De utvalda

Eletha nickade åter, hon visste inte ens vem fadern var men det syntes att Ethan inte gillade det. Eletha öppnade dörren för honom med en bugning och då han gått ut försvann hon sedan, det var middag och då skulle hon äta bland tjänarna, det hade hon fått order om och dem ville eller skulle hon följa. Det var enklare att leva efter order och det var så hon gjorde nu. Ethan hade sagt stanna och hon gjorde det fast hon hellre velat fly fältet för att slippa möta allt som hon aldrig kunde få.

Ethan stängde dmrren då de var i korridoren och suckade. "Kom hit efter middagen är du snäll..Jag vill tala med dig". Han kundr inte hindra sig utan strök henne lätt över kinden innan han gick.
Han kom till matsalen ocj satte sig med sin familj. De åt och småpratade, ingen märkte att Ethan var i tankar. Efter maten begav han sig åter till kontoret.

Eletha stelnade till vid beröringen, hon ville inte påminnas, inte åter väcka känslor som inte fick besvaras. Men hon nickade som bekräftelse att hon skulle göra honom till viljes. Hon kom ner till tjänarnas våning och fick en skål med varm köttgryta. Ethan lät dem inte svälta troligen då han visste vad det var att vara hungrig. Hon åt upp, gick åter till kontoret och knackade på precis som hon hade betts om.

Ethan ställde sig snabbt upp då det knackade och öppnade upp. Han log svagt o,h släppte in henne innan han stängde dörren och låste den.
"Eletha...". Han tog ett steg framåt. "Det smärtar mig att du knappt pratar, knappt lever...".

Eletha gjorde inget att ta sig närmare honom även om hon innerst inne ville det. "Jag lever Ethan, du ville det." svarar hon endast. Mer att tala om fick hon inte fram. Inte ett leende enbart tom blick, ett skal.

Ethan suckade djupt. "Du andas och ditt hjärta slår, men du lever inte Eletha, det är som om du har förlorat din själ...Du visar inga känslor...Du är som död, du pratar knappt...Är hård och kall". Det gjorde honom riktigt sorgsen. Han gick fram till ett fönster och såg ut över det han nu ägde, han var en högt uppsatt man nu.
"Om det inte vore för Simon och Hektor hade jag blivit så också...Kanske tagit mitt liv för att du inte var här..." mumlade han.

Eletha stirrar på honom så kanske det var hon hade inte tänkt på det, "Jag har förlorat min själ, när du och Simon försvann." sa hon med något mänskligare röst. "Jag lovade dig att äta och inte dö, det har jag gjort." svarade Eletha. "Hektor? Din son? Den med svart hår?" frågade Eletha Och tog faktiskt ett steg mot honom. Mindes Simon ens henne?

Det gjorde nästan ännu ondare i Ethan. Han kände skuld, kunde han ha gjort något för att komma tillbaka till Eletha? "Ja, min son" sa han sedan tyst och vände sig mot henne igen. "En livlig och glad pojke...Han är döpt efter Vinas far...". Han älskade Hektor, och Simon. "Simon är fjorton nu, Hektor är elva".

"Simon, fjorton?" sa Eletha chockat och sorgen syntes faktiskt nu i hennes ögon, de var inte längre tomma och döda. Hon hade missat hela hans uppväxt och nu var han stor yngling.
"Vet han om mig? Minns han mig?" frågade hon och var nu framme vid Ethan, hela hennes hårda jag hade rämnat åtminstonde för stunden, hon såg helt förstörd ut.

"Ja....han fyllde nyss" mumlade Ethan. Han såg med sorg på henne. "Han minns dig...Det har jag sett till...Men jag har inte berättat helt varför vi var tvungna att lämna dig...". Han kunde inte låta bli utan la armarna om henne och drog Eletha intill sig.