De utvalda

Eletha drog hårdhänt upp mannen på fötter, och knuffade ut honom ur rummet. Hon såg till att han tog sina vapen och kom därifrån. Åter kom hon tillbaka som om inget hade inträffat ställde hon sig bakom sin herre med lika tomt ansiktsuttryck som alltid som hon inte ens reagerat över det som skett. Men mannen, hennes herre hade lika ögon som Ethan.

Då kvinnan ställde sig bakom honom suckade Ethan tungt och torkade bort det sista spottet. Han såg plötsligt väldigt trött och gammal ut. Han vände sig mot kvinnan och studerade henne. "Säkert du inte är hungrig? Det dröjer kanske någon halvtimma nu innan nästa grupp kommer...":

Elethas blick for över honom, vem var denne man? Men tankarna stannade där och skakade enbart på huvudet, hungrig var inget hon var. Hon hade lovat Ethan innan han försvann att hon skulle äta, men hon åt enbart så hon klarade sig inte mer och hon missbrukade träning som hon tränade hårt och intensivt.

Ethan såg in i hennes ögon, kvinnan var särling, och hon hade samma ögon som Eletha..."Vad är ditt namn?" frågade han tillslut. Det kunde väl inte vara? Han lutade sig tillbaka och väntade på hennes svär medan han tog en frukt ur en skål och tog en tugga.

Eletha såg på mannen ett turkost och ett brunt öga, exakt som Ethan, trodde hon i alla fall. Minerna av honom hade bleknat, det var enklare att leva då, om man kunde kalla hennes sätt att leva.
"Eletha Soryn, sir." svarade hon med en bugning och tystnade sedan genast åter. Hennes röst var för henne ovanligt ljud, hon som knappt pratade längre, det var något hon varit sparsam med sedan Simon och Ethan försvunnit.

Ethan stirrade på henne och han började plötsligt skaka som om han hade frossa. "Eletha?" fick han fram. Det...det var inte möjligt! "Jag...jag är Ethan". Han såg upp på henne och skakade än, var verkligen detta hans Eletha? Så hård och så död....Han reste sig upp och studerade henne med sorg i blicken.

Eletha ser på mannen, möter hans blick men verkar inte reagera. Mannen darrade och då han ställde sig upp fick hon en vilja av att fly. Fly för alla objudna känslor som hotade att tränga upp i henne, det var bättre då de var gömda, så hon slapp dem.
"Ethan?" sa hon endast utan att släppa masken av innehållna känslor. Men något i hennes ögon verkade vakna till liv innan det åter försvann. Att möta sitt livs kärlek åter gjorde bara ont.

Ethan nickade sakta. "Ja...jag var särling på kung Randas slott för tolv år sedan...Då tvingades jag gifta mig med Lady Vina och lämna min älskade Eletha...". Han sjönk ner i stolen igen och gnuggade sina tinningar. Han ahde så gärna velat träffa Eletha igen..Men nu efter tolv år, det kunde aldrig bli något, han var gift med Vina och hade en son med henne...Han kunde itne lämna Hector, han älskade sin andra son också.

Eletha nickade åt det han sa, hon visste inte hur hon skulle reagera. Hennes Ethan var här, just här framför henne men inget kunde åter få dem samman. Han var gift, han var lord och hade tydligen ännu en son, hennes egen Simon var en yngling och hon hade missat hans uppväxt. Det var bäst att han inget visste och att hon och Ethan inte träffades mer.
"Jag anhåller om min uppsägelse sir. Och att min son inte får veta om mig." sa hon med en bugning. Det var det bästa, att hon gav sig av, inte röra uppkänslor åter.

Ethan såg förtvivlat på henne. Han kanske inte kunde bli tillsammans med henen igen, men han ville inte att hon skulle försvinna igen! "Nej, jag godtar inte din uppsägelse, du ska stanna hos mig!" sa han bestämt. Sedan mjuknade han. "Snälla..." bad han och reste sig igen. Han gick och låste dörren innan han försiktigt kramade om henne.