PRS(Dragon Fantasy)

"Det såg inte så ut, du behövde inte gå så långt, du njöt av det." sa hon och hostade till och drog handen från honom. Hon sa allt med den sårade stolthet hon ägde.

Stefan suckade. "Det var inte meningen att gå så långt, jag tappade mig själv där några sekunder" mumlade han lite skamset. Han såg på henne igen. "Nen även om du lämnar mig måste du leva Ina!".

Ina vände sig inte till honom men hon hade tårar i ögonen. Då kom läkaren in, "Åh, du är vaken." sa han konstanterande och kände bekymrat på hennes panna men sa inget då han hällde i henne en gröngul vätska som fick henne att somna.

Stefan såg oroligt på henne och suckade. Han tog hennes hand igen och lutade huvudet mot hennes. Snart sov han tyst han med.

Då Ina åter vaknade var det mörkt och hon kände närheten av Stefan vid sin sida. Tyst stirrade hon ut genom fönstret älskade han henne? Han hade kommit efter henne och vakade nu vid hennes sida. Febern hade gått ner av medicinen och på många dagar kunde hon äntligen tänka klart.

Stefan hade vaknat till och stirrade bara på Ina. Skulle hon lämna honom för gott? Han suckade då hon vaknade och satte sig upp. "Hur är det?".

"Bra" mumlade Ina kort suckade och vände sig mot honom. "Varför kom du efter mig?" frågade hon, Ina förstod det inte. Han älskade Daniella hon hade sett dem. Hon drar handen längst det spretiga korta håret, "Jag ser hemsk ut." mumlar hon fram.

"Jag kom efter dig för att jag älskar dig, och för att du skulle skadas ensam". Stefan såg ömt på henne. "Du är vacker som vanligt, med hår eller inte".

Ina höll hans blick då han talade för att se om han ljög, men han tycktes tala sanning i allt? "Stefan....." började hon stönande men avslutade inte meningen. "Jag är inte vacker." sa hon istället och vände bort ansiktet åter. "Jag ser hemsk ut, det gjorde ont att skära bort märket.....det blödde. Men barnet försvann inte, hur mycket jag än åt av växter." mumlade hon yrande fram med halvslutna ögon.

Stefan smekte försiktigt hennes kind. "Jo du är vacker" mumlade han, i hans ögon var hon det. "Och läkaren sa att barnet var borta...". Han släppte henne igen och suckade. "Så fort du är bra ska jag hjälpa dig hem till din bror...":