Varför sa du inget Tramptass? [sv]

Jag hatar Sirius, just i detta nu -.- Uuuuh, hur kan han? D:

Men det var sjukt bra och du får allt att bli så levande! Ge mig din skrivarförmåga? ♥ / mvh Avundsjuk

ja men tanken var att man skulle få se det ur olika vinklar, hur olika människor ser det. Annars gillar de ju alltid henne xD

haha nej *håller hårt i min skrivförmåga*

Men kan jag inte få LÅNA den imorgon? Jag ska tydligen skriva klart en novell, och det går dåligt D:

men jag skall ju skriva i morgon med xD

Buhähähä D: Men jag får väl klara mig och hoppas på ett kapitel istället Nejmen stressa inte! ^^

Sirius tittade ner på mannen som sov i sängen, Remus kramade kudden och ett leende syntes på den äldste Black sonens ansikte, han kände en lycka över att se den andra mannen.
Sirius tog tyst på sig kläderna och klev ut ur rummet och gick ner till köket och tog fram frukost, han suckade, han och Remus hade bråkat förra natten om Harry och Cara igen, han förstod inte varför den andra mannen inte kunde se vad han såg, varför han inte kunde förstå att den kvinnan innebar problem. Sirius suckade, han ville helst få Cara undanröjd, trots att hon hade hjälpt dem ville han inte utsätta Harry för fara, men Harry hade varit vän med Cara i snart fyra år, han suckade, han visste inte vad han skulle tro om henne, kanske var hon inte någon fara? Men sedan skakade han på huvudet, hon var Voldemorts dotter, hon kunde inte vara oskyldig.
Sirius rest sig upp och tog undan disken, men han hatade att se det här komma mellan honom och Remus, att det skulle vara något ont mellan dem, Sirius ville be om ursäkt, han hade sagt några riktigt otrevliga saker till Remus igår som han inte var stolt över, han hade sårat honom ordentligt, ibland förbannade han sig själv över att han inte kunde tänka innan han sa något.
”Varför måste jag alltid såra dem som jag bryr mig om” sa Sirius och gick emot ytterdörren, han ville be om ursäkt till Remus men han visste inte hur, ursäkter var inte hans starka sida, men orden ifrån deras bråk ringde i hans öron.
”Du tror mig inte, du tror inte att jag vet att hon kommer döds Harry? Hur skall jag kunna leva med någon som inte kan se det?” Sirius stirrade på Remus som satt och läste dagens tidning på soffan.
”Du gör för stor grej av det hela, du måste acceptera att Harry har valt att ha Cara som en vän” Remus tittade upp ifrån annonsen och tittade på Sirius.
”Han vet inte vem hon är! Jag borde berätta det” den svarthåriga mannen vände sig bort och tittade ut genom fönstret.
”Om du gör det sviker du hennes och mitt förtroende, jag berättade det för dig för att jag litar på dig och jag hoppas att jag fortfarande kan göra det” Remus röst var låg och han tittade åter ner i annonsen, tydligen så hade katter blivit ett allt populärare husdjur.
”Jag struntar i att hon litar på mig” Sirius röst hade höjts en aning.
”Vill du bryta även min tilltro för dig? Skall jag tolka det som om att jag inte kan lita på dig?” sa Remus lågt och suckade, Sirius började komma till den punkten då han var oresonlig, något Remus började finna väldigt irriterande på senare tiden, då det enda de verkade göra var att bråka.
”Skall jag tolka det som om du inte litar på mig? Du ställer inte upp för mig när jag behöver dig” Sirius såg i fönstret att Remus inte längre såg på honom, han kände sig sviken.
”Det är beklagligt att du ser det så, särskilt med tanke på att du har valt att leva med mig” Remus tittade upp och såg på mannen vid fönstret.
”Det är kanske något jag ångrar, jag kanske skall leva själv istället och du bör kanske gå här ifrån” sa Sirius argt, han kände att Remus inte förstod honom alls.
”Om det är så du känner är det kanske bäst, jag ger mig av i morgon” sa Remus, han reste sig upp och tog av sig ringen han bar på vänstra ringfingret och la det på bordet innan han lämnade rummet.
”Bra” sa Sirius utan att se på honom.
Sirius suckade, vad hade han tänkt med egentligen? Han ville inte vara utan Remus, han kunde inte vara utan den mannen, ändå hade han sagt åt honom att försvinna. Sirius såg på Remus ring som han hade i handen, han hade tagit upp den från bordet igår när han lugnat sig, han tänkte ge tillbaka den när han bad om ursäkt, för han visste att han hade gått för långt och att det var han som skulle behöva be om ursäkt.
Han gick längs gatan och letade efter något som han kunde köpa och be om ursäkt med, det var hans sätt att säga förlåt, men han behövde något annat än blommor. Han stannade när han hörde jamande ifrån en låda på marken.
”Vill herrn ha en kattunge?” frågade mannen som satt bredvid lådan och Sirius log, en kattunge var en perfekt present, den var inte något som dog efter en vecka, den symboliserade liv och den var någon som Remus kunde prata med och söka tröst hos när han inte vill prata med Sirius.
”Jag tar en” sa han och betalde mannen och tog studerade sedan kattungarna innan han tog upp en orange/vit kattunge och såg på katten.
”Ett bra val herrn, det är en hona, hon heter Lou” sa mannen och Sirius nickade, namnet passade kattens om nöjt kurrade i hans famn. Han började gå tillbaka mot lägenheten, han var nöjd han hade hittat en perfekt present till Remus och nu skulle han be om ursäkt och allt skulle vara som vanligt.
Det var fortfarande mörkt i hallen när han kom hem och han antog att Remus fortfarande sov, klockan var trots allt inte mer än nio och han misstänkte att den andra mannen behövde sova ut. Sirius tog trappstegen två i taget och stod snart upp på andra våningen, han började gå emot deras sovrum.
”Remus” sa han och öppnade dörren, det var fortfarande mörkt i rummet och Sirius bestämde sig för att tända lampan så den andra mannen kunde se katten han skaffat.
Ljuset föll över den tomma sängen och de tomma byrålådorna som var utdragna, han tappade Lou som missnöjt jamade när hon landade på golvet, något som Sirius inte la märke till, Remus saker var borta. Han gick fram till platsen där hans fästman hade sovit bara för en liten stund sedan, han tittade på huvudkudden där det låg ett brev.

Kära Sirius.

När du läser det här är jag inte längre här utan jag har gett mig av som du ville. Att höra att du inte ville ha mig här sårade mig något enormt, och trots att du kan ha sagt dem i vredesmod tänker jag inte vänta på att du skall be om ursäkt med en fånig present som du brukar göra.

Sirius tittade på Lou som satt på golvet och studerade honom, hon var inte fånig, men Sirius skakade på huvudet och återvände till brevet.

Men den här gången gick du får långt och jag kan inte förlåta dig, att du blev arg är en sak men att du säger att du vill bryta upp med mig är en annan sak, det är inget du bara kan be om ursäkt för som vanligt, den här gången får du stå ditt kast, jag hoppas du blir lycklig.

Remus.

Sirius stirrade på brevet, han kunde inte tro det, hade Remus lämnat honom? Benen vek sig på honom och han slog hårt ner i golvet, smärtan kom över honom, han visste inte vad han skulle göra, han var ensam, han hade stött bort den människan som hade älskat honom. Sirius förstod att Remus inte skulle komma tillbaka, han hade gjort det värsta man kan göra, han hade sårat den han älskade för att han hade varit arg och nu skulle han aldrig mer få se varulven. Sirius kunde inte hålla tillbaka tårarna, han visste inte vad han skulle göra, Lou la sig bredvid honom och han såg på den lilla katten som verkade försöka trösta honom, Sirius slöt ögonen och hoppades att han skulle få dö här och nu.

Yey, uppdatering!! ^^
Älskar verkligen den här berätttelsen, men kan dom inte skärpa sig och lära sig tt reda ut saker som vuxna människor? Suck, marodörer.
♥♥

Haha marodörerna växer aldrig upp
Det är det som är grejen ^^

Omg neeej Remus gå inte :'(( Sirius how dare u bråka m din varulv?! Åhh kan inte beskriva mina känslor för din ff, längtar efter mer 8}

Nu har jag skrivit ett nytt kapitel
Det är inte jättelångt, men jag hoppas ni gillar det

Remus gick längs gatan, han hade drog kapparen tätare runt honom när vinden började vina. Han hade väskan hängandes över axeln, de var stunder som denna han älskade magi, man behövde aldrig någon stor packning.
Remus torkade bort tårarna som envisades med att rinna ner för kinderna, Sirius hade sårat honom mer än han gav sken av. Att Sirius inte längre ville ha honom kändes tungt. Han visste att Sirius hade sagt det i vredesmod, men om han kunde säga det så enkelt betydde att det måste finnas något i det. Att lämna Sirius hade tagit alla hans krafter, han ville att Sirius skulle komma hem med en av sina fåniga presenter och be om ursäkt, men den här gången fungerade det inte. Sirius hade gått för långt och Remus kunde inte stanna kvar hos honom.
Varulven stannade vid övergångsstället och funderade på vart han skulle ta vägen, han kunde inte störa Cara, han var trots allt vuxen, men den unga kvinnan liknade Lily så otroligt mycket till sättet. Remus kände en stor saknad till sina döda vänner. Han suckade och funderade på vart han skulle ta vägen, han ville inte bekymra någon av sina vänner, de skulle med största säkerhet ta emot honom men han kunde inte med. I denna stund önskade han att han inte sålt lägenheten.
Remus stannade vid ett café som hade öppet och gick in.
”En kaffe tack” sa han till mannen bakom disken som nickade och räckte över den varma drycken. Remus satte sig vid ett bord och funderade på vad han skulle göra med sitt liv nu. Han hade inget jobb, ingen bostad och ingen stans att ta vägen.
Remus suckade igen, kanske hade det här inte varit någon vidare bra idé. Han drack upp kaffet och fortsatte sedan gå, han ville inte stanna på ett ställe för länge ifall någon hittade honom. Han visste att Grårygg fortfarande fanns där ute någonstans och han ville fortfarande döda honom. Det hade varit många år sedan han hade sagt nej till att gå med hans gäng men den varulven gav sig aldrig, hade han bestämt sig för hämnd så hade han.
Remus kom fram till Kings Cross och satte sig ner, han undrade vart han skulle ta vägen? Han funderade på att ta tåget någonstans, bara åka iväg.
Han hade bestämt sig, han skulle ta nästa tåg som gick och inte veta vart han hamnade, han behövde komma bort ett tag, komma bort ifrån allt.
Remus gick fram till biljettkassan.
”En biljett till nästa tåg” sa han och kvinnan i kassan såg förvånad ut men skrev sedan ut en biljett och Remus betalade och såg sedan ner på biljetten och höjde ett ögonbryn, han skulle uppenbarligen till Paris. Remus hade aldrig varit utanför England, men det här var kanske vad han behövde. Han behövde en förändring och kanske var det här den förändring han behövde.
Remus klev på tåget och satte sig på sin plats och såg ut genom fönstret. Snart började tåget rulla ut ifrån stationen, bort ifrån London och bort ifrån Sirius.

När Remus vaknade några timmar senare var han framme i Paris, det var mörkt ute när han klev av perrongen. Han var inte säker på vart han skulle ta vägen nu, men han behövde hitta ett hotell.
Han gick emot centrum och kom snart fram till ett hotell som han gick in på. Remus betalade för ett enkelrum och gick sedan upp på sitt rum.
Det var ett rum i gammaldags stil, tapeterna och möblerna såg ut att vara ifrån sjuttiotalet men Remus klagade inte, han ville bara somna och inte tänka på Sirius.
Den andra mannen hade hemsökt hans tankar under hela dagen, han såg hans ansikte tydligt framför sig, han hörde hans röst i huvudet och han kände hans smekningar.
Remus var tvungen att sluta tänka på honom, han var tvungen att komma över honom. Remus gick fram till minibaren och tog fram vodkan, han hällde upp ett glas och svepte det innan han lämnade hotellet och gick ut på gatan. Han ville glömma Sirius och just nu visste han att alkohol var det enklaste sättet, i morgon skulle han få betala priset för det.
Han hittade snart fram till en bar som han klev in på, musiken dånade i hans öron och han suckade, han hade aldrig förstått sig på högljudd, dunkande musik.
Remus beställde en drink och ställde sig vid ett bord, när en främling kom fram till honom och började prata franska med honom. Remus förstod inte vad mannen sa och främlingen verkade inte prata engelska. Men när Remus några minuter stod med främlingens tunga i sin mun spelade det ingen roll. Remus tog med främlingen tillbaka till sitt hotell.
Det här var första gången han var intim med en främling, Sirius hade gjort det här ett flertal gånger, och den här gången tänkte han göra det samma. Han ville glömma Sirius, slippa känna och tänka och när den andra mannen puttade ner honom i sängen slutade Remus att tänka, han gick bara på instinkter.
”Glöm dina bekymmer, i morgon kommer nya” sa han lågt till sig själv innan han tog av sig sina kläder.