(ORP) Hide, run, survive

Cate:
Någon skriker. Jag springer tillbaka till de andra. Marbelle står vid stupet.
Nej. Ellie är inte död. Hon får inte vara död.
Mina ögon fylls av tårar. Jag springer fram till stupet. Ellie och Olivia är långt där nere.
"ELLIE!", skriker jag och börjar gråta.

Marbelle
Jag tar ett krampaktigt tag i Cate.
- DE HAR KLARAT SIG! Säger jag argt, det måste de ha gjort. I min värld finns ingen plats för annat, och jag trycker bort panikångesten.

Ellie:
Elsa kramar mig och ler. Elsa är bara min. Min bästa vän i all evighet. Hon ställer sig mitt emot mig och skakar så hennes blonda hår flyger åt alla håll. "Ellie, du måste vakna. Dem behöver dig. Du får inte träffa mig än", viskar hon och jag skriker. "Lämna mig inte!"
Jag vaknar i verkligheten och häver mig upp.
Aj.. Aj.. Aj..
Ruskar på Olivia.
"Olivia.. Vakna.. Du måste vakna"
Höjer handen för andra gången och ger henne en hård örfil.
"MARBELLE!! CATE!!", ropar jag.
Jag måste vara stark, varken galen eller inte.

Cate:
"Ellie?", skriker jag.

Olivia:
Jag ser att Ellie försöker ruska liv i min medveteslösa kropp. Jag springer fram till portalen, och tänker precis kliva in i den, när rösten hejdar mig.
"Tänk efter Olivia. Är det där livet du vill leva?", frågar rösten, "tänk på Marbelle, hon kommer inte välja dig, det kommer hon inte. Hon kommer sopa bort dig, och välja Ellie. Du är inget. Inget...

Ellie:
Örfilar Olivia igen.
"JA!!", skriker jag tillbaka.
Hur ska vi komma upp?
"KAN NI KOMMA NER?!!!"

Marbelle
Jag klarar inte av det här mer. Jag kastar mig ned för stupet, landar tungt vid sidan av Ellie och Olivia. Smärtan skjuter upp genom armarna men jag ignorerar den. Kryper fram till Olivia, försöker göra konstgjord andning.

Ellie:
"HERREGUD JAG MENADE INTE SÅ!", skriker jag och tar handen för pannan.
Uurhg..

Olivia:
Jag kliver in genom portalen, och struntar i rösten. När jag öppnar ögonen sitter Marbelle bredvid mig på ena sidan och Ellie på den andra. Jag ignorerar dem och börjar plocka småstenar och kvistar ur mina sår. Det svider som fan, men det är jag värd.

(Hahahaha Marbelle är lite skum ja cx)
Marbelle
Olivia slår upp ögonen och jag ler lyckligt mot henne, märker knappt själv att jag förlorar medvetandet. Jag dunsar ner bredvid mina två älskade, skadad för deras skull, men det var det fan värt.