Roll

Jag reste mig upp och kramade snabbt om henne.

"Are you ok?", jag kramade tillbaka

" Yes i am,sa jag

"I got so worried", jag började gråta "I thought I had lost you, like I have lost everey one else." Jag kramade honom hårdare.

" you can never Lose me,sa jag

Jag snyftade okontrollerbart.

Jag höll om henne hårt.

Jag hörde sjuksköterskans steg och suckade lättat. Jag la mig på den hårda sjukhussängen och tittade upp i taket. Tårarna bara vällde ut. Inte för hans minnesförlust, utan för allt som hade hänt för sex månader sedan , mina föräldrars död. Jag hade hållit tårarna inne så länge. Nu kunde jag inte stoppa dem längre. Jag grät så mycket att jag trodde jag skulle dö om jag inte drack något. Men jag kunde inte resa på mig. Jag var som förlamad. Inte förän nu hade jag insett vad som egentligen hade hänt, och bearbetat det. Det var inte som en av deras långa resor. De skulle aldrig mer komma hem med roliga presenter från runt om i världen. Jag var helt ensam. Ensam. Jag hade ju Jonathan och det var jag tacksam över.

Jag brydde mig inte ens om att torka tårarna. Även om jag ville skulle jag ibte kunna. Förlamningen gjorde inte situationen bättre.

"Honey,sa jag lugnt.

" Don't worry,i'm okey,sa jag

Jag kunde inte svara. Allt han sa hörde jag knappt. Allt jag hörde var pappas skrik och gråt.