Allmänt rollspel! {HP}

Adeleine satte händerna i golvet för att hasa sig upp. Damon sa att han snart var tillbaka, och stack iväg för att se vad som pågick. Adeleine hostade till, och blinkade för att återfå fokus i omgivningen som gungade till då och då. Hon kände för att spy.

Ethan småsprang nu, med fingrarna på staven, red att dra den ifall han blev anfallen. Ungefär femtio meter framför honom låg Adeleine på golvet, hostande och blinkande.
"Gode Merlin!" mumlade han och knäade framför henne. Han mumlade en formel och hennes svår började långsamt hela.
"Mår du bättre nu?" undrade han försiktigt och lade armen om hennes axlar för att ge henne stöd.

Adeleine nickade långsamt och andades djupt. "Ja, tack", viskade hon. Hon undrade om det här var kriget som hennes pappa snackade om, men det trodde hon inte. Aurorerna hade redan tillfångatagit de flesta dödsätare, och herrgården tystades genast ner.

Cassandra vaknade av att hon släpades över det kalla stengolvet. Hon hörde skrik och rop i bakgrunden men kunde endast fokusera på smärtan av den hårdhänta behandlingen. Tillslut släpptes hon ned och hon kollade runt i rummet. Hon kände igen det mycket väl, det var ett väl undangömt rum som hon hade lekt mycket i som yngre. Det fanns inte en chans att de skulle hitta henne nu. Hon såg in i hennes fars kalla ögon. Han såg besviken ut, men mest arg.
"Hur vågar du svika mig? Du är min dotter!", utbrast han och hon kände en våg av smärta inom sig. "Här får du, i fortsättningen måste du lyda mig och allt jag gör, annars blir det synd om dig. Crucio!"

Ethan log, fortfarande lite bekymrad.
"Skönt att höra", mumlade han och strök hennes rygg i en lugnande rörelse. "Du måste inte berätta, men vad hände egentligen innan...?" mumlade han och snuddade vid hennes hårtoppar.


Rachel såg i ögonvrån hur en vitblond man ropade Crucio. Hon skrek till när hon såg att det var Cassandrs, och utan att tänka sig för skrek hon
"Expelliarmus!"

Anthony hörde höga skrik igen, men det lät inte som Adeleine den här gången. Ministern hade redan gått in för att kämpa, så Anthony sprang in han med. Han fick syn på Rachel som avväpnade Cassandras pappa, och lamslog honom.

Adeleine hostade till och lutade lugnt pannan mot Ethans axel. "De använde cruciatus förbannelsen", viskade hon. "Flera gånger, och det kändes som om de stack nålar i mig", fortsatte hon. "Jag var bara ute och gick, och hade precis vänt för att gå tillbaka när de lamslog mig. Sedan blev det såhär", viskade hon plågat.

"Hörru", sa Ethan tröstande. "Det var inte ditt fel. Tro mig." Han klappade om hennes rygg. "Dessutom är vi här nu, det löser sig. Din pappa är också här. Allt kommer bli bra." De lugnande orden gjorde också honom lugnare och han log svagt mot Adeleine.

Cassandra kollade plågat upp mot Rachel och pressade ut ett "tack". Det gjorde ont att prata, hon trodde aldrig i hela hennes liv att hon skulle bli utsatt för en av de oförlåtliga förbannelserna. Och särskilt inte av hennes far. Utmattat satte hon sig upp i sittande ställning. Ropen hade avtagit och det var nästan tyst i den stora herrgården.

Damon såg Ethan sitta vid Adeleine. Hon såg ut att må bättre när han satt där än när Damon satt med henne och han log ett sorgset leende mot dem. Han visste ändå att hans känslor inte var besvarade på grund av hur Adeleine betedde sig mot honom.

Rachel hukade sig brevid Cassandra.
"Hur mår du? Känns det bättre?" undrade hon oroligt. Det måste ha varit hemskt att hennes far använde Cruciatusförbannelsen på henne.

Adeleine nickade mot Damon över Ethans axel och slöt sedan ögonen. Smärtan hade avtagit lite, och hon kunde ta stadiga andetag igen. Hon slog upp ögonen när en kvinna, klädd i aurordräkt sprang fram. "Rachel, har någon sett min Rachel?" undrade hon panikslaget.

Anthony hjälpte Cassandra att komma upp. Det var nu när han var så nära som han insåg hur vacker hon var. En kvinna ropade Rachels namn utifrån, och Anthony växlade en blick med Rachel. Var det kanske hennes mamma?