prs yehet & kkaebsong

"Blev du arg på mig nu?" Frågar Joshua och kravlar över nittonåringen och borrar ner sitt ansikte i den varma pälsen. Djupa andetag medan hårstråna kittlas mot huden, nej han ska på bröllopet. "Vi ska på bröllopet Zihao, punkt slut."

Absolut, väldigt arg. Nej, det var inte så det låg till faktiskt. Tjugoåringen var snarare orolig och ängslig för den andre. Tänk om förkylningen blev värre, eller tänk om någonting hände under bröllopet. Då skulle Joshua omöjligt kunna prestera till sin fulla förmåga. För ingen kunde väl göra det, eller? Zihao sänkte blicken och stirrade tomt framför sig. Om den yngre nu absolut ville till bröllopet så var det väl ingen som kunde hindra honom, tyvärr.

Joshua stryker försiktigt fingrarna över Zihaos mörka päls innan han gömmer sig hos den äldre.
"Du behöver inte oroa dig, efter bröllopet kan jag stanna hemma under täcket med te, och dig." Påpekar nittonåringen och gnager försiktigt den äldres öra. "Så kommer förkylningen försvinna direkt."

Usch, hur kunde Joshua tycka att det var en bra idé att gnaga på ett av Zihaos öron? De var väl ändå på tok för lurviga? Äsch, man visste aldrig med nittonåringen trots allt, den lilla pandan kunde ju få för sig precis vad som helst. Ungefär som dennes kära fästman hade en tendens att göra. Tjugoåringen suckade och nickade förstrött. Okej då, om den andre såg till att vila ut ordentligt efter bröllopet så.

Kanske det varit aningen dumt att nafsa på Zihaos lurviga öra, då pälsen funnit tycke att slingrar sig in i hans mun. Strunt samma, det är gosigt iallafall.
"Bra.." sjunger Joshua, när det verkar som att tjugoåringen gett med sig. Nej, han har blivit ett riktigt gosmonster, och kravlar sig närmre Zihao för att kunna begrava sig än närmre.

Visserligen hade Zihao gett med sig, men det betydde absolut inte att han var glad över det. Snarare tvärt om. Han tyckte gott och väl att Joshua kunde stanna hemma och vila upp sig istället för att gå på något fånigt bröllop. Fred och George var det väl bara att åka och hälsa på närsomhelst? Eller var det här den sista chansen de skulle få? Med tanke på hur världen bara verkade bli mörkare och mörkare för varje dag kunde det nog vara det. Tjugoåringen lämnade en liten puss mitt över den yngres läppar. Bara tanken på krig och allt annat skit fick honom att vilja kräkas.

Joshua rodnar lätt av den äldres lilla puss, konstigt med tanke på att det bara är en puss. Men han skyller på förkylningen.
"Vill du ha något att äta..? Vi har inte ätit frukost än." Påpekar nittonåringen och lämnar en liten puss på Zihaos nos.

Så var det ja. Det var ju faktiskt därför som tjugoåringen vaknat i första taget - för att någon stökade omkring i köket. Med största sannolikhet hade det varit Yaosu, som var extremt passionerad när det kom till mat. Zihao slängde en flyktig blick på Joshua innan han gled ner på golvet med en liten duns, bara för att kvickt komma upp på två fötter efter en liten stund. Smidig.
”Jag är hur hungrig som helst, så gärna för mig”, kvittrade han och började fiska upp kläderna som den andre givit honom att ha på sig.

Ett leende stryker sig över Joshuas fylliga läppar, innan han drar åt sig sin varma, mörkbruna kofta.
"Vad vill du ha då?" Frågar nittonåringen och börjar dra i den äldres hans, nej han vill fortfarande mysa och gosa.

”Det vanliga? Eller kanske leverpastej? Åh, jag älskar leverpastej”, rabblade Zihao på och betraktade Joshua med ett höjt ögonbryn. ”Och jag som trodde att du inte ville gosa?” Frågade han och litade sig lite närmare Joshua med ett flin på läpparna. ”Vet du vad det kallas? Karma.” Hämnd ljuva hämnd. Men trots det kunde tjugoåringen inte undgå att slingra armarna omkring den yngre. Lite mysig kunde han ju åtmsintone tillåta sig själv att vara.