Lost life (PRIVAT)

"Äsch" säger hon "Jag har alltid jobbat. Nu har jag nog varit i det här slottet i ungerfär 1500 år" säger hon och sätter på plåstret "Har du ont på något mer ställer?" Frågar hon kort men vänligt Scar ler, sätter sig brevid henne och pustar ut "Svaret till hur jag kom hit, tja. Jag jobbade här som bland annat barnvakt, städare, läkare och kock. Jag hjälpte till där man behövde mig här på slottet" hon gjorde en kort paus "bland annat så jobbade jag här när Gabriel var ung"

hon sg på kvinnan och kände på sin arm.
"jag har riktigt ont i armen. De vägrar ge mig något för smärtan." Ögonen blev stora.
"Så du vet vem jag är? Jag menar varför jag.." Hon svalde.
"Du vet vad jag är..?" Hon var ingen människa för de här varelserna, endast något för att bli starkare.

Hon går iväg till skåpet igenom och hämtar två små runda tabletter och en plastmugg som hon fyller med vatten i handfatet till vänster om skåpet och går sedan tillbaka till Scarlet "För det första Scarlet så är du en "vem" inte ett "vad och för det andra så kan jag bara lite grann utav historien" hon tar en paus, sätter sig ner brevid Scarlet och lutar sig tillbaka.
"De första vampyrerna kom till samma tid då den första människan kom. Det var en man och en kvinna som älskade varandra så otroligt mycket och de spenderade en evighet tillsammans. Men en dag så blev kvinnan väldigt sjuk och var döende. Mannen kunde inte leva utan henne så han tillverkade ett slags elixir, som han gav till den sjuka kvinnan. Drycken gjorde henne frisk och mycket starkare än förrut. Så var tiotusende år så föds en liten flicka med samma anlag och starka kropp och själ som den första. Fast lite svagare förstås"

Hon pustar ut och ger Scarlet tabletterna och vattenglaset.

Hon skakade på huvudet.
"Så ni kan föda barn?" Hon tog tabletterna och svalde dem och slöt ögonen.
"Men jag förstår fortfarnde inte varför ni vill ha mer styrka och kraft. Ni är odödliga." Hon såg på henne och log.
"Men jag tackar dig. Det känns redan bättre."

"Vi kan föda barn, men då måste det vara en vampyr och en människa" hon sträcker sig efter muggen i Scarlets händer "Jag tycker att det är en föbannelse att vara vampyr. Trots all den makten så lever man inte. Man behöver inte ta några risker, man kan tvinga någon till att vara ens vän eller älska en, istället för att skapa ett äkta band. Att vara vampyr är inget liv. Men det finns vissa som älskar det och vill bara ha mer och mer makt. Gabriel till exempel" hon suckar och reser sig upp med ett litet stön.

"Hjälp mig då att fly." Hon såg upp på kvinnan och svalde.
"Hjälp mig och Jacob att fly. Då får han inte makten." Hon hoppade ner från britsen och såg på kvinnan. Kom då ihåg kameran och såg mot den och hon vacklade till.
"Åh nej.." Hon slöt ögonen.
"Glöm vad jag sa." Viskade hon tyst.

Hon tittar medlidsamt på Scarlet och och snabba fotsteg ungefär 20 meter bort "Jag är ledsen Scarlet..."hon gör en paus och tittar mot dörren "Jag önskar att jag kunde hjälpa dig" avslutar hon precis innan Robin öppnar dörren

Robin:
"Jag är skickad för att föra dig till ditt rum Scarlet" tänker han till henne

Scarlet ser plågad ut och vänder sig mot Robin och ser ner. Går sakta efter och hon ser upp på Robin.
"Om du dricker mitt blod. kommer din tunga växa ut igen?" Frågade hon och kände på sin handled.
"För jag skulle vilja höra din röst. Inte i mitt huvud bara."

Han skrattar ett konstigt skratt. Han har egentligen aldrig tänkt på det. Det borde funka, men han tänker inte ta hennes blod. Aldrig. "Det skulle nog inte fungera" ljuger han "Min röst låter inte så här i verkligheten vet du" tänker han sen

Hon såg på honom och log mjukt.
"Du har inte provat." Hon såg på honom och började gå upp. Såg sig om.
"Så ska du vara med i kväll?" Hon tog ett djupt andetag och slöt ögonen.
"Sen kanske du vill hjälpa mig att gå till matsalen. visst det är ditt jobb nu men ändå.."