The living dead(Dragon Fantasy)

Alex var glad att de fick något att göra, något nyttigt. Men hon saknade sina knivar och sitt gevär efter sin farfar. Hon tog dem till leksaksaffären och satte Mark på en stol.

Mark följde med, han var inte lika glad, men ändå lättad att de inte skulle göra något ansträngande. Han orkade inte med det. Han sjönk ner på stolen och utav en ärrad kvinna fick han ett gevär. "Rengör och försök fixa det" beordrades han.

Alex sattes till att sy och laga kläder. Hon kunde det hjälpligt, men avskydde det som pesten. Men hon var tyst och klagade inte.

Mark gjorde tyst sitt jobb. Han kunde det här lite och fixade geväret någorlunda, så det gick att använda. Han fick nästa då och fortsatte så.

Alex gjorde inget försen hennes farfars gevär kom till Mark. Hon reste sig upp och genast vände en av vakterna mot henne, hotfullt. Alex såg på dem och svalde, mindes ledarens hot och satte sig tyst ner åter.

Mark kände igen geväret och såg på Alex tyst. Han började rengöra det och ta hand om det, varsamt för Alex skull. Men tillslut var han tvungen att lämna det ifrån sig och ifick ännu ett.

Tysta rann några tårar längs Alex kinder, men hon böjde sig över sitt arbete så ingen skulle se. Det var som hennes barndom försvann, hennes allra käraste ägodel.

Mark såg inte på Alex längre, det gjorde ont att se. Han bara fortsatte med sitt jobb då han plötsligt råkade tappa ett av gevären så det hårt föll ner på marken. "Försiktigt! Om det går sönder mer får du betala!" morrade en av vakterna och stötte hårt till Mark med sin egna gevärspipa. Mark sa inget utan bara plockade upp det och fortsatte, men han hade riktigt ont utan att försökta visa det.

Alex var tyst, hon kunde inte göra något ändå åt det hela. Men snart blev det rast efter några timmar och hon kom fram till Mark.
"Ska vi gå till sjukstugan? Du bör inte jobba mer idag, du bör få smärtstillande." mumlade hon fram och oron hördes.

Mark arbetade på och smärtan blev värre. Han kände sig svimfärdig då rasten kom. "Det är okej" sa han ansträngt. "Jag klarar mig...".