De utvalda

När Eletha hade kommit in i staden satte hon av hästen och ledde den. Hela hennes gestalt fick folk att skygga. Hon var svart som natten och hennes ansiktsdrag var stela och utan känslor, ögonen gjorde sitt med, särlingar skrämdes fortfarande. Endast hennes hår tycktes vara mjukt, om det nu inte varit så hårt flätat. Svärdet och dolkarna förbättrade det hela, en hårdförd soldat utan känslor, utan liv.
På mötesplatsen de bestämt såg hon mannen och kom bugande fram. En snabb blick på honom och hennes ögon lurade henne, han liknade Ethan?

Ethan visslade tyst igen i väntat på soldaten. Han visste inte mycket, bara att hon var kvinna och väldigt duktig på att slåss, då hon var särling. Ethan hade nästan glömt att han själv var särling, för han använde aldrig sin förmåga längre.
Då kvinnan kom log han och lyfte lätt på hatten. "Madam, jag är er nya husbonde, följ med mig". Han vände sig om och gick medan hans ansikte stelnade till. Hon påminde om Eletha...

Eletha följde enbart efter honom, efter mannen med samma utryck som förr, ett stelt hårt ansikte. Men mannens ögon? Han var särling, Eletha hade trängt undan minerna av Ethan då det gjorde allt för ont. Hon mindes knappt honom eller Simon längre, hennes liv var enbart hård träning och dödande.
Hon och hästen följde med mannen och snabbt trängde hon undan allt. Detta var ett jobb och inget annat.

Ethan lyckades tränga bort det han med och snart var de vid herrgården. "Välkommen till mitt hem" log han och vände sig mot kvinnan. "Dina uppgifter är enkla, du ska se till att jag och min familj är trygga, även tjänstefolket och djuren". Han gick fram till dörren och en stallpojke kom för att ta kvinnans häst. "Kom, jag visar dig till ditt rum".

Eletha nickade, vanan att sällan prata och lyda order blint var där och det var så hon uppträdde. Men tankarna om Ethan malde och åter trängde hon undan dem. Hon besvarade inte hans leende, tillochmed hennes ögon var som döda och tomma på liv. Hon lämnade ifrån sig sin häst och tog den tunga packningen i en hand och väntade att han skulle visa henne vägen.

Ethan öppnade dörren för henne och gick in. Kvinnan...Hon var så tom...Hon såg ut som om hon inte hade något att leva för, inget ljus...Han ledde henne genom en korridor och stannade utanför ett rum. "Sådär, känn dig som hemma". Han harklade sig lätt och tog av sig hatten. "Om två timmar så är det middag, jag vill att du kommer till matsalen så du kan möta min familj, det finns förresten så du kan tvätta dig". Sedan vände han sig om och lämnade henne.

Eletha nickade och gjorde en djup bugning som tack, ännu ett sätt att inte behöva tala på. Då han lämnade henne öppnade hon dörren. Rummet var fint, påminde om det på slottet, men mer inbjudande och en stor brasa var tänd. Hon la av sig all packning och öppnade det närliggande rummet där ett badrum fanns. Då hon inte visste hur han ville ha henne klädd men troligtvis ändå som soldat tog hon fram den mörkt gröna klänningen. Hon tvättade sig och lät håret hänga, tyst stirrade hon in i spegeln utan att ens reagera över vad hon såg.

Ethan tog sig till hans och Vinas sovrum och hängde av sig hatten rocken innan han gick in till sitt kontor. Han var verkligen en lord nu...Han fick sitta och skriva på papper och lösa saker i byn. Han gjorde det tills det blev middag och gick ner till matsalen. Hans familj var redan där.

Eletha drog på sig svärdet så det hängde längst hennes sida. Hon var blek, vacker och stark, men allt skymdes av hela henne, hon såg död ut, i ögonen i allt. Tyst men med raska steg tog hon sig ner och knackade på matsalsdörren. Hennes ansiktsuttryck var inte förändrat som att inget kunde nå henne, att hon bara var ett hårt skal. Hon blev insläppt av ett par vakter och gick fram till familjen och bugade djupt.

Ethan reste sig då kvinnan kom in. "Min kära familj, detta är vår nya vakt". Pojkarna såg nyfiket på henne. Simon med sitt röda hår och Hector med sitt svarta. Vina bara såg på kvinnan.
"Ja...Du kan äta med oss om du vill, annars får du äta med resten av tjänarna".