inte bara sitta still. Hon tog sig ut på gatorna, blek, mager och död i ögonen utan sin älskade, med vetskapen att han kanske aldrig var hennes igen.

Den dagen var Niel ute och handlade med Mona. De skrattade åt en frukt de aldrig sett förut när deras händer plötsligt stötte ihop. Och rätt vad det var höll de varandra i händerna. Mona log lyckligt och Niel log lyckligt, och Mona rodnade och Niel rodnade och sen bara hände det; de kysstes. Sin fru glömde Niel helt bort, för den här Mona, hon var alldeles fantastisk. Niel tog ett steg närmare henne och lade sina händer på hennes midja. Hon hade sina händer på hans rygg. De kysstes ömt och kärleksfullt.