prs yehet & kkaebsong

"Varför låter det som det?" frågar Joshua med rynkade ögonbryn innan han slänger det halvätna äpplet i soppkorgen och sjunker ner på stolen igen. Den varma koppen med te håller han stadigt i sina kupande händer. "Såklart vet jag att du är lång Zihao, min syn är faktiskt inte så dålig.." påpekar nittonåringen nonchalant och puttar upp de ljusa glasögonen på näsryggen. Nej, lyckligtvis är han inte blind. "Men det är en annan sak att se dig från en barns synvinkel, som när jag sitter på stolen, än när jag är 172."

”För att det bara gör det, okej?” Knotade Zihao och satte sig ner bredvid Joshua med en duns. Han höjde lite på ett av ögonbrynen och smuttade ytterligare på teet. ”Så det är alltså därför som typ inga barn verkar tycka om mig? Det förklarar saken..kanske borde krympa lite”, mumlade han med en sned blick och tittade ner i koppen som höll på att bli tom. Det verkade som om det inte bara fick barn att ta avstånd, utan även människor rent generellt. Oftast älskade tjugoåringen att vara lång, men ibland var det avskärmande och jobbigt.

Joshua skrattar lätt och lutar sig mot tjugoåringen med en liten gäspning. Nej, nu vill han gosa igen.
"Nej, Zihao, barn tycker visst om dig. Du är ju så gosig." Han nickar instämmande för sig själv och nafsar försiktigt i den äldres arm. "Eller så kan du dela med dig av din längd... så kan vi vara i jämnlängd."

Zihao ruskade på huvudet och snodde en arm runt Joshua, med ett litet leende på läpparna.
”Barn hatar mig, vilket du mycket väl vet..och jag tänker aldrig dela med mig av min längd, glöm det”, sade han och lipade mot nittonåringen. Nej, även om längden kunde vara jobbig ibland så var den trots allt övervägande bra. Att vara lång gjorde livet så mycket enklare, då han inte behövde sträcka sig för att nå saker ställda i höga skåp och så vidare.

"Nejdå, det gör de inte," försäkrar Joshua och gäspar tyst för att sluta ögonlocken. Hela tanken på småbarn får honom att vilja skratta, herrejösses. Jo, nittonåringen kommer definitivt ihåg hur han själv erkänt att han gillar barn. Dock är han alldeles för ung för att ens ha tanken på det. "Men jag vill ha lite av din längd..."

”Och hur vet du det om jag får fråga?” Envisades Zihao och drack upp den sista skvätten te. ”Förresten så har jag sagt det typ tusen gånger, det spelar ingen roll hur söt och vacker och underbar du är..kommer aldrig låta dig sno min längd”, knorrade tjugoåringen och putade med underläppen. ”Vare sif du vill det eller inte.” Med en kort nick ställde han ner koppen på bordet och lutade sig tillbaka mot stolens ryggstöd.

Med en djup suck kravlar Joshua sig upp i den äldres knä och begraver ansiktet i den varma nacken
"Ska vi börja packa? Eller visa tatueringarna? Och sedan åka?" Frågar han med armarna om Zihaos nacke, myspys.

Gud, Joshua var verkligen en koala när det väl kom till kritan. Zihao drog lite på munnen och vilade kinden mot den andres hjässa.
”Hm, vi kan väl ta det i den ordningen? Men det är inte så myclet att packa egentligen. Mest kläder pH kanske varsin tandborste”, sade han fundersamt och började leka med de rosa hårslingorna. ”Och vart håller ens de andra hus? Har inte sett mina bröder på typ två dagar.”

Ett leende sprider sig över läpparna medan Joshua kurrar ner sig än mer hos den äldre.
"Gå och leta reda på den då." Börjar nittonåringen och tvingar sig bort från Zihao för att sedan ställer ner disken i diskmaskinen. "Så kan jag packa så länge, och ta med Haru."

”Vadå? Ska du typ trycka ner hunden i din lilla väska eller? Stackars Haru..” knorrade Zihao och skakade på huvudet. Självfallet visste han att det inte var vad Joshua hade i åtanke, men ibalnd var det vädligt roligt att retas. Han sköt ut stolen från bordet och reste sig upp en en liten gäspning. Tandborstar och tandkräm, det var viktiga grejer det. Borstade tjugoåringen inte tänderna skulle den yngre antagligen inte ge honom några kyssar, vilket var ett hemskt öde.