PRS Lupple & Medi

"Oh inget. Vill bara veta en sal." Han reste sig upp och lämade rummet, Han slog Lucifers nummer och pratade en stund. När han lagt på var han säker och han återvände till vardagsrummet.

Willow vaknade till och såg upp och gäspade. När hon satte sig upp hade hon ryggen mot Dorian och vände sig om och hoppade till och råkade ge honom en örfil.
"Jag ber som hemskt mycket om ursäkt älskling. Jag låg på mage och jag hörde dig inte."

Lathan följde honom med blicken, fundersamt.
När han kom tillbaka så greppade han tag om hans arm.
" Lucifer ger sällan bra svar. " Sa Lathan och såg på honom.

Dorian såg att hon vaknade och tänkte säga nått men hon var snabbare och ganska snart så kände han hur hon gav honom en örfil.
Han hoppade ur sängen och la handen över kinden.
Det borde egentligen inte göra ont men det gjorde det.
"Det är lugnt." Sa han tyst och studerade henne, var hon starkare? Eller för att hon var ängel?

"Det var om en sak bara." Han såg på honom och iakttog honom.
"Det var om Halo"

Hon tog hans hand och kysste hans kind..
"Jag menade verkligen inte det. Jag blev rädd bara."

Lathan tittade mer funderande på honom men släppte taget.
"Mhm." Sa han fundersamt innan han gick iväg mot sitt kontor.

Han kände hennes kyss och svalde hårt.
Det var jättebra att hon kunde orsaka skada på honom, på alla vampyrer antagligen men också lite oroväckande- vad mer hade hennes vingar gett henne?
"Jag vet älskling. " Sa han och satte sig på sängen igen och pussade hennes handrygg.
"Jag är okej." Sa han och log mot henne.

Hon lade sig i hans knä med ryggen mot honom.
"Du kan få smeka mina fjun. Du verkar gilla det." Hon log och såg på sin mobil och hajade till. Hon ringde och såg ner.
"Franz förlåt att jag la på bara."

"Jag älskar dina fjun." Viskade hon och smekte henne över ryggen. Försiktigt över vingarna, över fjädrarna och fjunet.
Oerhört lycklig över att få röra vid dem, de var så mjuka- så härliga.

Franz satt som en staty i sin stol.
"Willow." Sa han lågt.

Hon smekte Dorians ben och slöt ögonen.
"Berätta om Hana." Hon vände huvudet för att se till att Dorian inte skulle ta hennes mobil.
"Hann ni göra ceremonin?"

När Dorian väl förstod vem hon pratade med så stelnade han till.
Varför pratade hon med honom?
Han flyttade sina händer från hennes rygg och greppade tag om sänggaveln.
Hana? Han vände bort blicken och försökte fokusera på allt annat än det som skedde.

"Hana." Viskade han och sorgen hördes tydligt.
"Hon var en alldeles underbar människa." Sa han lågt.
"Nej det hann vi inte. Hennes krafter förtärde henne." Sa han och nu hördes istället ilska.

"Krafer? Du menar att det blev för mycket?" Hon satte sig upp och såg på Dorian och såg sedan ner.
"Jag skulle vilja prata med med dig. Men kan du komma?"

Dorian skakade på huvudet när hon föreslog att han skulle komma.
Men hon såg inte.
Han tog sig ur sängen och ställde sig en bit ifrån henne.

"Självfallet, ses snart- Hana." Viskade han och la på.

Dorian stirrade på henne. "Jag fattar att du är nyfiken Willow, men han har sörjt dig- Hana länge. Han kommer inte bara släppa taget.
"Ingen kan släppa taget om dig, Lucifer är lika besatt som när han träffade Halo. Min pappa och Alexander är lika besatta då som nu. " Sa han irriterat.
" Det är vampyrer- de känner inte som människor de känner hundra gånger starkare, han har sörjt sen du dog som Hana, att få tillbaka dig. Han kommer flytta in- du inser det va?" Sa han och backade ifrån henne.