Skriva av sig-tråden

Hej, glada Vickan här med go energi. Här har jag haft ett behov av att skriva av mig i flera evigheter men så fort jag får tummen ur så känns det som att en positiv energi forsar genom kroppen och säger "men lägg av nu Vickan, du har inga bekymmer eller problem. Sluta oroa dig och våga tro på dig själv så ska du se att det rullar på utan problem. Sluta tänk och go for it!".

Ja. alltså. Jag vet inte om man skulle kunna tala om att jag känner mig som två individer: det är mer att jag har en stark vilja att vilja tänka och spekulera och vilja vara realistisk i min värld och vardag - den andra delen peppar på med positiv energi och fina tankar som talar emot allt negativt/realistiskt som jag just tänkt om mig själv och mitt liv.

En punkt rör mitt ständiga behov och mina ständiga drömmar om en annan plats. Är det en strävan att få göra något som jag verkligen VILL eller ligger det undermedvetet att jag bara vill "rymma" från det jag har?

Jag har inget gott självförtroende och känner mig bara allmänt trög och dålig. Jag har svårt för att fånga upp information och behålla den. Jag blir aldrig riktigt bra på något utan petar i så himla många grejer: havet, segling, motorer, japan, sport, instrument, böcker, pennor och papper osv.

Jag vet knappt varför jag skriver det här för jag vill egentligen bara sudda ut allt och fortsätta gå på "men fan, det går bra. Jobbet är kul, vardagen är kul, allt är bra och WOOHOOO"... men det är väl mitt intensiva drömmande om att få bosätta mig i Japan en längre tid som gör att jag nu börjar trampa vatten och känna att jag inte kommer någon vart. Och det suger.

Menmen, jag orkar inte trycka ner mig mer i filosofiska och negativa tankar. Skall dra mig till gymmet och springa lite för att sedan lyssna på lite go japansk musik och umgås med arbetskamraterna därefter. Ha det gött, jag saknar många utav er! ♥

Och fortsätt vara de goa, fina, starka individer som ni är! Ni är så sjukt himla bra och schyssta mot varandra. ^_^ Be strong!

Mugglisfolk, jag behöver hjälp. Tror ni man kan bli kär i någon som man aldrig har träffat i verkliga livet?
Jag snacka inte om någon fånig celebrity crush utan jag menar på allvar.
För jag har ingen aning vad jag ska göra. Det finns en kille som är 19 år och han bor i Kanada. Han är typ översnäll och jättegullig. Jag snackar VÄLDIGT mycket med honom trots att jag känt honom i mindre än två månader. Det känns som att man har känt honom i en livstid. Han är blivit en vän man verkligen kan lita på men det visar sig att han typ gillar mig. Hur är det äns möjligt? Jag menar, jag är snart 15. Han är 19. Jag bor i Sverige, han i Kanada. Men kan det vara möjligt? Jag suger på allt som heter känslor och relationer så jag har ingen aning vad mina känslor håller på med eller vad det jag känner betyder.
Är det möjligt att gilla någon som man aldrig har träffat på riktigt som man bara snackar och smsar med?

Stranger
Det har hänt mig. Fast vi träffades efter ett tag, och så. Så var vi ihop ett tag, men det funkade inte i längden, vi kunde inte träffas ofta osv.
Jag var 15/16 när jag blev kär i Chris. Han var 22 då.

Det är möjligt. Men det kan bli skitsvårt. Jag hoppas det löser sig på något sätt iaf!

Det kan ju onekligen bli svårt att ha ett förhållande iaf, med tanke på att han bor på andra sidan jordklotet men det betyder inte att ni inte ska ge det en chans om du känner samma sak. Och såklart GÅR det att bli kär i någon man inte träffat, det finns ju ingen som bestämmer vad som går och inte går när det gäller känslor. c:

Louise: *sigh* Ja, tack. Jag är förvirrad för jag suger på sådant här.. /

^ då kan vi bilda klubb *klappa på axeln*

carro78: Nejnejnejnejnej, du ta och prata med någon. allting kanske faller samman för dig nu, men det kommer bli bättre. Det finns en massa lösningar på dina problem. Dina föräldrar är där för dig, personal på skolan, samhället i sig, alla är de där. Det är jobbigt ibland, men det går att ändra på. Låt dig inte bli nedtryckt av andra. Det blir bara värre då. Men försök inte dra hela lasset själv, det är bara belastande. Du ska inte behöva utstå det som händer, men du måste ta första steget mot en förändring.

linnvendela: Det gör vi alla ibland. Men vet du var? Det är faktiskt okej, ingen person i hela vida världen är faktiskt perfekt. Vi har alla våra brister och fel, och det är sådant som vi faktiskt bara måste lära oss att leva med. För vet du en annan sak? Vi har många fler bra förmågor än vi har dåliga. Och det stämmer in på oss alla, även du. Hata inte dig själv, för du är fantastisk.

candycookie: Vissa människor är väl sådana bara, vi kan inte ändra på dem. Nästa gång får ni väl strunta i honom. Då kanske han slutar upp med att vara så omogen. Han blev väl rädd, vem vet vad folk har på sina telefoner. Bry dig inre om honom, låt han inte suga ut sin energi. Det är din energi och din glädje, och han har ingen rätt att ta den alls. Om han inte kan bete sig normalt, då får ni helt enkelt strunta i honom. Han inser sitt misstag efter ett tag.

Kintsugi: Jag tycker inte alls att det är något fel på att hålla på med olika saker. Man behöver inte ”ha sin grej”. Allting blir mycket roligare om man bara har lite av allt. istället för att fokusera så mycket på en sak att man blir trött på den i slutänden. Att ha många intressen betyder bara att man tycker att det finns en massa bra saker med vår jord. Jag menar, är det inte fantastiskt att du lyckas finna så mycket olika grejer som har en mening i livet?
Japan kan väl vänta? Är det inte bra att ha en dröm, ett mål att jobba mot. Visst kan du flytta dit en dag. Det tror jag inte alls är några problem. Men kanske inte just nu? Passar det verkligen, eller är det ett mål för framtiden? Why not just take it easy and let life come to you? Låta tiden få avgöra kanske?

Stranger: Oh ja, fullkomligt möjligt. Meen, är det verkligen det du vill satsa på? Ge dig själv tiden att tänka? Vad vill du? Känner du för att ha en kärlek på andra sidan jorden? Eller finns det annat som är viktigare för dig? Du bestämmer själv, och det är inget konstigt med det valet du gör. Jag kände en som hade sin pojkvän 24 timmar bort. Så kan det också vara, och det funkade så vitt jag visste. Men varför inte bara låta tiden få ha sin gång? Kanske behöver du lite klarhet i allt, ta det lugnt och kanske vänta in dina egna känslor?

Förra terminen så kom jag väldigt nära några tjejer, Li, Lo, A, O och K. Vi är ett gäng på sex personer och jag älskar verkligen dessa tjejer över hela mitt hjärta. Men efter jullovet så började vi glida ifrån varandra lite och sedan på Sportlovet så var alla tjejer förutom en på ett skidläger där vi lärde känna en annan tjej, vi kan kalla henne S. Mitt första intryck av S var inte bra men sedan när jag lärde känna henne så märkte jag att det fanns en fin person bakom fasaden. Eller, det var vad jag trodde.
Men nu i helgen så sov S, jag, O och Li över. Li och Lo är bästavänner men de har också glidit ifrån varandra lite på senaste då S verkligen gör allt för att förstöra mellan dem eftersom att S vill vara bästavän med Li. I helgen snackade S jättemycket skit om Lo och S förändrar verkligen Li. Li har alltid varit en underbar människa som man känner att man kan lite på, men S har verkligen förändrat henne jättemycket, till det sämre.
I alla fall, vi sov över och var sedan på Lördagen. På kvällen så åkte jag, Li och S hem till K. Vi och Lo skulle ha en mysig tjejkväll och de skulle kolla på bio, fast jag ville inte gå på bio så jag skulle åka hem innan dess, men det var inget konstigt med det. Jag och S åkte buss tillsammans och hade typ "deep talk", jag sa att en grej hon hade gjort var dåligt och att hon inte borde göra så igen, jag sa även att det är bättre att hon säger till Lo hur hon känner istället för att bara snacka skit. Det kändes verkligen som om hon förstod oså men så var tydligen inte fallet. Hemma hos K så blev det osäker om dom skulle gå på bio, jag sa att om de går på bio så drar jag hem nu för det kändes bara ovärt att sitta där och leta biobiljetter med dom när jag ändå inte skulle gå. Då sa S genast: Ahmen vi går på bio! Vi ska på bio! Jag märkte att hon inte ville ha mig där men på Tisdagen hade jag varit med Li och sagt att jag trodde att S inte gillade mig, då sa hon att hon visst gillade mig och att jag nog bara hade fattat fel, så jag litade på vad hon sa. Senare på kvällen så blev det så att jag och Lo satt och fikade på stan medans dom var på bio. På bussen dit var S och Li jättetaskiga mot Lo och sa att allt var hennes fel, att dom inte skulle hinna till bion osv.
Jag och Lo hoppade av bussen tidigare och jag sa direkt som jag kände, inget var hennes fel och att jag tyckte att S och Li betedde sig som idioter.
Lo mådde verkligen skit och båda grät och allt var kaos, Li, K och S satt på bio medans vi satt på McDonalds och väntade på dom i TVÅ OCH EN HALV TIMMA. Lo var så rädd att Li skulle bli sur så hon övertalade mig att vänta med dom. Jag fick reda på hur mycket skit S snackar om mig och jag bröt också ihop. S röker och kom verkligen in i fel umgänge innan hon började va med oss, hon skryter om alla hon har slått ner och ja, you name it. Man ska INTE få henne arg för dom slår hon ner oss. S var en riktigt äcklig b1t*ch på bussen, de satt längst bak och hon satte sig över två säten så att jag och Lo inte skulle kunna sitta där och hon gick på mig sådär med flit, typ "ruffigt" eller vad man ska säga. Hon har ju ändå en anledning till att vara sur på Lo, även om den absolut inte var bra, men jag fattar inte varför hon är så pissed på mig. Inte för att jag vill vara vän med henne, jag tänker undvika henne så gott det går men då hon tydligen är med i vårt tjejgäng nu så blir det svårt... jag tänker inte offra alla mina fina vänner bara för att slippa undan henne.
Igår så låg jag och grät i en halvtimma innan jag äntligen somnade, jag orkar inte detta mer.

Nu måste jag skriva av mig. Bara för att få bort mina tankar, inte för att folk ska tycka synd om mig, så.

På senaste tiden har jag upptäckt hur jobbiga alla mina "kompisar" är. Jag orkar inte träffa folk jag känner, jag umgås hellre med folk jag knappt känner på riktigt. De vet nästan ingenting om mig, och det känns bra. Alla "vänner" försvann helt plötsligt, så varför ska jag ens bry mig. Jag klarar mig på egen hand. Jag trivs så här, att träffa min kontaktperson två timmar i veckan funkar jättebra för mig, jag behöver inte mer av sånt.
Så kom tankarna tillbaka, alla dumma tankar, känslor. Paranoian. Visst ska man höra av sig när man märker att man faller igen i psykos? Jag gjorde det. Men de trodde inte på mig. Det känns, återigen, som att de skiter i hur jag mår tills jag försöker ta livet av mig, igen. Och det vill jag inte göra, jag vill inte hamna där.
Idag fick jag dessutom dåliga nyheter. Min farbror, som för ungefär en vecka sen fick hjärtinfarkt och stroke, dog inatt. Det var pappa till min kusin, som för två år sen tog livet av sig. De var de enda släktingar som jag stod ut med. Och nu finns varken min kusin, eller farbrorn kvar. Jag hoppades hela veckan på att han skulle överleva, jag ville verkligen inte att han skulle dö. Men ja...

På det hela har vi min styvpappa, som berättade för mamma att han är med henne endast för att han tycker synd om henne. Det knäckte min mamma. Och jag gillar inte att se mamma så ledsen, för då blir jag ledsen och vill förstöra allt omkring. Ändå kan jag inte göra mycket åt det.
Jag ska försöka klara mig på något sätt, det måste man ju göra. Som sagt, jag ville få bort mina tankar, så att jag inte satt ensam med dem igen.

Nej jag är inte okej, nej jag är inte glad, nej jag mår inte bra...
Visst, fejkade leenden dagligen och jag jag ser glad ut för det mesta.
Men jag mår inte bra, inte alls.
Varken fysiskt eller psykiskt.
Aldrig faktiskt.
Jag orkar inte gå in på detaljer, men kan väl meddela att jag för det mesta sitter inne på mitt rum och deppar i ett hörn med min dator.
Och annars spenderar jag väl många timmar i veckan inne i badrummet och gråter.
Och sen går jag ut som om inget har hänt.
Jag har, faktiskt, blivit ganska bra på att få bort alla spår av tårar och sånt skit.
Det går så bra att ingen märker någonting!
Jag vet inte om jag ska vara glad eller inte.
Visst sure, skitbra att jag slipper folk som lägger sig i hur jag mår, men jag vill att någon ska se igenom mina fejkade leenden och säga till mig att de bryr sig och förklarar för mig kommer lösa sig.
Någon som kan krama mig och som förstår mig.
Inte bara folk som klagar på vad jag gör.
Min familj klagar på att jag sitter vid datorn för mycket, men åh, personerna som förstår mig och bryr sig finns ju lixom här... -.-

Jag mår så illa över mig själv, jämnt, och jag är rädd att jag ska göra något jäkligt dumt mot mig själv.
Men haha, det är inget allvarligt med mig och det jag gör ^^
Så nej det är lugnt.
Jag vill berätta för er, men jag vågar inte och ja...
Jag kommer bryta ihop snart, till en massa småbitar och bara ligga där och dö.
Det är faktiskt ganska synd att jag inte bor i lägenhet, det är ju ganska nära till marken från mitt fönster...

Och jag har kommit på en sak, jag har ju ont i huvudet 24/7, men om han dunkar huvudet riktigt hårt in i en vägg så gör det ont på ett annat sett ^^
Det är bättre.
Mycket bättre.
Det finns andra sett också, ofc, men jag orkar inte prata om det.

Om 4 dagar ska jag träffa nya läkare, de som struntat i mig i 4 månader nu, och de ska tydligen komma på felet med mitt huvud.
Hahahhahaha 8´D
Jag hoppas de lägger in mig på sjukhuset, råkar ge mig för mycket av något läkemedel så jag hamnar i koma i tio år och slipper världen.
Fast det finns ju andra sett att hamna i koma förstås...
Eller så skiter jag i allt och ja, dör.
^^

Jag har funderat på det där med att rymma hemifrån också.
Typ, packa två väskor med saker, pengar och annat och sedan i sommar när jag har ett sommarkort kan jag åka runt i skåne och bo i skogen.
Underbar idé Louise!
Ingen skulle märka att du var borta ens XD
Jag vet inte ens om jag ska skratta eller gråta.
Helvete också, jag gör båda.

Jag hatar mig själv.