Prs med Wolf

"Nästan, det kan vara både och kan man säga. Det är en tjock samling pergament som det står saker på, det kan vara en samling brev eller dokument men också en historia, en memoar, en krönika, fakta, instruktion...allt!..." Anaid kliande sig på näsan, "Du får se när vi kommer till biblioteket..."

Eftersom Aimil var en kvinna som älskade att lära sig saker lät böcker som en underbar uppfinning.
"Det låter fantastiskt!" sade hon entusiastiskt och ökade farten litet. Rascal log åt hennes iver och såg på Anaid. Hon kliade sig på näsan... Bara en sådan sak verkade så Anaid att det gjorde ont. Hur hade han kunnat missat så många detaljer med henne förut som nu var så uppenbara? Han undrade om hon såg på honom likadant efter kyssen eller om hon också såg honom i ett annat ljus efter att ha smakat hans läppar.

Astrid älskade att läsa. När hon inte gjorde något i sin tjänst som Anaids hovdam kunde man alltid hitta henne i biblioteket eller i sin kamare med en bok i handen. Därför var det också hon som var först framme vid dubbel dörrarna in till biblioteket. Hon ställde sig med ryggen mot handtagen och log.
"Är ni beredda?" hon sköt upp båda dörrarna samtidigt och ljuset från de höga fönsterna lyste rakt på sällskapet utanför rummet. När ögonen vant sig vid ljuset uppenbarade sig fyra meter höga hyllor fyllda med böcker i hela salen. Här och var stod också röda dammiga fåtöljer av sammetstyg där man lugnt kunde sitta ner och läsa när man hade tid.

Aimil och Rascal drog efter andan när bokhyllorna uppenbarade sig.
"Är alla hyllor för böcker?" flämtade Rascal och gick in i biblioteket. Det kändes på något vis heligt, som om alla böcker innehöll visdom inte menad för dödliga ögon att se. Han stod i mitten av rummet och sög i sig ljuset från fönsterna och lukten av pergament. Aimil hade inte tid att ta in synen, hon skyndade fram till första, bästa hylla och drog ut den största boken hon kunde hitta. Hon slog upp den i famnen och öppnade munnen. Boken var ett lexikon på världens växter.
"Jag visste inte att det fanns så många sorters växter", viskade hon när hon bläddrade igenom boken som var full med detaljerade bilder av blommor, träd och örter.

Astrid log stort. Det var länge sedan hon var i sommarslottets bibliotek.
"Var ända en av dem" svarade hon Rascal och gick fram till Aimil, "Den där har jag läst en gång, den har många vackra bilder men inte så mycket fakta"
Anaid gick längre in bland hyllorna. Hon drog med fingrarna längs bokryggarna. Hennes hand stannade vid ett väldigt slitet exemplar. På ryggen av boken stod det Svartkonst - En instruerande och historie rik väg till att bekämpa ondska. Anaid svalde. Antagligen skulle boken innehålla hemska beskrivningar på att bränna upp häxor eller skära svansen av hamnskiftare. Men hennes nyfikenhet tvingade henne att plocka ut boken ur hyllan.
Ett par sekunder stod hon och bara stirrade på bokens bruna framsida. Hon hade aldrig riktigt våga ta reda på vad som skulle hända henne om hennes krafter avslöjades. Men nu kändes det nödvändigt att veta ut i fall att. Anaid svalde och slog upp boken precis i mitten. Första bilden föreställde en brännässla målad i svart-vita färger. Texten löd;
En effektiv metod för att få varelsen ifråga att erkänna sitt svarta blod är ett nässelbad. Fyll en badtunna med varmtvatten och nässelskjälkar, låt dem ligga i ett dygn för att all syra ska upplösas i vattnet. Låt sedan skuggvarelsen sänkas ned i vattnet och vänta ett par minuter. Den onda magin i dess kropp kommer absorbera giftet i vattnet och sugas in i dess kropp. Efter et par timmar kommer syran bli för mycket för den och en enorm smärta bubblar upp bakom det yttersta skinnet, samt ger dess hud en grönaktig nyans som inte avtar på flera veckor...
Anaid bläddrade med skakande hand till nästa sida. Hon drog ett djupt skälvande andetag när nästa bild förreställde en skrikande kvinna upphängd i handlederna och halvt nedsängt i en tunna fylld med nässelskjälkar.
Anaid bläddrade vidare men läste inte mer av texten, bilderna var hemska nog.

"Jag kan ändå inte läsa faktan", svarade Aimil med ett leende och fortsatte studera de färgrika bilderna.
Rascal strosade runt i biblioteket ett tag och drog med fingrarna längs bokryggarna. Han stannade upp när hans fingrar fastnade på en bok som inte var helt intryckt och vände sig om för att titta på den. Det stod en titel på dess rygg, men Rascal kunde inte tyda de komplicerade bokstäverna. Han placerade båda händerna på var sida om boken och drog ut den. Den var tyngre än han hade väntat sig och omslaget var gammalt och ruttnat. Med lutat huvud öppnade han boken och tappade den genast på golvet. Han höll sig för munnen med uppspärrade ögon och kände syran bränna i halsen. Från bokens inre stirrade en plågad hamnskiftare upp på honom. Den var målad med groteska, monstruösa drag och utsattes för diverse tortyrmetoder. Rascal backade undan från boken på golvet och kände hjärtat bulta i bröstet.

Anaid hoppade till och tappade boken hon höll i av braket från hyllan brevid. Snabbt plockade hon upp sin bok igen och sprang dit ljudet kom från. I sin hast glömde hon att ställa tillbaka Svartkonst-boken.
När hon kom runt hörnet på hyllan hon varit på fick hon syn på Rascal och en uppslagen bok på golvet.
"Rascal vad..." när hon såg ner på den uppslagna boken avbröt hon sig mitt i meningen. På sidan boken låg uppslagen på fanns en bild av en hamnskiftare som genom gick tortyr.
Snabbt ryckte Anaid åt sig boken på golvet men i sin hast tappade hon boken om häxor och den föll ner på golvet med sidan med den hängande kvinnan uppslagen.
Hon skyndade sig att ta upp den andra boken också och hoppades att Rascal inte sett vad den innehållit. Anaid såg oroligt upp på Rascal igen.

Han hade sett den. Han hade sett allt. Rascal snyftade till och sjönk ned på golvet med ryggen mot bokhyllan. Utan att ta handen från munnen gnällde han lågt och knep igen ögonen. Han böjde på huvudet så att håret föll över ögonen och dolde hans tårar. Men hur mycket han än ville det kunde han inte dölja ljuden av hans gråt.
"Jag förstår inte...", viskade han gällt.
"Hur kan människor vara så onda?" Han visste att alla inte var det. Astrid och Minosa till exempel. Men det mörker inom vissa människor var tillräckligt för att skrämma Rascal från vettet. Hur skulle kriget kunna avbrytas när vissa tycktes vara så bra på det?

Anaid stirrade på Rascal ett par sekunder. Av alla reaktioner var gråt den sista hon väntat sig från honom.
Hon lade undan böckerna på en hylla och sjönk ner på golvet brevid Rascal. Hon tog hans hand och flätade ihop deras fingrar. På något sett kändes det mera naturligt efter kyssen, som om dem alltid brukade göra så.
"Rascal..." Anaid visste inte riktigt vad hon skulle säga. Hon drog undan Rascals hår och torkade bort en av hans tårar med sin fria hand. Sedan suckade hon djupt.
"Rädsla. Rädsla kan driva folk till vansinnet, i en del människors fall får rädslan för det okända, det dem inte kan kontrollera, dem att göra okloka val och låta styra dem..." Anaid bet sig i läppen, "Människor är helt omagiska, de har inte en gnutta magi i sig de är en stor svaghet för dem, och människor hatar att vara svaga, de blir både avundsjuka och rädda för de som har krafter och det får dem att göra hemska saker..."
Anaid lutade huvudet mot hyllan och tog ett självande andetag.
"När mor och Deborah dog blev jag rädd, livrädd, jag hade ingen att prata med, ingen att lita på, bara mig själv och mina instingter, min rädsla fick överhanden under en allt för lång tid...jag gjorde hemska saker, du såg själv mina fällo i skogen och det var inte värsta..." Anaid klämde Rascals hand. Att prata om det förflutna var svårt. Det gjorde ont, ett gapande sår i hennes hjärta. En tår trillade ner för hennes kind.
"Men så träffade jag Minosa, hon eliminerade all min rädsla jag tidigare haft, henne kunde jag lita på, hon hade genomgått samma saker som jag och förstod mig bättre än någon annan, hon räddade mig upp ur rädslans mörker och fick mig att tänka om..." Anaid vände på huvudet och såg på Rascal, "De människor som är så onda är egentligen bara vilsna själar, de vet inte var de ska ta vägen med sin rädsla och sin okunskap de är egentligen inte onda på riktigt"

Rascal såg på Anaid. Hur många gånger hade hon räddat honom nu?
Hans blick gled ner mot deras hopflätade fingrar och han kunde inte låta bli att le glädjelöst. Deras händer var så olika. Hennes ljusa, nätta händer och hans mörkare, grova, med bruna klor. Jämfört med hennes såg de verkligen ut som ett monsters händer.
"Du har rätt, jag bara... Bilderna..." Han ruskade på huvudet, som för att rensa ut dem ur sitt medvetande. Han torkade bort resten av tårarna och lade sin hand mot Anaids nyckelben.
"Jag ska se till att du aldrig går vilse. Precis som du alltid ser till att jag håller mig på rätt stig", sade han mjukt.