De utvalda

Eletha stannade, det var en order hon inte kunde bryta men då han kramade om henne var hon stel.
"Vi kan inte." sa hon bara men ögonen utryckte för ett ögonblick sorg innan de åter blev tomma på liv. Det hade varit enklare då han inte varit där hon kunde glömma honom. Nu gjorde sig allt påmint och kramen drog upp känslor hon hade gjort allt för att dölja.

Ethan kände hur tårar rann nerför hans kinder ner i Elethas hår. "Nej vi kan inte...Men du kan stanna hos mig...Jag har saknat dig så..." mumlade han. Han släppte tillslut henne och såg på henen igen. "Jag har verkligen saknat dig" mumlade han.

"Jag kan inte." sa Eletha enbart och tog ett steg bakåt då han släppte henne. Hennes skal av hårdhet var på väg att spricka, detta som hon hårt utarbetat och nu med en enda blick på Ethan var på väg att försvinna. Han hade saknat henne, hon med men hon hade tvingat sig att glömma honom, hennes sinne var sjukt och skadat. Ethans tårar föll, han yttrade ord, men Eletha kunde inget av detta, hon visste hur ot det skulle göra.

Fler tårar föll. Ethan var glad att han låst dörren, han kunde inte låta någon se honom såhär...Han var för högt uppsatt nu för det, och hade barn.
"Snälla säg inte så" bad han och la händerna på hennes axlar. "Du ser så skadad ut...Död ut....". Han slöt ögonen för att dölja sina ögon. "Du får inte försvinna...Jag klarar inte av det en gång till...". Om det inte vore för Simon hade nog Ethan tagit sitt liv när han gift sig.

Eletha tog automatiskt ett steg ifrån honom. Det blev värre då han rörde vid henne, då hon såg hans tårar. Men hon ville inte känna något åter, det gjorde för ont, men att leva här? Leva här med Ethan och Simon utan att låtsas att de kände varann.
"Då stannar jag." sa hon med tonlös röst, han fick inte dö det var därför hon levde. Skadad? död? hon förstod inte vad han menade med det. Hon hade inte skadat sig själv, inte fysiskt i alla fall, inte som förr, hon hade lovat honom det med.

Ethan öppnade ögonen igen och hans ögon var rödkantade. "Tack" mumlade han och släppte henne helt. Han torkade sina kinder med baksidan av min hand. "Eletha...snälla säg något mer" bad han plötsligt. Hon sa knappt något, åt knappt, levde knappt. Han hatade att se henne så, det gjorde ont. Han sjönk ner på stolen igen.

Eletha ställde sig bakom honom med samma orubbliga hållning och ansikte, som om inget hade hänt.
"Du borde samla dig." sa hon bara, en hel mening hade hon sagt, men han borde göra det innan nästa grupp kom. Hon var som att prata med en staty och hon såg så ut med. Att tränga undan var hennes specialitet och hon kunde inte leva med känslor för honom. Eller hon hade dem, innerst inne ville hon krama om honom och krypa in i hans famn, men hon tillät sig inte, inte ens att känna dessa känslor, det var så hon levde sitt liv.

Ethan nickade och drog några djupa andetag. Han såg snart normal ut, till och med hårdare än vanligt. Nästa grupp kom, en med kvinnor. Dagen fortsatte så, några var otrevliga, andra inte.
Tillslut var dagen slut, Ethan masserade sina tinninhar och vände sig mot Eletha.

Eletha sa inget mer utan betedde sig som vanligt. De aggressiva avväpnade hon men resten såg hon bara passera. Då dagen var slut vände sig Ethan mot henne, måste han göra det hela så svårt?
"Du har blivit betydelsefull ser jag." sa hon då hon måste säga något. Han verkade trött och hon fick åter känslan av att vilja krama honom. Men hon behöll sig stel, det skulle vara enklast för dem båda.

Ethan nickade sakta. "Ja...De hatar och fruktar mig nu" sa han trött. Han ville inte det. "Jag kan aldrig vänja mig...Men sedan Vinas far gick bort måste jag styra och ta hand om godset och byn".
Han gick till dörren med tunga steg. "Middag nu".