Denices sjunde år tillsammans med Marodörerna [ SV ]

Vågar inte skriva eftersom min mamma sitter bredvid mig och läser men hon brukar kolla ibland och jag vill inte att hon ska det.
Heheh
Men mera kommer imorgon

^ Yes!

Mega bra!!!

Det har gått 15 dager sen du skrev det men SUPERb

Det har gått ett tag sen du skrev att du skulle skriva...
Men jag har läst om ALLT nu.
Det var EXAKT lika bra som förra gången jag läste!

Tack för alla superfina kommentarer.
Jag vet att det finns många luckor där jag inte har skrivit på länge men eftersom det här är den fanfic som nästan är klar och som jag har kommit längst på så vill jag avsluta den

Kapitel 41

Denices synvinkel

Jag sprang, bort från honom och bort från allt.
Jag visste inte vart jag sprang men bort, bort och bort.
Jag hann inte tänka så jag stannade. Jag vände mig snabbt om för att se om någon följt efter. Jag märkte när jag tittade att allt var suddigt, sedan blankt, sedan suddigt igen. Tårar bildades. Ingen följde efter som tur var. Eller det kanske det gjorde men i sådanfall har jag skakat bort dem.
Det var inte förren nu jag märkte vart jag var. Träd omringade mig. En liten tegelsten bildades i magen. Var var jag?
Efter att ha tagit en noga titt kände jag igen stället som Den Förbjudna Skogen. Tegelstenen hade blivit större. Jag hade varit så upprörd och chockad att jag inte vetat vart jag sprungit och hamnat mitt i skogen. Jag kunde inte skymta något ljus. Och nu var jag vilse. Jag försökte komma ihåg vilket håll jag kommit ifrån men det kunde jag inte. Vart var min trollstav? Jag tittade igenom den lilla axelväskan jag hade. Ingenting. Nu började jag verkligen få panik. Jag letade igen alla möjliga ställen trollstaven kunde vara på, till och med håret. Men den var ingenstans. Jag kunde väll inte ha tappat den? Jo, självklart kunde jag ha tappat den.
Jag ville skrika men det skulle inte hjälpa mig att hitta min trollstav.

Vem var det som hade orsakat mig så mycket problem? Jo, jusste han. Hjärtat bankade och nu var jag arg. Men mera besviken. Besviken, på honom. HUr kunde han?
Plötsligt såg jag en röd stråle på himlen. NÅgon skrek mitt namn. Eller några? Det måste väll betyda att jag var nära Hogwarts? Men jag tänkte inte svara. För tänk, tänk om någon av de där människorna var Sirius. Jag ville inte träffa honom mer, aldrig.

Jag satte mig långsamt ner. lutade mig mot ett träd och innan jag visste ordet av somnade jag.

Jättebra!

AWESOME

Är den på fanfiction.net?
Annars kan du väl lägga upp den? Plizz