Divergent

Sol sover tungt och drömlöst hela kvällen märker inget och på morgonen vaknar hon utvilad och sträcker på sig. Hennes hand säker Kais men försiktigt då hon märker att han sover, han borde få göra det. Sakta tar hon sig upp ur sängen, hon är rädd att ta sig ut själv men biter ihop det var ju inte som det skulle hända igen.

Kai snarkade till tyst men fortsatte sova lugnt. Täcket föll över oh täckte hans huvud när Sol klev ur sängen och han sträckte sig tafatt efter henne, och värmen som följt med henne ut. "Hrmmmm...." suckade han med rösten fylld av sömn. Då han ine fick tag i Sols hand lät han sin egen falla på sängens kant.

Sol la honom ordentligt i sängen och bäddade om honom innan hon gick.
"Älskar dig." mumlar hon nästan ljudlöst och kysser hans panna innan hon försvinner, något hon aldrig skulle våga yttra i dagligt tal.

Kai snarkade till och vände sig i sängen när Mina gick. Ett par timmar senare vaknade Kai äntligen. Han satte sig upp i sängen och såg sig om efter Mina. Ett svagt minne av att hon gått upp dök upp i hans tankar och Kai log. Snabbt kom han ut ur sovsalen, och gick för att leta reda på Mina.

Sol satt i den övergivna parken, varför visste hon inte men tillskillnad från Kai ingav det henne ett lugn. Hon satt ihop kurad och kramade sina ben, lutandes mot en stor ek. Gårdagens händelser flög genom huvudet i ett och hon hade gått direkt hit utan en tanke på mat eller något. Hon hade varit rädd det gick inte att förneka och nu satt rädslan som en klump i magen hotandes om att spränga henne inifrån.

Hur ovillig Kai än var tvingade han sig själv att gå till den övergivna parken. Efter att ha letat överallt utom där så måste Sol vara där, tänkte Kai medan han gick in i parken. För säkert hundrade gången ropade han Sols namn. Det ekade läskigt över det tomma.

Sol ryckte till, ljudet av hennes namn skrämde henne. Snart såg hon Kai och vinkade tyst till honom från sin plats vid trädet. Hon såg ynklig och blek ut med något slutet om sig. Hon var dock glad att Kai leta upp henne, ville träffa henne, att han brydde sig om henne var något ofattbart.

Kai fick syn på Sol, omedelbart sjönk rädslan över parken undan för hans kärlek för Sol. Med ett litet leende kom han emot henne. Väl framme sjönk han ner på marken bredvid Sol. "Du kommer att lära dig att acceptera det Sol, skotten, alla som dör, allt. Det kommer inte vara smärtfritt, men du kommer tillslut vara van och det kommer vara något som du lär dig hantera." suckade han tyst.

Sol lutade sig mot honom, kröp upp i hans famn med huvudet mot hans axel.
"Om jag inte vill då?" kved hon nästan tyst fram och fick armarna om honom. Hon ville inte, ville inte vara med om det men det var väl för att hon var rädd och ovan. Hon tillhörde eller hade tillhört de fridfulla där hon aldrig varit i kontakt med vapen, inte ens ett bråk då de aldrig tog fighter bara drog sig undan, medlade, valde vägen som innebar frid för en själv.

"Det här, det är bara början. När något väl hänt kommer det återkomma, oftare och oftare ju längre tid som går. Det är inget du kan välja på. Vad som finns att välja på är att stänga in sig i sig själv, vilket förstör ens liv totalt, eller att försöka leva trots allt som händer. Du får inte bara ge upp såhär Sol, håll ut, en dag kommer du få rekompensation för allt detta hemska som skett." mumlade Kai bara och lade armarna om Sol. Hon kändes som ett litet barn i hans famn och han vaggade henne lugnt fram och tillbaka, strök henne över håret.